Talet tretton har aldrig varit mitt otursnummer, snarare tvärs om. I år känns det däremot som jag fått igen all den otur som tidigare gett tur. Året har absolut inte varit genomgående dåligt, men å andra sidan kan jag inte avsluta 2013 fullständigt nöjd. Det finns val och prioriteringar jag önskar att jag gjort annorlunda, samtidigt som det finns val och prioriteringar jag är glad att jag gjorde. Det finns opåverkbara faktorer som jag önskar att jag hade kunnat påverka.

Förra året började jag med att skriva följande rader inför det nya året:

När jag ser tillbaka till det inser jag så tydligt vilken punkt jag missat: mitt liv behöver utvecklas och gå framåt. För även om jag påbörjat har jag inte slutfört de sista små detaljerna. För vissa kanske det räcker, men tyvärr, för mig är det inte tillräckligt. Jag har heller inte uppnått alla mål, även om jag uppnått flera. Samma sak gäller där, de kan ha påbörjats men aldrig slutförts. Vad beror det då på? Svaret är enkelt: jag är för feg. Ibland vet jag såväl vad jag vill, men jag vet inte hur jag ska gå tillväga helt för att nå dit jag vill. Det har jag bara mig själv att skylla på.

Häståret har varit rätt upp och ner det också bitvis, med tanke på att jag och Miro varit i riktiga monstersvackor säkert halva året. Mitt sista ponnyår skulle inte sluta såhär. Det var ju det här året jag och Miro skulle glänsa på tävlingsbanorna för att visa vad vi egentligen går för. Så blev det aldrig. Istället har jag med blod, svett och tårar fått kämpat med headshakingsyntom och en förvandlad ponny. Jag har ännu ett år fått nöja mig med att ligga i resultatlistans botten. Det tar så förbannat hårt på en att aldrig få lyckas samtidigt som du ser alla andra glida fram på röda mattan. Jag säger inte att det inte behöver arbeta för att nå dit, men grejen är den att jag vet att jag och Miro också är kapabla till det. Men för oss ska alltid någon käpp sättas i hjulet.

Å andra sidan la jag mig aldrig platt på marken och gav upp. Jag slet och jag kämpade, för jag har alltid trott på oss innerst inne. Bakom mig har jag haft stöttande människor som trott på oss lika mycket som jag. Jag vann, tillslut. Sedan i november har jag suttit på en ponny som dansat fram under träningar, en ponny som äntligen förstått vad han ska lägga sin kämparglöd på. Jag lyckades överlista honom och tillslut lossnade det: han jobbade med mig igen. Den senaste veckan förstår jag verkligen varför det var värt allt slit, för fy tusan vad fin han varit. Tyvärr fick vi aldrig glänsa helt på tävlingsbanorna, det gör lite ont, men det känns ändå bra att vi lyckades uppnå alla klassmål för året. Fast å andra sidan hade jag gärna uppfyllt målet "avspändhet, sammarbete och harmoni"-punkten också. Den väger trots allt allra tygnst.

Det jag lärt mig mest det här året är två saker: vad kämparglöd och kärlek verkligen är. Vill du något riktigt mycket så kämpar du automatiskt, ibland kanske du behöver en paus i kämpandet men du kommer alltid klättra upp för det där berget igen oavsett hur långt ner till marken du fallit. När du verkligen vill något lovar jag att du kommer kämpa för det tills den dagen du nått din slutdestination. Kärlek är när du trots motgångar vet att du fortfarande känner just kärlek till kärleken i fråga. Oavsett vad kärleken gör mot dig, oavsett vilka prov som kärleken ställer på spel. Du vill fortfarande helst av allt vara med just kärleken. Dessa två hänger även ihop, för du kämpar och gör allt för kärleken. Du kommer prova vägar tills du hittar rätt, du kommer ta uppehåll ibland. Innerst inne kommer du däremot alltid veta varför du faktiskt kämpar, just på grund av kärleken.

Jag har även gjort saker det här året som jag är nytt för mig. Tillsammans med Miro har jag tagit min första regionala placering samt LA-placering, vi har ridit SM-klassen på NF-SM och vi har debuterat LA:P1. Jag och Miro har även kommit ännu närmre varandra och min tillit till honom har blivit ännu större. I år har jag tjänat mer pengar än jag tidigare totalt tjänat på alla sommarjobb och små extra jobb. Jag har tagit truckkort och kört truck, det är något som jag aldrig trodde att jag skulle klara av: men det går ju riktigt bra! Jag har även lärt känna nya människor, kanske inte helt nytt egentligen, men jag har lärt känna människor jag aldrig trodde att jag skulle lära känna. Sist men inte minst har jag fyllt arton och ridit mitt sista ponnyår, det är helt galet. Det är nog de största nya sakerna som jag kommer minnas från året 2013.

Jag tänkte avsluta med att sammanfatta några speciella minnen för 2013. Det finns givetvis fler minnen än de här, men det är här mer specifika datumminnen. För det finns så mycket bra minnen bland allt det där som känts så tungt. Det finns många bra stunder som jag gärna vill återkomma till, allt från stallminnen, träningsminnen, skolminnen eller varför bara ett vanligt samtal som jag minns lite extra. När jag tänker tillbaka har nog det här året varit rätt bra ändå, det är bara lite extra enkelt att minnas det jobbiga.

29 mars - Min artonde födelsedag, den glömmer jag inte i första taget. Det blev en väldigt bra födelsedag!

2 juni - Min och Miros första regionala samt LA-placering. Det är ren lycka att se den blå rosetten på väggen eller pokalen i fönstret, en bekräftelse på att vi kan. Vi hade dessutom haft en rätt stor svacka dess för innan.

14 juni - Skolavslutningsdagen, den var väldigt bra. Trots att den började i regn blev det solsken innan jag lämnade Borlänge för dagen. Jag och Miro firade dessutom tre år tillsammans!

19-21 juli - Svenska New Forestmästerskapen. Inga höjdar resultat, prestationsångest och en tappad tävlingsgnista, men det är något speciellt med den helgen ändå.

28 september - Jag och Miro red en LA-ritt jag sent kommer glömma, efter massor av oflyt satt den äntligen. Jag lärde mig äve: rid aldrig en slarvig uppridning. Det kostade mig placeringen.

9 november - Min och Miros LA:P1 debut, tänk att vi faktiskt lyckades nå dit! Det trodde jag faktiskt aldrig efter alla motgångar.

Imorgon kommer ett inlägg kring tankarna om 2014. Fram tills dess önskar jag er ett Gott nytt år!

Idag för tre år sedan publicerades det första inlägget på den här bloggen, gott nytt bloggår! Tänk vad mycket som förändrats sedan dess samtidigt som mycket är sig likt. Är det något som hängt med här från start?

Dagen har förövrigt varit väldigt lugn. Sovmorgon utan alarm ställt, sov däremot ganska oroligt på grund av mystiska drömmar på morgonsidan. Skönt att få vakna av sig själv vid 10 i vilket fall! Efter frukost och lite "ta-det-lugnt"-tid drog Johanna med mig och kameran ut en vända för att hon ville bli fotograferad. Tror faktiskt det blev en hel del härliga bilder!

Efter lite lunch började jag plocka lite i mitt rum, det gick sådär halvbra eftersom jag kom på en ny idé och rätt som det var stod jag och målade en ny hylla som ska upp. Så kan det gå, men slutresultatet kommer blir bra tror jag! Därefter var det bara att gå upp till stallet för att mocka och ta in Miro tidigare för att han skulle hinna äta + smälta maten lite innan dagens träning.

Tränade sedan för Göran, sista träningen. Har tränat för honom en gång i månaden de senaste två och halvt åren men idag red jag min sista träning eftersom jag sagt upp platsen. Träningen gick ganska så bra, fick tyvärr inte den där fina känslan som jag letar efter förens i slutet. På fredag blir det träning för Pernilla igen, det ser jag fram emot!

Nu ska jag ta och titta lite på filmen från dagens träning samt skriva klart mitt 2013-inlägg som kommer tidsinställas för imorgon. Så mycket mer bloggning än så blir det antagligen inte i år. Avslutar i alla fall 2013 med att tjäna ytterligare lite mer pengar, blir nämligen att jobba i stallet imorgon på förmiddagen. Miro ska även få sig en ordentlig promenad.

Dagen började med att jag blev inringd för jobb i stallet på grund av en utebliven stalltjänstpersonal. Helt plötsligt blev det mycket lättare att ta sig ur sängen, hade nämligen varit vaken i 10min och legat och laddad för att gå upp och fixa stallet åt våra ponnyer. Istället blev det tre timmars jobb (en väldigt lång ras inräknad) i stallet, inte helt fel det heller.

Nu på kvällen var jag och Johanna upp för att skritta ut ponnyerna i mörkret, jag red Jumanji och hon Miro. De började väldigt laddat då Jumanji bokstavligt talat flög iväg när han fick syn på Miro först. Tokponny. Det var sedan spänd första 1/4 av turen, sedan slappnade han han riktigt bra faktiskt. Det roligaste på hela turen blev däremot när vi kom tillbaka till stallet och tränade på att gå igenom vattenpölar.

Miro gör som Miro gör när han inte vill något, lägger i backen och backar hejdlöst i en väldigt hög hastighet. Jumanji drog åt alla håll och kanter, ibland kom det även något skutt rakt upp i luften. Vi kunde i alla fall konstatera att Miro var tuffast för bara han tagit sig igenom vattnet några gånger skrittade han igenom som ingenting, Jumanji däremot drog samma procedur igen innan vi tog oss igenom. Sista vändan var dock roligast, kände verkligen hur han laddade järnet och rätt som det var hade vi hoppat över vattenpölen. Fungerade lika fint det också. Många skratt blev det!

Det har även blivit Jumanjiridning under dessa dagar, Johanna har nämligen fått ont i ryggen. Jag tackar inte nej till extra ridning nu när det är lov men tycker synd om Johanna, på lovet vill man ju trots allt rida.

På juldagen fick jag ta över av Johanna eftersom hon hade så ont. Han var uppvärmd och klar så travade och galopperade bara något varv innan jag travade cavalettibommar även med honom. Han var riktigt duktig, just cavaletti kan han ha lite svårt för men nu var det inga problem. Vi längde även ut mellan bommarna så han fick sträcka ut. Är alltid svårt att gå från Miroridning till Jumanjiridning, mycket lättare att göra bytet tvärs om, men tyker ändå att det gick bra. Jumanji slappnade av mer och mer, på slutet var han fin.

Igår åkte dressyrsadeln på och vi red ett väldigt grundläggande pass. Jumanji har varit väldigt spänd efter sin vintervila och därför har vi börjat om från början igen, det vill säga: unghästridning. Handen bred och låg för att visa honom vart han ska söka sig nerå, sedan får man rida framåtlutad (för att handen ska kunna vara i rätt position) i lättridning samtidigt som man får kräva så mycket han tillåter av skänkeln. Sedan rider vi runt så på mittvolten. Känns helgalet, ser inte helt vackert ut men jäklar vilken bra effekt det ger! Han slappnar av väldigt fint och hittar in i ramen, succesivt kan man kräva att han ska trava/galoppera lite mer och överlivet och handen kan komma upp. Red en del tempoväxlingar när han slappnat av och jag fick en bra känsla överlag.

Idag blev det ett mer ordentligt dressyrpass. Började med unghästridningen som han idag fattade på en gång, kunde ganska snart börja räta upp mig. Red på mittvolten i trav och galopp i en kvart kanske, sedan fick han lite skrittpaus innan jag fortsatte med mer jobb. Jobbade med öppnor på långsidorna först och flyttade de sedan till medellinjen, i början fick jag rida öppnorna i lättridning med en låg hand men tillslut kunde jag till och med sitta ner de utan att han spände till. Avslutade med lite travoch galopp på fyrkantsspåret med tempoväxlingar, Jumanji kändes väldigt mjuk och tillfreds. Väldigt nöjd med honom.

Det roliga med Jumanji är att han är så oerhört arbetsvillig och att han alltid försöker. Han vill verkligen göra rätt, men han kräver sin tid och framför allt: du får aldrig stressa fram något. Det gäller att försiktigt fråga om man vill ändra något, annats blir han lätt spänd igen. Samtidigt är han väldigt hemma så snart han förstår något, som idag till exempel kunde jag nästan börja där jag slutade under gårdagens pass just för att han greppat vad jag verkligen ville åt.

Jag måste däremot hela tiden tänka på att anpassa min ridning. När Jumanji väl kommer på plats har jag väldigt lätt för att komma in i Mirotänket och det fungerar inte alls, stackars Jumanji förstår ingenting. De här dagarna har jag däremot skött allting väldigt bra och verkligen anpassat mig efter Jumanjis förutsättningar.

Vad har jag gjort för att få så här mycket positiv respons från Miros sida? Och vad har Miro för lurt i baktanke med det hela? Ja, vi får väl se om det kommer något bakslag. Alltså det är verkligen helt galet hur fin Miro varit de tre senaste dagarna, han har bara sagt ett tokpositivt ja till allt. Han svarar för skänkeln för minsta touch, travar på för kung och fosterland och ger bara den häftigaste ridkänslan som går. Jag har verkligen suttit med ett tokstort leende på läpparna. Han är verkligen lycka.

På juldagen red vi ett väldigt basicpass, mycket temopväxlingar och övergångar mellan alla tänkbara gångarter. Hade dessutom en cavalettiserie utlagt på medellinjen som vi travade över. Miro kändes väldigt mjuk och fin samtidigt som han lyssnade bra både fram och tillbaka. Han var rak både innan och efter bomserien men över gick det lite både hit och dit, han tittar liksom till och tappar riktningen lite. Tillslut fick vi till det bra från båda hållen i alla fall. Väldigt nöjd med honom.

Igår, annandagen, laddade jag för ett dressyrpass. Miro kändes fortfarande sådär fin. Jag red arbetade mycket på medellinjen i traven, superbra att rida rakt upp mot spegeln utan väggar. Varierade mycket på ställningen där, sedan red jag mycket tempoväxlingar/övergångar på långsidorna. Red lite på medellinjen i galopp också. Avslutade sedan på fyrkantsspåret, mycket tempoväxlingar i trav och galopp. Red även lite förvänd galopp. Allting flöt på så fint och Miro kändes riktigt fin.

Idag tog jag ett joggingpass bara. Tempoväxlingar och lite övergångar på fyrkantsspåret till en början och sedan fortsatte jag på mittvolten. Lika fin var han idag. Jag var tvungen att tjuvkika i spegeln på hans trav och jag förstår mycket väl varför det är svårt att sitta ner i hoppsadeln. Riktigt fin var han även idag, precis där jag vill ha honom.

Sammanfattningsvis kan jag säga att traven är riktigt bra nu. Bakbenen är helt med och jag kan variera honom bra, han lyssnar därför väldigt bra båda framåt och tillbaka. Galoppen är lite svårare, i arbetsgaloppen eller över det galopperar han på riktigt bra genom hela kroppen men det är lite svårare när jag försöker ta tillbaka honom lite extra. Han blir i alla fall inte stötig i bakbenen längre men däremot känner jag att han inte riktigt kommer igenom ryggen och fram till bettet. Men det kommer! Han lyssnar i alla fall bra på signaler både fram och tillbaka.

Jag har även fokuserat mycket på mig själv under dessa dagar. Huvudet får inte läggas på sne åt höger och jag måste gå fram ordentligt med ytteraxeln vid böjning åt vänster. Jag har även ridit i den "lilla ramen", inga problem alls då han accepterar den så väl just nu. Har även fokuserat mycket på att armbågarna verkligen ska vara nära och intill kroppen, samtidigt som handen är lagom mycket buren och still. Kan vara så att min egen ridning är en av anledningarna till en fin ponny, gör jag rätt är det ju trots allt större chans att han gör rätt. Tror även att någon kan ha matat honom med pepparkakor.

Imorgon blir det lite lugnt för honom efter dessa kanondagar, imorgon får han nämligen skritta ut i Jumanjis sällskap.

Någonting som jag tycker är väldigt viktigt är att variera sig ridmässigt. Jag tror inte att det är bra att sitta och rida runt på samma häst varje dag år in och år ut, i alla fall inte om du vill utvecklas och komma framåt i din ridning. Tyvärr tror jag att det är väldigt enkelt att fastna i det där mönstret för den som bara har en enda häst. Det är svårt att hitta den där variationen och allra helst är det bäst om komplimenthästen(hästarna) är en motsats mot sin egna häst.

Jag skulle gärna stå med två hästar just för att få en större variationsbredd i min ridning. Tyvärr har jag själv insett att det aldrig skulle vara hållbart, då är heller inte ekonomin den största haken. Jag vill verkligen lägga ner hela min själ i en häst och det räcker gott och väl för mig att ha en häst, jag lägger därför hellre allt krut på en häst. Två hästar i stallet skulle orsaka onödig stress för mig för att jag skulle känna att jag var tvungen att prioritera bort någon eller något. Jag har istället turen att jag och min syster "delar" ponnyer, för vi äger trots allt halva ponnysarna var även om Miro blivit mer min och Jumanji mer Johannas. Vi brukar lånbytas ponnyer lite då och då vilket alltid är skoj, Miro och Jumanji är nämligen väldigt olika ridmässigt. 

Gårdagen började precis som de senaste jularna har gjort: i stallet. Vi morgonpigga julaftonsfirare bjöds till och med på snö dagen till ära, ett vitt täcke låg över marken medan flingorna föll. Tyvärr regande den snart bort igen. I stallet började vi som vanligt med att släppa ut lika förvånade hästar som vanligt innan vi satte igång och fixa i ordning allt i stallet. Sedan satte julgodistillverkningen igång så att när hästarna fick komma in igen runt sju fanns godis upphängt i boxarna och i krubborna låg tårtor med äpplen, morötter och betfor på. Under tiden som hästarna åt åt även vi vår frukost, runt en timme senare var alla färdigätna igen och hästarna släpptes ut igen. Efter det fixade vi det sista. I år var vi snabbare än vanligt och redan vid niotiden var jag och Johanna påväg hemåt igen.

Väl hemma igen tittade jag på julkalenderns sista avsnitt, som enligt mig slutade väldigt bra. Julkalendern blir man aldrig för stor för så länge det är en bra julkalender. Umgicks sedan med familjen, mormor, Jim och morfar som var här och åt frukost. När de åkt gjorde jag jultårta till kaninen, kändes lite konstigt att bara göra en. För två år sedan var det tre, förra året två och nu bara en. Julstädade lite åt henne också innan hon fick sin tårta, hon var däremot inte så jättehungrig tror jag. Kanske för att hon fått lite annat att äta på medan jag städade.

Jag gjorde sedan i ordning mig för julafton och under tiden kom farfar hit. Lagom tills jag var färdigfixad var det däremot bara att dra på sig överdragskläder för att gå upp till stallet eftersom vi hade jouren. Väl hemma igen hade farmor också kommit och det var dags för jullunch innan som var färdig i tid till Kalle Anka började. Missade däremot större delen av programmet, precis som vanligt, eftersom jag var ordentligt trött efter att ha gått upp tidigt och antalet sömntimmar blivit allt för få.

När jag vaknade till igen blev det lite mer tv-tittande innan det var dags för paketutdelning och paketöppning. De största julklapparna har jag redan fått, Stockholm International Horse Show helgen och Thailandresan som blir av i april. Fick trots allt lite paket, inga hästsaker förutom en dalahäst i trä och en i porslin. Jag är väldigt nöjd över det jag fick i vilket fall. Ska även beställa en ny hemmaridhjälm till mig själv i julklapp, har funderat på det enda sedan i somras men nu ska jag slå slag i den saken.

Kvällen bjöd på mer tv-tittande och en promenad till stallet för kvällsfodring. Vi gick även förbi på kyrkogården för att tända ljus på några gravar. Hemma igen åt vi lite mer innan kvällen avslutades med filmen "Hur många kramar finns det i världen".

Jag är nöjd med min julafton som firats med familjen och djuren. Katten låg och sov på sin säck (ni vet bilderna som jag laddade upp i förrgår) fram tills vi delade ut alla julklappar, han såg verkligen helnöjd ut. Just nu är det julkalendermaraton här hemma som varje juldag, jag sitter och tittar med ett halvt öga eftersom jag redan sett den. Mot eftermiddagen blir det stallet och ridning på Miro.

Jag hoppas att ni alla har haft en lika bra julafton som jag!

Jag gissar på att de allra flesta av er ligger och sover vid den här tiden, det gör däremot inte jag. Nu är det dags för hästarna att få sin julafton precis som enlig de vanliga traditionerna på Säterbygdens Ridklubb.

God Jul!

Det är dagen före julafton och ärligt talat: det känns inte alls som julen är här. Nog för att jag de senaste åren inte känt en fullständig julstämning sådär innan julafton, men i år är den verkligen totaldöd. Jag vet inte vad det är som gör det, kanske är det snön som lyser med sin frånvaro. Annars brukar alltid någon liten glimt av julstämning finnas där när julshowen i Globen är över, när hela Borlänge och Säter lyser av ljusslingor eller när grankransarna hänger på plats på hästarnas boxar.

Idag har jag och Johanna i alla fall klätt granen, det känns i alla fall lite mer som jul nu. Paketet ligger även de under granen och väntar på att delas ut för att sedan öppnas. I år har jag faktiskt inte önskat mig någonting i julklapp, jag kunde inte komma på en enda materiel sak som jag verkligen ville ha och som dessutom kändes rimlig. Det finns så mycket annat jag hellre skulle vilja ha, men de är svåra att slå in i ett paket och lägga under granen.

Jag tog i alla fall de traditionella julgransbilderna, lyckades även lura katten till att vara med och han var den som fastnade mest på bilderna. Han var inte speciellt svårflörtad när jag la en paketsäck framför granen. Fick han välja skulle han däremot ligga under granen, lite arg är han nog över att paketen tagit hans bästa sovplats.

 

 

Idag hade jag planerat att ta en promenad med Miro, påväg ner till hagen fick jag däremot en annan idé. Banan var helt upptorkad, det kändes därför betydligt mysigare att skritta barbacka istället för att krångla på reflexer och gå ut på en promenad. Jag gick helt enkelt in och letade på en pall samt hämtade hjälm och väst istället.

Miro var väldigt pigg och glad, öronen var spikade framåt i princip hela tiden under de 30 minuter som vi skrittade runt. Lät honom skritta runt på långa tyglar men han var lika snäll för det. Det känns verkligen otroligt bra att han utvecklats och att jag faktiskt kan lite på honom, för något år sedan hade jag aldrig ens kommit på den här idéen. Nu däremot skrittar han runt som ingenting och den där säkerhetsvästen, ja, den har jag mest på mig för att det inte ska hända något.

Idag är det julklappshoppning på klubben, precis som inför varje jul. Något som känns lite konstigt är att jag inte kommer vara på plats eftersom jag jobbar 07-15 idag. Det känns faktiskt tråkigt att missa det hela för även om jag inte själv deltagit de senaste åren är det ändå otroligt mysigt och Johanna ska dessutom hoppa med båda ponnyerna i år.

Jag håller i alla fall alla tummen för Johanna och Miro under deras två starter! Hinner i alla fall hem tills det är dags för Johanna och Jumanjis start, så lite julklappshoppningsstämning får jag i alla fall ta del av.

Här kommer ett litet urval av julklapphoppningsminnen.

Jag och Blacky 2007, vi vann stilhoppningen i 60/70cm.

Idag när jag släppte ut Miro i hagen fick jag se ett sånt där ögonblick som gör att mattehjärtat smälter lite extra och som dessutom bevisar hur bra kompisar Miro och Jumanji faktiskt är. Innan Jumanji kom hade inte Miro någon riktig kompis, vad vi än provade så slutade det med att Miro fick stå själv i en hage i alla fall. Lekte de inte för våldsamt ville Miro bestämma för mycket, eller så var det något annat som satte käppar i hjulet. Sedan kom Jumanji, de har verkligen vuxit ihop och är nu superpolare.

Jag tror att anledningen till att de blivit så bra kompisar är just för att Jumanji låter Miro bestämma, men samtidigt är inte Jumanji helt underlägen och låter Miro ta över helt. När det är matdags är det Miro som bestämmer vilken mathög han ska ha, Jumanji får glatt flytta sig om han skulle vilja byta. Vill inte Miro leka när Jumanji vill, då igronerar Miro totalt. Det är Miro som bestämmer och Jumanji han anpassar sig efter det. Samtidigt står de nästan alltid tillsammans i hagen, de står gärna och sover nära varandra i sitt alldeles egna "sovhörn". Jag har aldrig sett att Miro låter någon annan häst komma så nära honom som Jumanji faktiskt får göra. Nu när de stått i boxarna bredvid varandra har de dessutom oftat stått bredvid varandra på varsin sida om boxgallret och bara njutit. De har däremot blivit lite avundsjuka på varandra när den ena fått uppmärksamhet men inte den andra, Miro har varit den som blivit absolut värst avundsjuk och gjort allt för att någon ska ge honom uppmärksamhet.

Jumanji är däremot den som visar sin vänskap tydligast. Han skriker efter Miro från hagen och försöker verkligen ta kontakt när Miro kommer. Miro visar det inte lika tydligt men samtidigt syns det på honom att han verkligen gillar Jumanji. Ska vi ut och åka transport gnäggar Miro så snart han kommer in transporten för att Jumanji ska hänga på. Något som är skönt att de inte är totalt beroende av varandra på tävlingsplatsen, den ena kan gå ifrån utan att de skriker ihjäl sig eller blir stressade. Så fort se får syn på varandra brukar det däremot komma ett litet skrik av lycka.

Just nu tror jag att framför allt Jumanji saknar sin kompis. Jag tror att han vill ha sin busbrorsa i boxen bredvid och ärligt talat tror jag att Miro skulle vilja stå där också. De har verkligen varit riktigt bra boxkompisar, inget bråk eller tjaffs alls. Idag kom Miro ut lite senare eftersom han klipptes på förmiddagen och Jumanji blev verkligen överlycklig när hans kompis äntligen kom. Jumanji skrek efter Miro när han fick syn på honom och när jag släppte Miro var Jumanji inte sen på att komma och hälsa. Jumanji försökte verkligen bjuda upp till bus, Miro var däremot riktigt tråkig och totalignorerade. Tycker faktiskt Miro är lite dum när han gör så, men samtidigt syntes det så tydligt att Miro accepterade Jumanji för ingen annan skulle få gå runt och smånosa på hela Miro och bita tag i täcket utan att Miro blev skogstokig. Nu brydde han sig däremot inte det minsta.
Bilden här ovan är från idag, Miro hälsade i alla fall glatt. Jag blir så lycklig av att se de tillsammans och det känns så bra i hjärtat att de verkligen är bästa kompisar. Kommer kännas riktigt jobbigt den dagen de kommer behöva separeras från varandra, för de har verkligen blivit som två brorsor under de här två åren. ♥

Vi klippte om honom enligt de gamla linjerna och undvek även manen den här gången (vi fick med några millimeter man förra gången, som tur är syns det  inte så mycket!). Igår badade jag halva honom, blötte bara ner och schamponerade det som skulle klippas eftersom jag inte ville blöta ner honom onödigt mycket. Även om det är plusgrader ute och det är varmt i stallet kändes det onödigt att blöta ner hela honom, även om han skulle behöva dn rejäl tvätt. Det får bli till våren istället.

Det tråkiga med att klippa är att han blir så grå. Efter första klippningen blir han nästan svart men efter andra blir han grå/beigeskimrande, det förstnämnda är  finast. Blank som tusan blir han i alla fall, kanske inte så konstigt med tanke på hur blank han är naturligt i pälsen.

Igår kom ett paket med våra nya klubbkläder, som vi längtat! I ungefär ett år har vi pratat om att beställa kläder, men då var det något problem med broderiet och vi avvaktade därför. Det har sedan blivit uppskjutet tills för någon månad sedan och nu har de äntligen anlänt nybroderade och klara.

För min den blev det en hoodtröja och en dunväst, det kändes som att det skulle komma mest till använding. Tidigare använde jag min klubbjacka flitigt men sedan dragkedjan gick sönder har den knappt blivit använd, trots att dragkedjan är utbytt och numera hel. Tyvärr gillar jag inte modellen som är ganska bylsig och det är nog största anledningen. Nu har vi visserligen klubbkläder och numer kommer de från Sjöhagen. Hoodtröjan är jag verkligen helnöjd med, tror det kommer bli storfavoriten faktiskt. Sitter riktigt snyggt och den är i en väldigt fin marinblå färg. Dunvästen är även den marinblå, den var däremot lite konstig i modellen men den kommer nog till använding i alla fall. Vad jag skulle med en till dunväst till har jag svårt att försvara mig mot, men nu har jag västar i svart, brun, beige och marinblå så då borde jag klara mig långt.


Jag tycker det är väldigt roligt med klubbkläder, just för att det verkligen visar vilken klubb du tillhör. Förhoppningsvis kommer jag bli bättre att visa vilken klubb jag faktiskt är ifrån nu i och med kläderna, tidigare har jag bara haft schabraket som inte används vid varje tävling. Jag gör däremot gärna reklam för vår bra klubb, använde bland annat klubbschabraket nere i Kumla och i Vetlanda för att verkligen visa vart vi kom ifrån när jag och Miro var lite mer okända som ekipage. Längtar redan efter att få matcha ihop klubbkläderna med schabraket!

Idag när jag mockade fick jag dessutom förstärkning. En hel liten armé stod utanför och beskådade den söta lilla "nykomlingen", jag fick dessutom hjälp med att både kratta, lägga upp hö i krubban och att köra ut skottkärran. Miro fick även många klappar innan boxdörren stängdes igen. Han verkade inte besviken över uppmärksamheten.

Nu är det dags att borsta och göra oss klara för lite lättare jogging efter gårdagens dressyrpass!

Idag har Miro flyttat till ett nytt stall. Enda från klubbens privatstall och in i ridskolestallet, det blev alltså inte en speciellt lång flytt. Vi har själva valt att gå med på den här lösningen tills vidare, det är nämligen inte en permanent flytt men vi vet heller inte hur länge Miro kommer stå där inne.

Miro var lite fundersam när jag ställde in honom i fel stall efter jag borstat och fixat med honom efter ridningen, men det fanns lite halm att tugga på så det var han glad över. Däremot tittade han på mig med stora ögon när jag gick förbi precis som han sa "men hallå mamma, varför står jag här?". Han fick i alla fall sin eftermiddagsmat och jag var kvar medan hans boxgrannar kom in. Rebell och Miro brydde sig inte ens om varandra, med Zabina blev det däremot något skrik.

Som den hönsmamma jag är var jag upp igen nu på kvällen för att se hur lillponnyn skötte sig, men även för att se hur det gick för Jumanji och hans nya boxgranne. När jag kom in i lilla stallet fick jag en chock, det var inte längre någon liten ponny som stod i Miros gamla box. Till och med de största hästarna i lillstallet ser små ut och när Jumanji står med huvudet i sitt "nyfikenläge" är det ungefär i jämnhöjd med sin nya grannes rumpa. Det verkade fungera bra i alla fall, men jag tror att Jumanji tyckte hans nya granne var lite väl stor.

Miro däremot, han stod och sparkade och pep mot Zabina. Det är inte många hästar som vågar tjafsa med henne och defintivt inte många som får henne att ställa sig i andra hörnet av boxen, men vem om inte Miro lyckas. Miro var riktigt arg och tänkte inte ge sig, det blev många ordentliga smällar i boxväggarna. Vi bytte därför plats på Miro och Rebell, så nu står Miro i en hörnbox precis som han gjort tidigare. Det blev genast mycket lugnare. Miro är lite så, de underlägna hästran bryr han sig inte om men om någon bjuder upp till "bråk" är han gärna med på noterna. Står han brevid någon som bråkar, då bråkar han. Står han brevid någon som är snäll, då är han snäll.


Det känns lite konstigt att vara tillbaka i stora stallet (alltså ridskolestallet) igen, nu har jag haft ponny i lilla stallet i över 3,5 år. Jag kommer garanterat gå fel i början, det har redan hänt en gång hittills. Lite tråkigt känns det att inte stå i samma stall som Johanna, nu kommer vi bli så splittrade. Sedan efter sommaren har vi dessutom haft guldläge med ponnyerna i boxarna brevid varandra, det har varit perfekt. Det mysiga med stora stallet att det blir lite flashbacks till tiden som skötare, jag menar, det är ju där allt hästeri verkligen började.

Äntligen lite dressyrträning igen, var trots allt två veckor sedan sist. Känns lite galet när det plötsligt går så lång tid mellan träningarna, jag tränade ju väldigt intensivt under hösten. Skönt att få ögonen på sig och det bästa av allt: jag sitter på en positiv ponny!

I den individuella framridningen han jag checka av lite tempoväxlingar och övergångar i framför allt trav. Det kändes bra, Miro accepterade och jobbade på. När själva träningen började arbetade vi till en början på medellinjen och jobbade med ställning i nacken med rakriktad häst där det märktes skillnad från förra träningen, min egna träning har gett resultat. Flera saker lades på med tiden och tillslut gjorde vi åttvolter och övergångar mellan massor av olika gångarter. Det gällde att vara snabb för det hände mycket!

Fick sedan sätta Miro i en tajtare ram och rida längs fyrkantsspåret samtidigt som vi jobbade med att han skulle ta hjälperna ordentligt. La jag till skänkeln skulle han växla upp på en gång och om inte la jag till spöet lite lätt, sedan växlade vi upp flera växlar på rad för att sedan växla ner lite igen. Tillslut förstod Miro mycket väl vad vi ville och svarade både fram och tillbaka som ingenting! Red i både trav och galopp med tempoväxlingar, i galoppen fick jag även rida över i förvänd för att sedan rida tillbaka i rätvänd igen.

Känsla under dagens träning var först lite medelmåtta, ibörjan kändes det inte som att jag hade Miro helt med mig utan det var svårt att få med de där bakbenen. Den känslan ändrades däremot, på slutet kändes det så bra när han kommit igång. Vi kunde enkelt växla tempot och reaktionerna kom på en gång, han kändes explosiv helt enkelt. Han försöker däremot komma undan lite med högerbak, det gäller verkligen att känna efter att det hela tiden är på plats.

Jag red bra också, speciellt i slutet. Mina största "att jobba på" just nu är att sluta snegla ner åt höger (varför har jag börjat med det igen?) och att verkligen känna att jag får med mig ytteraxeln fram på böjt spår i vänstervarvet. Det där med att få med mig ytteraxeln har jag nog svårast med att rätta till, måste verkligen fokusera på det eftersom jag annars inte får med mig yttersidan i vänstervarvet ordentligt vilket gör att han smiter undan med höger bak. I övrigt fick mina magmuskler verkligen känna att de levde idag, det är inte en enkel match att sitta emot när Miro verkligen får igång växlarna. Idag utmanade vi dessutom lite extra på den fronten mot tidigare. Jag är i i alla fall väldigt nöjd med både mig och Miro i helhet idag!

Mitt i allt mörker väcktes idag ett extra stort ljus: en resa till Thailand är bokad! I fem år har jag längtat och drömt om att få åkta tillbaka till det som jag en gång i tiden kallade för "hemma i Kamala", jag ser det fortfarande lite som att få komma hem igen. När jag satt på sista lektionen och fick ett sms av pappa att det var bokat och klart blev jag så otroligt glad, helt plötsligt kändes inte allt riktigt lika grått längre.

De som känner mig vet antagligen mycket väl hur mycket Thailand betyder för mig. För er som inte vet det har jag och min familj spenderat en hel del tid på andra sidan jordklotet, något som började med en två veckors charterresa när jag var sju ledde till en tre och en halv veckas lång resa där vi även reste runt lite. Den senare av dessa resor skedde i samband med tsunamikatastrofen 2004, vi klarade oss däremot bra förutom vissa minnesbilder. Längtan tillbaka blev stor och något som skulle bli en resa på sex veckor blev en vistelse på sex månader, jag var skeptisk i början men ärligt talat är det bland det bästa jag gjort i mitt liv. Vi var bofasta i bortåt fem månader i Kamala där vi hyrde ett hus i "bergen" medan jag och Johanna gick på Phuket WiNFY School (en svensk skola). Vi avslutade sedan med en runtresa den sista tiden innan vi åkte hem. Två år semare var vi tillbaka, den här gången för tre månader. Vi reste runt i ungefär sju veckor först innan vi avslutade i Kamala, även den här gången hyrde vi ett hus men närmre stranden samtidigt som jag och Johanna gick i skolan.

Tiden i Thailand ligger mig så varmt om hjärtat. Det är en upplevelse att bo i ett annat land, speciellt när kontrasterna är stora jämfört med Sverige. Första gången bodde vi verkligen i en thaiby omringade av thaiare medan vi andra gången bodde mer centralt. Första gången träffade jag många bra svenska vänner medan vi andra gången även träffade en del thaivänner, tyvärr har kontakten med dessa dött ut en del. Vi har levt i en helt annan kultur där värderingarna inte alls alltid är de samma som hemma vilket är otroligt lärorikt. Det var även väldigt lärorikt att gå i skolan där, det krävs betydligt mer eget ansvar från eleven. Engelskaläraren var dessutom en engelsman som inte pratade svenska, all undervisning skedde helt enkelt på engelska. Det fanns även en thailärare och annan thailändsk personal. Livet där nere är helt annorlunda jämfört med det svenska och det måste nästan upplevas för att förståelsen för det ska finnas.

Jag har dessutom rest mer i Thailand än i Sverige, där har jag varit i princip så långt upp du kommer samtidigt som jag varit så långt ner. Jag har bilat från Phuket till Chang Mai, jag har åkt nattåg i bortåt 14h, suttit oräkneliga timmar på thailändska bussar och färdats med både. Sovit i läskiga bungalows på öar och besökt städer där befolkningen knappt sett en vit människa i verkligheten. Visumresor har gjorts till både Burma och Malaysia. Runtresorna är så svåra att sammanfatta i ord men jag kan bara säga en sak: jag har upplevt så mycket mer än andra i min ålder.

Det känns riktigt bra att få komma tillbaka, även om det känns konstigt att vi bara ska åka på semester i 16 dagar. Den här gången blir det inga resor land och rike runt utan nu ska vi bara njuta av att få vara tillbaka efter fem år hemma i Sverige. Kamala blir huvuddestination, det ska bli roligt att få komma dit igen men samtidigt vet jag att det förändrats en del sedan sist. Å andra sidan är det lite som hemma i alla fall. Finns många mer ställen jag vill till, men alla destinationer utanför Phuket får helt enkelt bli en annan gång.

Om 115 dagar, närmre bestämt den 11 april lämnar jag landet. Hur jag ska klara mig utan ponnyerna i 16 dagar är en annan fråga, jag har aldrig varit ifrån dem längre än fem dagar sedan jag skaffade ponny. Förhoppningsvis ska jag överleva eftersom jag vet att de kommer hamna i trygga händer här hemma i Sverige!

För er som är intresserade finns resedagböcker från 2006-2007 och 2009 på www.dalsbyn.se. Sidan är inte direkt den snyggaste, men text och bilder väger upp.

Sista veckan innan jullovet, min hjärna tog jullov i torsdags och min starkaste livsgnista lika så. Just nu känns det mesta bara tungt, grått och tråkigt faktiskt, motivationen ligger nere på noll på så många plan. Ibland önskar jag bara att jag kunde spola tillbaka tiden för att bara göra om och göra rätt, eller så önskar jag att jag i alla fall kunde ha lärt mig av mina tidigare misstag. Humöret blir inte bättre av att vädret speglar precis samma visa, snön är ett minne blått och allt som finns kvar är is, slask och lite lera.

Två skoldagar kvar till jullov i alla fall. Det enda som behöver göras är en modell på ett träns (skulle så gärna vilja förverkliga det tränset, ponnyprinsarna skulle vara så söta i det!) och sedan har jag bestämt mig för att jag måste skicka in en historiauppgift som är i princip klar. Onsdagen känns väldigt lätt skolmässigt men morgondagen känns ungefär lika jobbig som idag. Förhoppningsvis får jag sova bättre inatt så jag är lite piggare, idag har jag inte varit speciellt produktiv bortsett från matten även om jag höll på att bryta ihop trots att jag fattade precis vad jag höll på med. Vi skulle räkna på datorn vilket jag inte gillar i vanliga fall, min trötthet gjorde dessutom att jag gjorde slarvfel efter slarvfel. Bara människor som gjort skills på Khan förstår min frustration efter att gång på gång missa den femte uppgiften så att det bara var att börja om igen. Skam den som ger sig. tillslut gick det när jag fokuserade ordentligt på att komma ihåg att få med minustecknen. Sedan bestämde sig min dator för att ta jullov och gjorde två startreparationer i rad under sista lektionen, inte för att jag skulle fått mer gjort även om den samarbetat.

För att komma till något hästigare kan jag berätta att jag åkte till Norells en timme efter jag slutat för att möta upp mamma, det var ett tag sedan jag var där nu. Tyvärr fann vi inte det vi sökte så vi kom därifrån tomhänta och jag var ännu mer slut. Som tur var vaknade jag till lite i alla fall när jag kom upp till stallet, små glada ponnyöron gör något med humöret. Miro var dessutom på pusshumör idag.

 

På torsdag har jag en dressyrträning inbokad, äntligen! Det blev ingen förra veckan då jag kände att jag hade så mycket annat så därför trimmade vi på själva istället. Känns lite tråkigt att jag inte kommer rida innan dess bara eftersom det inte finns några lämpliga tider i ridhuset nu måndag och tisdag, ute är det isgata. På onsdag ska Johanna hoppa Miro på min lektion för att känna lite inför söndagens julklappshoppning (som jag tyvärr kommer missa, stort minus på det). Jag ser i alla fall fram emot den i vilket fall!

Onsdagens och dagens ridpass liknade varandra lite grann, därför kommer det små anteckningar för dessa i samma inlägg. Båda passen har genomförts på egen hand i ridhuset med dressyrsadeln på.

I onsdags jobbade jag på medellinjen mot spegeln i stort sätt hela passet, låg sedan lite innanför ordinarie fyrkantsspår. Började med att bara enkelt rida upp på medellinjen och hålla honom rakriktad samt ställd åt det håll jag kom ifrån och rakställde och ställde om strax innan det var dags att byta varv, varierade sedan med övergångar och tempoväxlingar på långsidorna. I galoppen gjorde jag så att jag fattade galopp på långsidan och bröt av strax innan det var dags att byta varv igen, även här var det rakriktad och ställd åt galopphållet som gällde. La även in lite volter längsmed långsidorna efter en stund. Nästa övning i trav la jag in två volter längs medellinjen, gjorde så att första volten la jag åt motsatt håll från det varv jag kom ifrån och sedan nästa volt åt andra varvet: allt för att få rakställa och ställa om innan det var dags for volt/varvbyte. Galopperade ytterligare lite sedan, den här gången la jag en volt efter medellinjen istället för att se att vi kunde hitta rakt upp på medellinjen igen.

Jag är riktigt nöjd med arbetet, gav helt klart det resultat jag ville. Travarbetet är bra, den känns liksom "luftig" på något sätt och jag kan bolla lite med tempo och övergångar utan problem. Galoppen är lite jobbigare men idag kändes den inte lika kantig som under förra träningen, skönt! I det stora hela jobbade Miro på bra och jag tycker även att jag skötte mig bra. Jag red lugnt och sansat, fokuserade även en del på mina brister vilket ledde till ett bra slutresultat. När jag travade av kändes det nästan som Miro växte 1dm!

Idag började jag passet på samma sätt längsmed medellinjen i både trav och galopp. I traven har jag tidigare fått jobba med att korrigera bogarna efter som de gärna slinker iväg, tanken är ju trots allt att ställningen bara ska märkas i nacken, men idag var han riktigt duktig i det arbetet från början. Behövde enbart korrigera pyttelite, övning ger färdighet. I galoppen kände jag däremot att bakbenen var spända och då blir galoppen bara tråkig, jag bröt därför medellinjesplanen som jag hade från början.

Istället la jag mig på mittvolten och galopperade. Galoppen kändes fortfarande väldigt platt och tråkig eftersom bakbenen var på tok för raka. Började istället att arbeta honom i förvänd galopp på volten, riktigt bra övning! Bakbenen kom mycket bättre på plats och jag får samtidigt träna en av mina svagaste sidor: gör så lite som möjligt men mycket som nödvändigt. Jag blir lätt att stressrida på svårare förvända linjer när jag känner att allt inte är på plats, idag satt jag däremot bara och väntade ut och gjorde lagom mycket. När jag ridit i förvänd i båda varven kändes han mycket bättre, galoppen blev inte alls lika stötig och speciellt i högervarvet fick jag en riktigt härlig känsla!

Även idag är jag nöjd med arbetet! Miro var duktig och jag lika så, även idag fick jag en härlig känsla under avtravningen. Tycker att det känns bra att jag kan vara så pass på mig själv även när jag rider själv, jag fokuserar mycket på mig själv just nu när jag rider för verkligen känna att jag gör rätt. Så fort någon blir tokigt analyser jag dessutom, varför? Ibland förbereder jag för dåligt, ibland blir jag för "ivrig" i min ridning och ibland lurar Miro mig att göra något för att underlätta för sig själv.

Jag gissar på att de flesta hästmänniskor har hört påståenderna om hur de olika könen ska bemötas? En valack talar du om för vad den ska göra, en hingst frågar du och ett sto diskuterar du med (alternativt skickar in en lång skriftlig ansökning). Jag har länge funderat på vart jag ska placera Miro, för han är inte en valack som gör som du säger. Idag fick jag däremot svaret på mina funderingar när jag kollade min instagramfeed.

Som de flesta vet har Miro väldigt mycket åsikter, han är en ponny som vet vad han vill. Han har även sina dagar, ena dagen arbetar han emot dig och nästa arbetar han med dig. De dagar han är snäll kan du mycket väl säga till honom vad han ska göra i ridningen, men samtidigt måste du som ryttare vara konsekvent på hans svar: det är nog egentligen bäst att fråga. De dagar han är på mindre bra humör ifrågasätter han allt, som ryttare måste du helt enkelt diskutera dig fram. Han är alltså i de avseenderna både en valack, en hingst och ett sto i sin personlighet.

Idag läste jag däremot det mest klockrena, "be (alltså till högre makter) om det är en ponny", och ja, det stämmer så bra! För allt var det nästan så att jag bad för att Miro skulle bli en snäll liten ponny under de värsta perioderna samtidigt som jag mutade honom med godis.

 

Frågan är ju vad det var som gjorde att Miro blev en lite mer samarbetsvillig ponny, inte tror jag det beror på böner i alla fall. Jag tror det har att göra med tålamod, ödmjukhet och arbete bland annat. Oavsett vad så älskar jag honom för den han är och för min del får han gärna ha lite åsikter och humör så länge det inte går överstyr. Nu är han precis lagom i humöret, jag ber för att det ska hålla i sig!

För tredje året i rad packade vi bilen och transporten fulla för att åka ner till Vetlanda och Svenska New Forestmästerskapen. Precis som tidigare år åkte vi några dagar tidigare än själva mästerskapet drog igång för att bo och vara hos de som vi köpte Miro av. Det är alltid lika trevligt att komma ner dit!

Vi fick, precis som tidigare år, några riktigt bra dagar nere i Vetlanda. Ponyerna fick även i år stå inne i ponnystallet, i år var de däremot helt ensamma där inne. Miro fick stå i samma box som han stod i när vi var ner och tittade på honom samt hämtade hem honom, det gav mig tillbakablickar.

Jag tränade även två pass för Caroline som gav både mig och Miro väldigt mycket, trots att Miro höll på med sin headshaking. Känslan var kanske inte den bästa hela tiden, men å andra sidan fick jag även några "aha"-upplever. Caroline är verkligen den tränare som fått in i huvudet på mig att på träning måste det faktiskt inte gå bra, det är inte vid dessa tillfällen som ekipaget ska dansa runt utan minsta felsteg. Det är på träning som det faktiskt får gå dåligt och se ut hur tusan det vill, för hur ska vi annars kunna få fram den bästa sidan på tävlingsbanan? Bristerna behöver arbetas med för att ekipaget sedan ska kunna dansa fram felfritt inne på tävlingsbanan. Jag hade gärna velat träna för Caroline regelbundet.

Vi hann även med en Ullaredstripp på min begäran. Komiskt nog fick jag enbart med mig en sak från hästavdelningen, torrschampoo, för det var verkligen inget i utbudet som jag kände att jag behövde. Förrådet av flugmedel och pälsglans förökades även det, men det fick gå på mammas räkning. För min del blev det en dyrare histora än torrschampoo ändå eftersom jag hittade en hel del annat smått och gott.

Mästerskapshelgen var lika fullsmäckad och stämningen var på topp som alltid. Det kändes däremot lite konstigt att invigningen låg på fredagskvällen istället för på torsdagskvällen som den gjort tidigare år. Jag tävlade en dressyrklass på fredagen (LA:1) medan Johanna hoppade två Pay&Jump-rundor (70- och 80cm). På lördagen ställde vi ut båda ponnyerna, vi red även en varsin dressyrklass. Jag red SM-klassen (LA:4) och Johanna red en LB:1. Min tävlingshelg var känslomässigt helt totalt upp och ner. Jag hade helt tappat gnistan för att det ska vara roligt att tävla, istället satte jag mig in i prestationsbubblan vilket bara satte snubbelben för mig själv. Mer om resultat och tankar finns i mitt tävlingssummeringsinlägg!

Lördagskvällen avslutades med ryttarfest. Vi hade ett helt eget Säterbord, vi var totalt 12 personer (två familjer var där nere för tävling, + att en till var där under lördagen och tittade) och jag tror att vi var de som var kvar nästan längst faktiskt. Söndagen var för vår del tävlingsfri men vi befann oss på anläggningen trots allt. Vi hejade fram Alexander och Smokie som låg riktigt bra till i LB-kombinationen och jag klickade dessutom massvis av fina bilder under den dagen. Där och då insåg jag hur mycket jag saknade fotograferandet.


Innan det var dags för hemfärd fick Isabelle rida Miro, precis som förra året. Även i år var leendet lika stort och Miro var överlycklig över att få hoppa lite. Jag fick sedan sitta upp och prova rida Isabelles häst, Connection, det var allt en upplevelse försig. För det första är han väldigt stor, för det andra rör han sig som jag vet inte vad och för det tredje är han ganska olik Miro ridmässigt. Det var i alla fall väldigt roligt att få prova något nytt och när den största utmaningen är att klara av att rida lätt: ja, då vet du att hästen rör sig väldigt mycket!


Jag är otroligt glad över den relation som vi har med Miros förra ägare, jag vill ha lika bra kontakt med Miros kommande ägare som jag har med hans förra. Det är givetvis extra roligt att vi kan komma ner dit och bli så varmt välkomna. Jag kommer alltid vara de evigt tacksamma för att de svarade på vår köpes annons och att vi sedan fick äran att köpa världens finaste och bästa ponny, nämligen Miro. ♥

Det känns jättekonstigt att logga in på tdb, gå in på "Sök tävling" för att sedan fylla i "Ridhäst". Jag tror faktiskt inte att det kommer gå ihop i min hjärna att ponnytiden faktiskt är över förens jag rider runt där på framridningen bland alla stora halvblod på min lilla New Forestponny. För precis som jag nämnde i ett tidigare inlägg, i vår gör jag och Miro entré på storhästbanorna istället.

Det var i somras någon gång som jag helt tog beslutet att min och Miros resa inte skulle sluta när den sista ponnystarten var gjord. Jag kände mig allt annat än färdig med honom, speciellt med tanke på att vi i den där stunden då ja tog beslutet var inne i vår största svacka någonsin. Beslutet gjorde även att min sista ponnytävling kändes lite enklare, troligtvis hade tårarna forsat ner för kinderna efter avslutad ritt istället för att bara bränna bakom ögonlocken. Än idag går jag runt med känslan i magen att vi har så mycket mer att ge tillsammans ute på tävlingsbanorna, hoppet har ännu inte övergett mig trots att jag kämpat i tre år.

 

Planen just nu är att verkligen trimma till det sista i böjningen samt hitta bättre självbärighet och balans hos Miro, det kommer hjälpa oss massor. Tanken bakom att trimma till det är även för att hitta en bättre bjudning, få ännu fler nyanser i honom och det kommer även hjälpa oss att maxa rörelser. Med min egen ridning vill jag få till en ännu bättre hållning och framför allt få ordning på min hand till 100%, vänstertygeln får inte ge och ta utan den ska vara lika stabil som högerhanden. Jag vill även hitta bättre självförtroende i min ridning, nu blir jag gärna att "stressrida" i knepiga situationer men istället vill jag bara kunna rida iskallt och vänta ut. Slutligen vill jag fortsätta bli ännu bättre på att tajmingen i ridningen. Allt kommer bli ännu lättare om jag känner att jag har fullständig koll på mig själv. Våra brister speglar sig även i varandra, vilket gör att allt det här behöver lösas för att alla bitar ska falla på plats.

Jag tycker att frågan om Miro kommer matcha in i storhästklasserna är svår. Får vi till allting lika bra inne på banan som på träning ser jag inga som helst problem. Miro har inga jättestora gångarter, men däremot får han ett väldigt häftigt uttryck när han väl är helt på plats. Jag har egentligen aldrig sett det från backen, känslan är däremot otroligt maffig. Jag hoppas verkligen att vi ska hitta den känslan inne på banan, det är vårt största mål när vi kommer träda in på banorna nästa år. För jag har letat efter känslan i tre år inne på men jag har ännu inte hittat den helt. Det gäller bara att hitta all avslappning och ridning, både hos mig och Miro, så vi hittar samma flyt som hemma på träning även inne på banan.

 

Tanken är att vi kommer rida på en LB- och LA-nivå för att bara känna in och hitta känslan till en början med. Det roliga med storhästtävlingar är att det finns klassvariationer, det är spännande med lite nya program och att inte :1-programmen är standard tävling in och tävling ut. Jag är  Det känns även som det finns mer utbud av tävlingar nu när jag söker jämfört med tidigare år när jag sökt på ponny. Vi får sedan se vart allt leder och framför allt hur vi som ekipage kommer att bemötas väl ute på tävlingplatserna. Antagligen kommer vi hålla oss på en LA-nivå framför allt, kanske går vi upp och nosar på MSV:C beroende på hur allt flyter. Målet är trots allt framför allt att jag vill hitta känslan inne på banan och ha roligt!

Jag har redan börjat småplanera tävlingar! Vi får väl se hur väl vi lyckas hålla planeringen eftersom det tidigare år alltid varit något som gjort att vi fått skjuta upp min ordinarie planering, men det är bara att hålla tummarna för att det blir fjärde gången gillt. För oss är det här beslutet i vilket fall helt rätt. Tänk att jag från början planerat att sälja Miro den här hösten och gå över på storhäst, tänk hur saker och ting kan ändra sig. Huvudsaken är att det känns bra och det är precis vad det gör just nu.

Ibland tycker jag inte om HTML-koder, speciellt inte när de inte fungerar som de ska (eller som jag vill). Jag har upptäckt att mitt egenistrallerade typsnitt som ska synas i rubriker och menyrubriker har slutat att fungera, vilket är väldigt störande då det förstör hela designens utseende. Nu ser det bara konstigt ut eftersom det typsnittet som blir istället för det första är alldeles för stort och för det andra är det inte på långa vägar lika fint.

 

Jag ska försöka återgärda skadan så snart det bara går! Tror jag vet vart felet ligger så behöver hitta en ny sida att ladda upp typsnittsfilen på bara, förhoppningsvis kan jag lösa det under måndagen. Tills dess får nu har överseende över att det är lite knasigt.

EDIT: Problemet är nu åtgärdat genom att filerna är uppladdade på en ny sida som "kommunicerar" bättre till bloggen!

Jag tror att väderomslaget till kallt och snö påverkat Miro, det hör inte direkt till vanligheterna att han börjar passen med  fågelskådning. Han kan vara spänd, men han brukar fortfarande inte gå med huvudet i vädret. Efter en liten startsträcka var han däremot med på planeten igen.

Första delen av träningen jobbade vi på medellinjen. Vände från C upp mot spegeln och böt varv nere vid A varje gång. På medellinjen skulle jag hålla Miro rak men ställd i nacken åt det håller jag kom ifrån. Inte helt lätt att få till lagom med ställning samtidigt som rakriktningen är på plats. Längs långsidorna fick jag variera mellan skrittövergång eller galoppfattning följd av en 12m volt.

I traven släppte Miro till och travade på bra, galoppen blev däremot stuttig eftersom bakbenen blev raka och spända. Fick därför ligga på mittvolten och jobba honom i både trav och galopp, samtidigt som jag verkligen jobbade med att få in honom i min ram.

I helhet är jag nöjd med träningen, bitvis kändes han väldigt fin. Galoppen behöver trimmas till lite igen efter den lugna ridningen så att han verkligen slappnar av i sina raka bakben. Tror även att de kan hänga ihop lite med det som jag beskrev i början, för såhär spända har de inte känts innan även om jag känt att de inte varit helt så loss som i slutet av tävlingssäsongen.

Jag gav honom en bra ram idag för jag verkligen satt upp och gjorde lagom mycket av det jag skulle. Gäller bara att tänka på att jag i högervarvet inte får bli att luta mig lite innåt när han faller ditåt samtidigt som jag i vänstervarvet måste vara uppmärksam på att han inte skjuter mig ifrån mitt ytter sittben.

Resten av kvällen har jag ägnat åt att blinda Filippas hjälm, så nu blänker den nog mest i stallet framöver. Riktigt pillerjobb är det allt, men jag lyckades göra både ett hjärta och en stjärna på beställning. Hon har helt själv bestämt vart alla diamanter (givet vis är det diamanter!) ska sitta och tänk vad lite blingbling kan göra!

Snön ligger äntligen som ett vitt täcke över backen och snöflingorna fortsätter falla till backen, synd att den antagligen försvinner allt för snart. Här kommer i alla fall några mysiga sommarbilder på mig och Miro från en fin augustidag. 

Här kommer andra delen med små reflektioner från tävlingar jag ridit under bloggpausen.

Säterbygdens Ridklubb: 8 september 2013

LA:1: Dagen efter red vi en LA:1 hemma, är det hemmatävling så är det. Framridningen kommer jag inte ihåg så jättemycket av om jag ska vara ärlig, men har för mig att jag kände att jag hade kontrollen. Inne på banan däremot räckte inte min ork helt, jag hade varit halvsjuk en tid och dessutom tränat mycket i veckan + att jag ridit DM dagen innan. Min fokusering var någon helt annanstans, framför allt tittade jag inte dit jag skulle, vilket ledde till flera onödiga missar. Domaren påpekade även min "avvaktande ridning" och Pernilla frågade efteråt vad som hände inne på banan. Helt okej ritt i alla fall med tanke på det, inga större katastrofer skedde men samtidigt kostade min ofokus massor av poäng. 55.53% slutade resultatet på.

Falu Ryttarsällskap: 15 september 2013

Lag -13: Framridningen minns jag som godkänd, den saknade däremot "det där lilla extra". Pernilla var med och coachade, vilket var bra för annars tror jag inte att jag fått känslan av att den var godkänd. Inne på banan hade vi lite problem med de där bakbenen framför allt, vi hade även lite "småmissar" som kostade. Var i alla fall okej nöjd och ritter slutade på 50.60%.

Södra Dalarnas Ryttarförening: 28 september 2013

LB:1 (DIV II): Jag minns att framridningen kändes bra, jag hade verkligen Miro med mig och det var inga dumma fasoner. Han var verkligen på plats, igenom i böjningen och bakbenen var med. Helt klart nöjd med framridningskänslan, Pernilla fanns även med vid sidan av. Inne på banan hade vi ett bra och jämt flyt, Miro ville däremot väldigt gärna göra skrittövergångar över medellinjen i diagonalerna (han lyckades däremot inte) och galopperade genom nästan hela kortsidan mellan galopprogrammen. Jag var helt klart nöjd ändå, just för att det flöt på men samtidigt kändes det som att både jag och Miro väntade på att det skulle hända mer i själva programmet. Lite mer framåtbjudning och bakbensengagemang så hade det blivit riktigt bra! Ritten landade på 63.96% och det gav oss en andra placering individuellt i klassen, laget vann även omgången. Miro var mer eller mindre galen på under den individuella prisutdelningen, vet inte vad som flög i honom så han fick inte galoppera något ärevarv.

LA:1: Den bra framridningkänslan fanns med även här, Pernilla fanns fortfarande med och coachade. Inne på banan satte vi absolut en av våra bästa LA-ritter någonsin. Hade ett lite tidigt avbrott i ena förvända och ett avbrott efter volten i andra galoppen, men annars flöt det på bra! Även här saknades det däremot lite bakbensengagemang och framåtbjudning, men ändå fanns det så mycket annat positivt. Resultatet blev 63.28% och jag var (och är!) verkligen helnöjd, leendet på läpparna var allt stort! Vi hamnade första utanför placering, med 0.5ps marginal, kommer aldrig förlåta mig själv för att sista uppridningen blev slarvig. Jag ser däremot allt annat som en stor vinst, så den där rosetten var väl inte överdrivet viktig även om det känts som ett extra bevis på allt kämpande.

Hedemorabygdens Ridklubb: 6 oktober 2013

LA:1 (DIV II): Framridningen gick bra, hade lite trassel med galoppen minns jag för att jag blev att titta ner istället för att se vägen framför mig. Böjningen var inte helt med från början heller men den fick jag koll på tillslut. Var lite headshakingsymtom under framridningen, men i kontrollerad mängd. Inne på banan fick jag en bra känsla, precis som förra året i Hedemora hittade Miro en egen framåtbjudning där jag kände att jag inte behövde rida framåt i vartenda steg: underbart. I övrigt hade vi ett bra flyt genom programmet, det enda som egentligen var var att Miro tittade in på vad som hände i cafeterian i ena galoppvolten och att vi även här hade ett avbrott efter andra galoppvolten. Överlag var känslan väldigt bra och jag kände mig nöjd! Blev lite besviken när jag fick resultatet dock, 60.78%. Jag tycker i alla fall att ritten kändes bättre än så, men jag är å andra sidan inte domare heller. Låg på placering ett ganska bra tag men sen blev jag nerputtad till mitten. Laget vann omgången, om än med otroligt liten marginal, och vi vann även hela divisionen! Så ärevarv fick vi galoppera i alla fall, den här gången kontrollerat.

Gävle Ponnyklubb: 20 oktober 2013

LA:1: Framridningen kändes bra! Miro var väldigt med mig och kändes dessutom väldigt fin att rida. Det var inte mycket som jag kände kunde bli bättre helt enkelt. Inne på banan vet jag inte riktigt vad som hände. I första halten börjar han backa, travprogrammet höll inte alls samma fina kvalité som tidigare. Ryggningen hade han krånglat med träningen innan när han gått från klockrena ryggningar till att inte vilja rygga alls, lite samma tendens inne på banan därför valde jag själv att ta igenom lite extra. Sedan hade vi ett jätteretligt avbrott precis när vi skulle in i den förvända och sedan blev det felfattning. Vänster galopprogram däremot satte vi 7or rakt igenom, den känslan! Resultatet slutade på 59.86% och jag var väldigt besviken just för att vi hade massor av småsaker som bara ska fungera som inte fungerade. Det där vänstergalopprogrammet kunde jag däremot leva lite på, galoppen hade ju spökat mycket i och med headshaking och bakben som inte ville på plats helt.

Filipstads Ridklubb: 9 november 2013


LA:P1: Det som känts så långt borta, men en regnig sen eftermiddag/tidig kväll var det dags. Framridningen blev ärligt talat lite flummig, det var nog lite för mycket nerver och dessutom var det full fart på framridningen. Fick inte helt koll på böjningen på honom men bitvis kändes han riktigt fin, det kom och gick liksom lite. Men det största som saknades var just den där sista böjningen. Inne på banan satt jag nog och log genom hela programmet och när jag ridit sista enkla bytet kom verkligheten ikapp mig: jag hade en mellangalopp, en ökad trav och en uppridning kvar av en LA:P1 och inga katastrofer hade inträffat! Då var leendet extra stort. Jag var så nöjd och glad, resultatet landade på 55.00% (lite roligt att pricka .00, gjorde det i LA:1 debuten också!) och det var en nöjd (men kall och blöt) Jennie som ringde till Pernilla efteråt. Jag var så lycklig!!

Gyttorps Ridklubb: 17 november 2013

LA:P1: Den här gången blev framridningen betydligt bättre. Miro var verkligen helt med mig, till 100%. Jag kunde bara sitta och le åt honom, han gjorde verkligen allt. Galoppserpentinerna som vi tragglat lite med i veckan innan för att få ihop honom ytterligare flöt på som ett rinnande vatten. Öppnorna och diagonalslutorna flöt på lika fint även de. Jag kunde sitta och leka med tempoväxlingar och övergångar som ingenting. Seriöst bästa framridningen jag någonsin ridit, vilket flyt och vilken fokusering! Kan leva väldigt länge på den. Inne på banan försvann tyvärr all framåtridning vilket gjorde att skolorna tappade mycket kvalité. Travprogrammet blev sämre än gången innan, galopprogrammet ganska likvärdigt förutom att galoppserpentinerna blev bättre. Jag var helt klart nöjd även om det var tråkigt att vi tappade mycket inne på banan. Vi slutade på 53.02%. Vår sista poonnytävling, det var mycket blandade känslor kan jag säga.

Eftersom jag inte sammanfattat någon tävling här på bloggen sedan jag tävlade i Gagnef den 19 maj tänkte jag dra en snabb liten summering med resultat och kortare reflektioner för er läsare som är intresserade. Jag kommer dela upp inlägget i två delar, här kommer del nummer ett.

Säterbygdens Ridklubb: 2 juni 2013

LA:1: Framridningkänslan var inte helt på topp, däremot stod både Pernilla och Karin vid staketet och peppade mig till att han såg väldigt fin ut. Minns inte att han hade några extrema headshakingsymtom även om de säkert fanns där. På banan hade jag känslan av att han inte var helt igenom i sidorna för att få den där optimala känslan, men trots det red vi hem 61.67% och en andra placering - den känslan var underbar! Jag var även nöjd i det stora hela.

LAG -13: Till den här klassen minns jag att han var något värre med headhakingen, han surade även som tusan på framridningen i galopp-skritt-galoppövergången. Eftersom han gärna blir taggad i dessa försökte jag få tillbaka honom, men det gillade han inte och slog därför ordentligt mot skänkeln. Inne på banan skötte sig han helt okej, fortfarande lite samma känsla att han inte var helt igenom och vi hade även dyr miss på ett avbrott tre meter innan den förvända linjen var helt färdig och i galopp-skritt-galopp-övergången minns jag att han istället för att tagga till så stannade han nästan istället, sen blev han arg när jag la till skänkeln. Jag var helt okej nöjd med den ritten som landade på 56.06%.

Säterbygdens Ridklubb: 15 juni 2013 (KM)

LA:1: Framridningen minns jag faktiskt inte så överdrivet mycket ifrån, det jag kommer ihåg var att jag kände mig nöjd när jag kom ut från banan för att det kändes som att jag hade kontroll på headshakingen och inga större katastrofer inträffade. Jag blev däremot besviken när jag fick veta resultatet, 55.96%. Efter lite diskussioner och så kändes det däremot bättre.

Ryttarkamraterna Kumla: 29 juni 2013

LA:4: Framridningen låg inomhus, vilket helt klart var till min och Miros fördel! Minns att känslan på framridningen var väldigt bra, jag fick verkligen med mig de där bakbenen och huvudet var på sin plats utan headshakingskakningar. Det jag minns allra starkast var däremot att han var otroligt reglerbar, kunde verkligen sitta och leka med steg/språnglängden och han var fortfarande väldigt lydig. Inne på banan blev det däremot lite mer spännande eftersom Miro höll på att kasta av mig det första han gjorde i en av sina 180 graders vändningar. Miro fortsatte att titta, spänna och kasta sig vid samma ställe flera gånger vilket gjorde att vi hade en hel del missar. Vi landade faktiskt på 53.78% trots allt, jag var nöjd med tanke på omständigheterna och kunde mest bara skratta åt Miro. Det var precis som att vi hade backat två år tillbaka i tiden!

Vetlandaortens Ryttarförening: 19-20 juli 2013 (Svenska New Forestmästerskapen)

LA:1: Den här klassen låg på fredagen. Framridningen var katastrofal, det tog mig ungefär halva framridningen innan jag kände att jag överhuvudtaget hade kontroll på Miro. Vet inte hur många gånger jag fick känslan att jag höll på att rida över någon stackare. Miro headshakade som bara den kan jag säga, hur hårt jag än höll honom gav han sig inte. Känslan var väl inte direkt på topp även om det kändes som jag fick mer kontroll på slutet. På banan var känslan okej, headshakingen hade jag fått kontroll på men däremot hade jag istället inte hunnit fått någonting annat. I första förvända fick jag känslan av att hela hästen kortade ihop sig och jag fick ingen respons på framåtdrivande hjälp, han bröt av ganska på en gång. I andra förvända skakade någon en filt precis intill banan där vi skulle vända ut, tack så jättemycket för det. Miro kastade sig givetvis och sedan var han för uppstissad för att kunna förvänd igen. Var så ledsen och så besviken efter den ritten, det där i förvända galopperna var ju bara skitsaker. Resultatet landade på 51.32%.

Utställning: Lördagen började med utställning. Innan var jag ute och gick med honom samt sprang lite för att han skulle komma igång, kändes bra förutom att skritten blev lite oengagerad bitvis. Själva visningen kändes bra, kändes som att jag verkligen lyckades korrigera småsaker bra. Var lite orolig för att skritten blev lite för oengagerad däremot. Fick dessutom beröm av domaren för min visning. Blev däremot besviken när jag fick höra resultatet eftersom han "bara" fick 39p, så jäkla surt! Var riktigt besviken på det faktiskt, ville så gärna att han skulle få guld även i år. Extra surt var det att se att en 9a i protokollet var ändrad till en 8a. Överlag tror jag att de i år ville ha ponnyer av en nättare modell, det syntes tydligt i ringarna senare. Miro var nog helt enkelt för kraftig, var rastypen som de ändrat siffran på. Jag tar däremot åt mig att jag fick visningspris och att det längst ner i protokollet står att ponnyn är i utmärkt skick, sånt tar man åt sig av!

LA:4 (SM-klass): Efter en dålig dressyrstart första dagen och ett inte fullt väntat resultat i utställningen var jag väldig nedstämd, men jag bestämde mig för att helt fokusera och ladda om inför lördagens dressyrstart. På framridningen hade jag betydligt bättre kontroll jämfört med under fredagen, headshakingen var betydligt bättre även om den inte var helt bra och jag kunde fokusera mer på att få igenom andra saker. På banan var känslan klart godkänd, saknade däremot den sista i böjningen eftersom det kändes lite "kantigt". Han headshakade, men det var ändå inte överdrivet extremt även om det fanns där. Vi hade sedan lite missar, bakdelsvändingarna hade jag nästan räknat med men sedan var det små kommunikationsmissar. Vi fick till exempel ett avbrott i uppsamlingen från mellangalopp till arbetsgalopp och när vi skulle vända över i förvänd kände jag hur hela ponnyn bara drog sig till höger. I sista sekund lyckades jag få stopp på honom precis innan staketet så vi diskret kunde vända åt rätt håll för att sedan fatta förvänd galopp. Vi slutade på 53.23% och jag var betydligt nöjdare efter den här ritten.

Orsa Ridklubb: 1 september 2013
LA:1: Framridningen var helt okej, fick inte till den absolut bästa känslan men den var helt klart godkänd. Minns att jag tyckte att Miro var lite för lite igenom i sidorna i framför allt galoppen och att han headshakade lite, om än kontrollerat. När vi kom in på banan blev han jättespänd, tittade och fjantade sig lite. Precis när jag skulle till att börja rida kom världens stormvindar, dressyrstaketet blåste ner och blommorna lika så. Domaren blåste av efter uppridningen för att de skulle bygga upp, men saker fortsatte blåsa omkull utan att hon blåste av efter det. Jag blev väldigt stressad och ofokuserad, jag visste liksom inte om jag skulle fortsätta rida eller inte och dessutom såg jag hur sakerna bara blåste omkull runt om mig. Miro blev givetvis spänd dels på grund av det, men även för att omgivningen ändrades. Travdelen var helt okej, men i galoppen kände jag bara ett stort motstånd. Miro var så spänd genom hela överlinjen att det inte gick att påverka honom, i första halvt igenomet fick jag känslan av hur hela han tryckte ihop sig. Precis framför staketet stannade han, jag lät honom titta på den nerblåsa blomman och därefter klappade jag om honom och tackade för oss. Det kändes inte rätt mot någon av oss att fullfölja ritten, jag är väldigt glad över mitt beslut. Jag var däremot krossad, kändes inte som världens bästa uppladdning inför DM helgen efter som dessutom skulle gå i en svårare klass.

 

Dagens pass är jag riktigt nöjd med! Hade en väldigt bra plan (blev inspirerad från gårdagens dressyrlektion) men ändrade om den lite då jag inte blev ensam i ridhuset, det var nämligen en övning som är enklast att genomföra om man är själv/alla ligger i samma övning. Omplaneringen blev däremot bra även den!

Fokuserade mycket på att Miro skulle ta för sig själv, precis som på träningen förra veckan. Handen i framåtläge och sedan red jag med sitsen och skänkeln. Det är verkligen inte helt lätt, jag vill gärna ta åt mig handen lite i övergångarna eller kompensera avsaktningar med att hamna ytterst lite i bakåtläge, gäller att vara konsekvent på sitt eget beteende. Jag fokuserade minst lika mycket på mig själv, om inte mer, än på Miro eftersom att han gör rätt om jag gör rätt. I det där fokuserade jag mycket på rakriktning och böjning, jag red även övergångar med jämna mellanrum för att checka av. Gjorde följande i alla gångarter. I galoppen avslutade jag med att gå över i förvänd och bara rulla på, fortfarande lika fokuserad på mig själv och inte låta honom tjuvöka tempot. Avslutade med att lägga honom på en volt där jag red med unghästtänk, låg bred hand och sedan bara rida honom fram och ner till stödet i handen. Fungerade riktigt fint och jag fick precis den rundheten som jag ville ha i honom.

Summeringen av dagens pass är: jag är riktigt nöjd med både mig själv och Miro. Miro kändes fräsch i kroppen och jobbade på bra, det skummade ur munnen hela passet(!) vilket är stort för den lilla herren. Jag skötte mig bra också, fick framför allt vara stenhård i galopp-travövergångarna: det är inte lätt att sitta kvar i den där traven i hoppsadel i hoppläder alltså. Ibörjan tyckte jag även att vi fick väldigt dåligt flyt i hörnen i vänstergaloppen, vi flöt liksom ut till väggen (red innanför spåret) men efter en stund kom jag på att jag glömt en av de viktigaste detaljerna. Det var givetvis min axelposition som spökade, inte konstigt att det känns så när ytteraxeln snarare hamnar i lite bakåtläge än att gå med ordentligt framåt.

Att låta Miro vila inför Göranträningen var ett av mina mindre smarta drag, men nu blev det såhär den här gången. Har ju ridit med helt andra krav dessutom dess för innan, det var över två veckor sedan jag verkligen satte ihop honom och sådär, vilket märktes. Miro kändes i alla fall väldigt pigg, mjuk och färsch i kroppen vilket kändes väldigt bra!

Den individuella framridningstiden blev lite kort, jag blev stressad eftersom jag inte skulle hinna med min tänkta plan och därför blev allt bara oplanerat. Jag red runt utan plan och fick inte alls koll på det jag tänkt. Första halvan av träningen fortsatte lite i samma mönster, jag kände att jag inte var tillräckligt fokuserad och Miro blev lite småspringig. Att rida öppnor och volter fungerade inte alls, fick inte alls till det med böjningen oavsett om det var trav eller galopp. Resultat av stressad ryttare utan fokus, för Miro skötte sig faktiskt bra.

Efter att ha ridit ha yrat runt lite i både traven och galoppen skulle vi skritta lite, givetvis skulle bakdelsvändningar läggas in. Vet inte ens sist jag red bakdelsvändningar och även här var jag fortfarande lite inne i mitt "ofokuserade stressmode". Om vi har svårt för bakdelsvändningar i vanliga fall gjorde det inte saken bättre kan jag säga. Här blev Miro även lite irriterad efter en stund, som tur var visade han det idag i alla fall bara genom att bli väldigt på och vilja springa ifrån. Så skönt att det inte framkallade något annat trots i alla fall. Den reaktionen var snarare bra, för kändes som jag kunde ta med mig det taggade över till det andra arbetet sen. Fick mycket bättre koll i både traven och galoppen efter det. Red lite förvänd galopp och skritt-galoppövergångar innan vi avslutade med öppna-volt-sluta i traven.

Sammanfattningsvis är jag helt okej nöjd med tanke på alla förutsättningar. Känner att vi var inte riktigt redo för öppnor och slutor idag till exempel, men nu är det som det är. Min stresshet och spändhet påverkade även mycket det, sen var det även lite andra känslor som spelade in. Sisen och det kändes okej även den, måste däremot sluta upp med att hamna i bakåtläge med överlivet i alla övergångar. Kom i alla fall på mig ofta så att jag kunde tänka om, men jag får inte göra det till en vana.

Ska boka in lite träningar för Pernilla nu framöver också, riktigt taggad på att ta tag ordentligt i vinterns träning. Tycker vi har en bra grundtanke med det kommande upplägget, kommer hjälpa både mig och Miro i alla led.

Idag skulle Miro egentligen få göra någon form av lättare arbete, men den planen ändrade jag till vila. Det är så oerört tråkigt när det är stenhårt i backen överallt och dessutom kolsvart ute, i ridhuset är det lektioner mellan 16-21 på måndagar. Vill jag rida i ridhuset måste jag verkligen skynda mig hem till stallet efter skolan, springa ut i hagen och hämta Miro för att sedan göra iordning honom i raketfart: idag kände jag inte för det alternativet. Hade istället tänkt att skritta honom uppsuttet någonstans ute men motivationen fanns helt enkelt inte där. Då tyckte jag att det var bättre att han fick vila, det dör han inte av och han har dessutom presterat så otroligt bra på slutet.

Beslutet kändes lite bättre utav att Miro hade varit jätteduktig när Pernilla tömkörde i lördags. Inga attityder utan han hade bara sagt "ja" till allt, så skönt att höra! Han hade skött sig så pass bra att hon kunde ändra grundplanen och lägga in och ta igenom även andra saker. Imorgon är det Göranträning på planeringen, jag har inte ridit sedan i torsdags men det ska allt gå bra ändå. Förhoppningsvis kan vi lägga träningen på mer grundridning, det kommer jag i alla fall att önska.

Det var i alla fall underbart att äntligen få träffa ponnyprinsarna igen. Lyckades sno några pussar av de även om det fanns intressantare saker som mat i boxarna. Dumt planerat av mig egentligen att vara där över eftermiddagsmaten, de brukar inte direkt vara sociala då. Lyckades i alla fall sno lite pussar! Imorgon blir det att prova grimmorna, de glömde vi hemma idag.

Det kändes faktiskt lite tråkigt att det här var sista året i Globen, jag har funnits på plats vid någon show under alla år sedan 2007. Tack för alla upplevelser genom åren Globen, det finns många minnen sparade i både bildformat och på näthinnan! Å andra sidan ser jag fram emot att få se vad Friens Arena har att erbjuda, för jag lovar att jag kommer befinna mig där!

Nu sitter jag i bilen påväg hem från Stockholm. Jag och Johanna har haft en bra dag inne i Globen där vi fått se mycket bra ridning, körning och även lite show. Underbart att samla på sig så mycket inspiration, då inte bara från küren även om den enligt mig var dagens höjdpunkt. Även idag hann vi med något varv inne på mässan men vi kom ut därifrån tomhänta. Småtittade efter snygga schabrak i svart och brunt (kombinerat eller enskilt) men hittade inget som föll mig helt i smaken.