Idag åkte jag och Johanna till Globen och köpte biljetter till Ridsportmässan. Efter två timmar inne i Annexet kände vi oss alldeles lagom nöjda och vi gick då nöjda och glada där ifrån med lagom mycket innehåll i kassarna. I vanliga fall brukad vi yra runt för mycket och mest bli irriterade på alla andra shoppinggalna människor men idag hittade vi en lagom balans. Jag fick även med mig allt som jag hade på min lista förutom sporrar och bruna sporremmar.

Efter mässan tog vi oss vidare för mer shopping. Vi gick runt på Drottninggatan och Gallerian, gjorde välbehövliga fynd även där. Fick även äta min efterlängtade och första Frozen Yogurt, själva glassen var inte speciellt speciell utan det var helt klart toppningen som gjorde den.

Här kommer bilder på inköpen från mässan. Tyvärr hittade jag inget bra ljus att fota i därav är bilderna inte jättebra men man ser i alla fall vad det föreställer.

Igår stod dressyrträning för Pernilla på schemat, jag var så laddad eftersom det var i stort sätt två veckor sedan sist! Dressyrsadeln åkte dessutom på idag också, har under Miros lugna period enbart ridit i hoppsadeln. Dagens valde vi att fokusera på grundridningen, nu är det dags att komma åt det där lilla sista eftersom vi inte har någon tävlingsstart i sikte inom en snar framtid. Det var även en lagom nivå eftersom han tagit det lugnare ett tag.

Den individuella framridningen fokuserade jag på massor av övergångar mellan både skritt-trav och trav-galopp, Miro var nästan lite för lydig nu när han vet vad jag är ute efter i övergångarna. Fick därför tänka om i systemet för att han verkligen ska lyssna på mig och inte ta saker i egna händer. Träningen fokuserade vi sedan på att Miro verkligen skulle hitta fram till bettet samt hitta sin balans i det hela själv. Mycket arbete på mittvolten och innanför fyrkantsspåret, fick även jobba en hel del på medellinjen med övergångar mellan alla tänkbara gångarter.

Upplägget på träningen blev väldigt bra tycker jag. Är verkligen imponerande hur Miro har ändrats, ridsättet jag hade idag hade aldrig fungerat för tre månader sedan. Miro skulle då ha tagit alla saker i egna händer. Idag fick jag rida med handen framme, hela tiden. Den skulle vara där i såväl igångsättningar och galoppfattningar som avbrott, allt skulle ske genom sitsen. Det är inte det att jag håller Miro hårt i vanliga fall, snarare tvärt om, men det vi vill åt genom den här ridningen är att han ska komma loss helt och hållet genom kroppen, släppa efter i överlinjen ytterligare och verkligen hitta fram till handen och bära sig själv. Vi nådde det här väldigt bra och Miro trampade verkligen igenom extra mycket med sitt lite korta högra bakben. För mig som ryttare kändes det lite konstigt men samtidigt bra, det var lite klurigt att hitta helt rätt balans. Jag ville till exempel kompensera att handen låg i framåtläge genom att hamna med axlarna lite för långt tillbaka när jag skulle fånga upp honom. Det är därmot väldigt nyttigt att rida på det här sättet, jag måste verkligen hitta helt rätt position och hitta stabiliteten: vilket jag även gjorde.

Jag är väldigt nöjd med träningen. Känslan var väldigt bra och Miro jobbade på som bara den med en positiv inställning. Fortsatt sån här träning kommer verkligen att hjälpa oss att komma vodare ytterligare i allt annat arbete!


Miro kommer att tömköras av Pernilla på lördag medan jag är i Stockholm, fredag och söndag blir det vila. På måndag rider jag lite lättare och på tisdag är det Göranträning som gäller.

Första advent-helgen kan på bästa sätt förklaras: Stockholm International Horseshow!

Jag var uppe i tid i morse, vet inte när jag senast gick upp innan nio på en fredag. Imorse var jag i alla fall uppe vid 05.45 för att fixa iordning mig och packa det sista. Åkte sedan buss med skolan ner till SACO-mässan i Stockholm, det blev startskottet för min Stockholmshelg. Jag och mina kompisar var på några föreläsningar och sedan gick vi mest runt och samlade på oss tygkassar, pennor, mandariner och annat som fanns i montrarna.

Jag åkte inte med de övriga tillbaka med bussen mot Borlänge igen utan stannade istället kvar i Stockholm eftersom jag ändå skulle vara här över helgen. Lyckades tillsammans med några kompisar ta mig från Älvsjö till Centralen, där slog jag död på runt 3,5h innan Johanna kom ner med tåget. Vi åt på centralen innan vi tog pendeln till Sundbyberg och gick sedan till lägenheten. Väl där packade vi ihop massor av pantburkar och gick till Hemköp för att panta. Massor av pengar blev det och vi fick med oss Pringels, Ben &Jerry's och Cola - är det Stockholmshelg så är det. Lite frukost följde också med, nu sitter vi i lägenheten igen.

Imorgon väntar Ridsportmässan och shopping på stan, gissar på att det blir Drottninggatan. Insåg idag att jag har betydligt mer pengar än jag trott vilket känns bra, den här helgen ska jag shoppa utan dåligt samvete. På söndag väntar en heldag med Stockholm International Horseshow, kameran är laddad och minneskortet tömt. Gud vilken bra helg jag och Johanna har framför oss!

Dags för veckans lektion och veckans häst blev Con Rise. Hade joggat Miro lite snabbt i ridhushålet mellan lektionerna (det är mellan 18.00-19.00) så blev snabba puckar eftersom min lektion börjar vid 19.00. Höjdnivån mellan Miro och Con Rise är väl en sådär 30cm också, haha.

Dagens känsla var väldigt varierad. Första delen av lektionen kändes det mest "stappligt och fyrkantigt". Kändes inte alls som att vi hittade rakriktningen utan han blev gärna förböjd och la sig lite extra i högertygeln oavsett varv. Jag försökte alla metoder jag kunde komma på för att få honom mer jämn i kontakten men det var otroligt svårt, för när jag ändrade lite i ridningen kom nämligen nästa hinder. Jag blir dessutom lite feg och vågar inte ta igenom vissa av dessa problemen eftersom jag inte vet hur han ska reagera.

Vi höll oss nästan bara på volterna idag, förutom en stund alldeles i början. Enligt mitt tycke är det väldigt viktigt att faktiskt bara fokusera på grunderna ibland och idag var en perfekt sådan dag, hade känts väldigt utmanade att gå in och rida till exempel skolor med dagens känsla. Det blev mest travarbete men mot slutet gjorde vi även lite skritt-galoppövergångar samt galopperade. Galoppen gjorde mycket för känslan i traven kan jag säga, själva känslan i galoppen var dessutom mycket bättre redan från början. Efter galoppen kändes traven mycket finare, kände som allt flöt på bättre och jag fick även en lite jämnare kontakt med båda tyglarna.

Överlag är jag helt okej nöjd, känslan var däremot inte helt på topp idag. I början kände jag mig väldigt liten och hjälplös, tror även att jag blev lite ostabil på grund av det. Med passets gång växte jag däremot och i galoppen kände jag mig väldigt stabil förutom att jag hade lite svårt att få en ordentlig kontakt med höger stigbygelplatta i högervarvet. I övrigt kände jag mig väldigt stadig och stabil, kunde både sätta ihop och rida framåt i samma stabilitet. Stabiliteten i traven blev bättre och bättre, speciellt mot slutet när jag kände att jag började hitta en mer rätt känsla.

I helhet får jag vara nöjd i alla fall. Con Rise blev både svettig och trött så något rätt måste jag gjort, speciellt med tanke på att det från backen hade sett bra ut.

Det här läsåret börjat pang på redan från start, torsdagen samma vecka som vi började skulle vi presentera en färdigställd idé över vårt gymnasiearbete. Jag läser ett estetiskt program och har därför ett lite friare område att röra mig på, däremot var jag tvungen att skapa någonting. Allt som dök upp i mitt huvud var fotografering eller att starta upp bloggen, men på något sätt kändes det inte som en utmaning. Syftet var trots allt att utmana sig själv lite och göra någonting nytt, det var då min syster kom med en briljant idé.

Johanna tyckte att jag skulle göra ett eget kürprogram, jag nappade verkligen direkt. Vilken dressyrryttare fascineras inte av att titta på kür? Vilken dressyrryttare ser inte sig dansa sig igenom sitt eget program till musiken tillsammans med sin häst? Givetvis kunde jag såväl se det framför mig, i det ögonblicket var jag säker på att det var just det här jag ville göra. Sagt och gjort skrev jag ner mina tankar och idéer och presenterade, det var även en godtagbar idé.

Jag har sedan dess suttit i skolan hela onsdagsförmiddagarna och jobbat med mitt gymnasiearbete. Trots att det är veckans längsta lektion går den konstigt nog väldigt fort, tiden rinner verkligen bara iväg. Det tror jag har att göra med att jag faktiskt sitter och fokuserar på det jag ska göra, jag får verkligen någonting gjort. Jag sitter nämligen i ett annat klassrum än min kompisar eftersom jag har en annan handledare, det gör det mycket enklare att fokusera på rätt saker och med bra musik spelandes i öronen blir det bara ännu enklare.

Framställandet av ett kürprogram är betydligt krångligare än jag räknat med. Det är många bitar som ska falla på plats, dessutom ska alla idéer vara genomförbara i verkligheten. Hittills har jag kommit så långt att jag har ett färdigt program, det som ska härnäst är att rida igenom hela programmet. Efter det ska jag analysera om det behövs göras några små justeringar eller om jag ska fortsätta processen framåt med just det här programmet. Momentet att rida igenom det har däremot legat på hyllan i någon vecka då jag och Miro är inne i en lugnare period. Snart hoppas jag däremot på att vi kan ta oss ut till Hedenslund för att få förvanda programlinjerna från streck på papper till verklighet.

I det här blocket gömmer sig alla idéer!
Redan nu är jag väldigt spänd över hur slutresultatet kommer att bli. Jag längtar däremot till den dagen då jag till egen musik ska rida programmet samtidigt som det filmas för redovisningen. Ni bloggläsare kommer givetvis få följa med i den resa som återstår, slutresultatet kommer givetvis även att dyka upp här på bloggen!

Miro har faktiskt blivit lite mer hopponny under det senaste halvåret. Han hoppar riktiga mer hinder allt mer regelbundet, däremot utan mig i sadeln eftersom jag fortfarande är för feg för det. Miro tycker verkligen att hoppning är superroligt, han förvandlas snabbt till en liten b-ponny som bara rusar med öronen spikade rakt framåt. Över hindren tar han sig också, även om det inte alltid med världens finaste teknik.

Miro har faktiskt, till och med, fått varit med och hoppat för Erik Berggren vid två tillfällen. I somras var Sanna med och hoppade honom på Johannas ordinare plats eftersom hon var i London. Miro skötte hoppningen galant, däremot var det i hans värsta headshakingperiod så där emellan gick huvudet mest upp och ner. Han ruskade verkligen konstant trots nosnätet och det var bara galoppspårnget före hindret och i språnget över hindret som han hade huvudet stilla. Både Miro och Sanna var däremot helnöjda trots det!

Nu i höstas var Johanna med själv på en träning och hoppade. Det gick verkligen kalasbra! Miro skötte sig super trots att det var mörkt ute och Johanna skötte sig bra även hon. De satte verkligen en klockren träning och de båda tyckte det var helskoj!


Johanna och Miro var även iväg på en Pay&Jump under hösten, det var första gången de tävlade på bortaplan. Eller ja, första gången de hoppade någon annanstans än hemma överhuvudtaget. De hoppade först en 50cm där Johanna glömde bort ett hinder medan Miro bokstavligt talat knuffade omkull ett plank innan han glatt skuttade över det. 60cm-klassen satte de däremot felfritt! Miro tyckte att det där med att få hopptävla igen var kalaskul.


Planen är att Miro ska få fortsätta hoppa så regelbundet som det bara går. Antar att han får vara med på julklappshoppningen och antagligen blir det även att åka iväg på någon mer Pay&Jump. Kanske får han även åka iväg på någon lokal låghöjdshoppning, vi får se vad framtiden utvisar!

Här kommer det lite småfakta om Miro som ni kanske inte hade koll på!

... Miro står alltid och suger på tungan när han dricker. Det är verkligen supersött, han tar lite vatten och sedan står han en lång stund och funderar medans han suger på tungan innan han åter igen dricker lite till.

... Miro har en brännmärkning på vänster lår. Den är ganska otydlig och syns mer i vissa perioder. Helt vad den föreställer har jag inte lyckats lista ut, men det står i alla fall 99 under ett "mönster". Tror att det ska föreställa samma logga som finns i hans pass däremot.

... Miro har dispens för att få tävla med nosnät i dressyr. Nätet får användas vid utomhusstarter och framridningar utomhus vid uppvisande av intyg i sekitariatet. Dispensen är giltig hela 2014 ut, sedan behöver den förnyas.

... Miro har varit barfotaponny. Vi hade honom även barfota under första månaderna här för att prova, det höll så länge vi inte red ut längs med allt för grusade vägar. Han blev aldrig ömfotad men däremot blev hovarna uppflikade vilket i längden inte är hållbart, vi skulle dessutom skott honom innan vintern oavsett eftersom vi ville ha honom broddad.

... Miro är utan tvekan den svåraste ponnyn (och hästen) jag ridit. Han kräver otroligt mycket av sin ryttare för att allt ska falla på plats. Det går aldrig att "bara följa med" utan varje steg behöver ridas med rätt teknik och med rätt timing. Han har gett mig otroligt mycket inom ridningen och samtidigt som han är en ordentlig utmaning är han den roligaste hästen jag ridit och den som gett mig de största "aha"-upplevelserna.

En dag i början av augusti gjorde jag mitt bästa för att dölja det värsta dammet som täckte Miro innan jag knoppade, lindade och tränase på honom med det vitfodrade tränset. Jag tog sedan med mig mamma och kameran bort till Norddalsvägen för lite fotografering. Under en lång tid har jag drömt om att ta bilder uppe i sluttningen på en av vägens backar mellan åkrarna, den här dagen förverkligade jag den drömmen. Solen låg tyvärr lite fel och var väldigt skarp, men slutresultatet blev jag klart nöjd med ändå. Det blir garanterat fler fotograferingar på den här platsen.

Jag njuter verkligen när jag ser de här bilderna och de andra som togs under fotograferingen, det här är bara ett litet urval. Han är verkligen galet vacker den där ponnyn, jag finner inte orden. Älskade Miro. ♥

Jag har länge tittat efter ett nytt rosa finpannband till Miro. Det jag har nu är ett från Chavallo med två rader rosa swarovski, det har faktiskt hängt med i över tre år. Jag är väldigt nöjd med det, jag tycker att det har en fin design och dessutom har det hållt otroligt bra jämfört med mina andra swarovskipannband. Nu har det tyvärr tappat en sten, men det efter att ha använts betydligt mer än de andra som tappat stenar åt både höger och vänster.

De klassiska swarovskipannbanden med fyra rader är, enligt mig, lite vardagliga så det alterantivet är uteslutet som finpannband. Jag har istället tittat in de med en rad stora stenar, jag tycker verkligen att de är helläckra. Gillar verkligen när stenarna ramas in av lädret, precis som det är på mitt nuvarande rosa. Har även tittat in pannbanden på den där Holländska sidan, gudomligt fina allihopa, men jag tycker det känns lite läskigt att handla från utlandet även om jag vet flera stycken som gjort det. Den här gången blir det däremot inget nytt swarovskipannband, nu är jag nytänkande kör på pärlor istället!

Jag tycker verkligen att PS of Swedens pannband med klick-it design är urläckra. De är så fina på bild att jag bara smälter pannbandsdöden, jag gissar på att de är minst lika fina även i verkligheten. Jag är därför 99% säker på att ett sånt pannband kommer få följa med mig hem från mässan i Globen nästa helg. Av modellerna som jag hittat på deras sida är det Party Pink Rose som faller mig absolut bäst i smaken, älskar färgen på pärlorna och att det bryts av med glitter. Priset ligger däremot på 899:-, inte lika roligt för visa-kortet. Ska ta och titta in alla modeller med rosa på plats, sedan får vi se vilket de faller på i slutänden.

Ibland undrar jag om det finns något bättre än att ta på sig varma ytterkläder och gå upp till stallet i mörkret, öppna stalldörren och inse att ingen annan än hästarna är där. På vardagarna är det alltid människor i stallet och även om de andra inte är i just privatstallet tycker inte jag att jag får känslan av att vara själv. På helgerna däremot känns det mycket mer rogivande när ingen annan är där samtidigt.

Idag var jag upp och fixade stallet på dagen medan ponnyerna fortfarande var ute i hagen. Då är det standard att gå upp igen på kvällen om jag inte har någonting annat för mig för att pyssla lite och säga godnatt. Jag tycker att det är otroligt mysigt och rofyllt, det finns verkligen tid och rum för att bara njuta av lugnet och att höra sina egna tankar. Idag blev det lite borstning på Miro innan jag gav ponnyerna något äpple var och pussade de godnatt. Alla tre lika nöjda och glada efteråt.

En dag i somras var jag och Johanna båda två allmänt opepp på att rida. Det var en sån där varm dag, ponnyerna behövde verkligen gå och om jag inte missminner mig hade vi en tid att passa vilket gjorde att vi glatt fick rida mitt på dagen. Johanna kom med den brilijanta idéen att vi skulle rida barbacka, sagt och gjort så gjorde vi det.

Jumanji rider vi barbacka på lite till och från, i perioder har det blivit mer. Miro däremot, ja, han har väl tappat sitt förtroende i och med alla turer när vi faktiskt haft sadel på. Vid det här tillfället var det över 3 år sedan någon red honom barbacka på riktigt, men jag tog på mig säkerhetsvästen för att undvika avflygning och satt upp. Miro var verkligen gudasnäll. Han skrittade, travade och galopperade som han aldrig hade gjort annat. Jag tror att han kände att han var tvungen att ta hand om matte lite extra, för han höll inte ens på med sina vanliga trotsfasoner som vi fajtades med under den här tiden.

Efter det här tillfället har jag faktiskt ridit barbacka på honom ett antal fel gånger. Det är verkligen helskoj att galoppera runt barbacka eller att utmana sig själv genom att rida lätt trots att det gör förbannat ont i benen för att orken försvunnit. Miro har dessutom den optimala barbackaryggen: den är rund och go samtidigt som han inte har någon manke. Han är lite stuttsig att sitta på i traven men jag är så van med det, därför blir det heller inget problem.

Många gånger tror jag att vi blivit för säkerhetstänkande kring Miro. Han har sitt flyktbeteende och vänder på en femöring under en tusendelssekund när han vill dem, men innerst inne är han en snäll och go ponny. Jag tror dessutom att både jag och Miro har blivit mer trygga med varandra efter alla dessa år, därför är de dags att våga utmana lite och släppa på gränserna.

I höstas var det istället jag som gav Johanna en utmaning. Hon frågade mig en fredagseftermiddag vad hon skulle hitta på med Jumanji, jag svarade henne lite oseriöst "hoppa barbacka!". Johanna tog det på fullaste allvar och bestämde sig för att de minsann skulle hoppa lite småhinder barbacka, även om hon verkade lite smått nervös över den situationen.

Av en tillfällighet var Karin där med kameran, själv stod jag och filmade med Johannas iPhone. Både jag och Karin lyckades trigga igång Johanna som faktiskt upptäckte att det inte var någon som helst konst att hoppa barbacka. Hindret skulle hela tiden "höjas lite", rätt som det var låg det på 90cm och de flög över som ingenting. Jag tror att det var ett väldigt bra pass för Johannas självförtroende, hon har nämligen blivit lite höjdrädd. Det var i alla fall med ett stort leende på läpparna som hon gick hem tillsammans med mig den kvällen.

Det finns en person som egentligen är grunden till hela min och Miros utveckling. Den här personen har verkligen varit med från ruta ett, från ett beslut efter att ha sett en film från provridningen till att ha coachat oss fram till en debut i LA:P1. Utan den här personen hade jag aldrig tagit mig igenom det här jobbiga året som en segrare. Tack vare den här personen är jag den ryttare jag är idag. Personen i fråga är givetvis min tränare Pernilla.

Jag har tränat regelbundet för Pernilla sedan jag började träna ridskoleponny i början 2008, med tiden har träningarna blivit allt mer regelbundna. Hon har varit med både på Blackys och Zanzibars tid, hon har varit med under hela min och Miros resa. Jag har valt att ha Pernilla som "huvudtränare" eller vad man ska kalla det för att hon har varit den tränare som passat mig bäst och jag är oerhört glad över mitt val. Hon har alltid fått fram det bästa ur mig och jag rider aldrig så bra som när jag tränar för henne.

Pernilla har varit med genom genom både de sämsta och de bästa perioderna under min och Miros resa. Hon har sett oss dansa fram och hon har sett oss flyga både bakåt och åt sidan. Det är tack vare henne som jag tagit mig igenom alla dessa tuffa perioder, för hon har verkligen stått vid vår sida i såväl framgång som motgång.

Jag tycker att det är guld värt att hon finns på samma anläggning där Miro står. Vi träffas dagligen och det gör att jag enkelt kan fråga om saker som jag funderar över, hon frågar dessutom ofta hur det gått de dagar jag rider och tränar på egen hand. Alla beslut som tas kring min och Miros träning tas i samråd med henne, just för att hon är den som känner mig och Miro bäst. Hon känner till min ridning, mina brister och mina styrkor på precis samma sätt som hon känner igen Miros. Det finns ingen annan tränare som känner oss som ekipage så bra, det är även anledningen till att jag helst av allt tränar för henne.

Hela det här året har Pernilla varit med och stöttat när Miro drivit oss båda till vansinne. Hon har stått och coachat oavsett om klockan varit nio på fredagskvällen, om regnet stått i backen eller om mörkret börjat krypa sig på. Har inte plan A fungerat har hon kommit med både en plan B och C, ibland även D och E. Jag har tränat för henne både två, tre och fyra gånger på samma vecka, allt för att få Miro att komma på plats. För det har behövts, i de värsta perioderna har jag inte kunnat ridit själv på banan för att han har tagit övertaget helt.

Ett tag fick hon alltid vara beredd på att hoppa upp utifall att jag inte skulle klara av honom, det har till och med hänt att hon suttit upp och ridit i jeans. Samtidigt har hon alltid gett mig chansen att faktiskt i första hand få lösa problemen själv med hennes vägledning, hon har bara suttit upp i absoluta katastrofer. Även om det i de stunderna kändes omöjligt för mig att få igenom saker är jag glad för att jag faktiskt fått chansen att känna att jag klarar av att lösa många matcher på egen hand, det har stärkt mig som ryttare.

Tillsammans med hennes hjälp nådde jag och Miro vårt största mål, att rida LA:P1. Vi lyckades ta oss ur headshakingperioden och få de där bakbenen att hitta tillbaka på rätt plats, men utan hennes hjälp hade vi aldrig kommit hit. Utan alla träningar och utan alla små verktyg jag fått för att använda på egen hand, hade vi aldrig tagit oss hit där vi står idag. Tack vare all den coachning hon gett mig har jag stäkts otroligt som ryttare och tillslut lyckades vi även övervinna Miro och få honom tillbaka på vår sida igen.

Den senaste tiden har vi stått och förundrats över den utveckling vi nått under det här året. Idag kan vi tillsammans stå och småskratta om hur vi försökte galoppera runt på den där 20m voltern utan framgång. Vi kan tänka tillbaka till den tiden vi var nöjda om han inte slet tyglarna ur händerna på mig under sina headshakningar. Det är helt otroligt hur många olika ridsätt vi fått ta till under det här året, jag förstår att jag känt mig både förvirrad och otillräckligt. Men tack vare all hjälp och stöttning har jag förstått att jag inte varit så värdelös och otillräckligt som jag faktiskt har känt mig. Tillsammans lyckades vi knäcka koden över hur vi skulle få över Miro till rätt sida igen.

Pernilla var den första jag tränade Miro för, hon kommer garanterat även vara den sista. Jag kommer aldrig kunna tacka henne tillräckligt för all den hjälp jag fått hittills eller för den hjälp jag kommer att få i framtiden. Det här är en tränare jag aldrig kommer att välja bort. Jag ser verkligen fram emot den kommande träningsperioden som kommer!

Igår kväll velade jag mellan om jag skulle rida Miro på förmiddagen eller innan kvällsfodringen, det slutade med att jag bokade ridhuset mellan 09.00-10.00. I efterhand är jag väldigt glad för det, hur underbart är det inte att rida i ett princip nysladdat ridhus? Miro var mindre imponerad av att han fick stå kvar inne medan kompisarna fick gå ut i hagen men lite gladare blev han allt när sadel och träns åkte på.

Miro har bara promenerat och vilat sedan han fick sina vaccin i måndags, idag valde jag att ta det fortsatt lugnt. Efter att ha skrittat fram honom vid hand en stund satt jag upp och fortsatte skritta honom på långa tyglar ett tag innan jag kortade upp dem. Vi la oss lite innanför fyrkantsspåret och där jobbade jag med att ha honom helt rak på de raka spåren medan han skulle böja och forma sig genom hörnen. Jag la även in flertalet skritt-halt-övergångar per varv för att få honom uppmärksam och mer med mig. Gick sedan in på 20m volten, fortfarande ett steg innanför ordinarie spår, för att få igenom böjningen lite extra. Avslutade med att trava en liten stund i båda varven på 20m volten, mest bara för att känna av och för att han skulle få jogga igenom kroppen. Fokuserade mycket på böjningen och att han skulle ha det tempo som jag bad honom om. Vi skrittade sedan lite på tygeln innan jag skrittade av honom.

Miro kändes fin idag. Han var med på noterna samtidigt som han lyssnade och accepterade det jag bad honom om. Jag ställde egentligen inga överdrivna krav, men han gjorde det jag bad honom om. Han kändes dessutom väldigt mjuk och fräsch i kroppen, flera djupa frustningar kom dessutom i rad vi flertalet tillfälle. Det kändes bra! Jag fokuserade även på att mina brister, även jag skötte mig bra på den fronten.

Under min bloggpaus har jag hunnit börja sista året på gymnasiet, jag förstår inte hur jag redan kan gå i trean. I måndags beställde jag min studentmössa (ni som känner mig kan förvånas över att den har lila detaljer istället för rosa), helt galet. Trean har inneburit en hel del förändingar skolmässigt, vi har bland annat bytt hemklassrum och jag har även fått en ny mentor. Allt kändes helknasigt i början, men jag har vant mig nu.

Det bästa med trean är ändå mitt schema. I tvåan var mitt schema iprincip fullsmockat, jag gick mellan 8.30-15.30 måndag till onsdag (tisdagar och onsdagar kunde jag visserligen börja vid 9.50, men oftast åkte jag till skolan direkt på morgonen ändå för att plugga), torsdagar gick jag mellan 8.30-14.10 och på fredagar mellan 8.30-14.30. Jag var väldigt stressad för att jag kände att jag inte hann med allt, för det var verkligen något hela tiden kändes det som. Nu i trean har jag lyckats klämma ihop alla mina kurser måndag-onsdag. Jag läser färre kurser och mitt skolliv känns något mer under kontroll. På torsdagar och fredagar har jag inte en enda lektion, jag är alltså ledig.

 

Måndagar och tisdagar brukar kunna kännas lite gråa och långtråkiga, men det brukar lösa sig ändå. Det är lite jobbigt att jag har schemakrock med båda designlektionerna, där får jag helt enkelt prioritera vilken lektion jag ska gå på och sedan jobba ikapp det jag missar på egen hand. Onsdagarna är väldigt sköna, oftast går jag på gymnasiearbetet på förmiddagen, mitt gymnasiearbete är hästrelaterat vilket gör det extra roligt. Ska släppa vad det handlar om i ett eget inlägg. Det är inte alltid vi behöver vara i skolan på specialidrotten eftersom det är den teoretiska biten som ligger där, vissa veckor kan jag därför sluta vid lunch medan jag andra brukar sätta mig i en soffa i skolan och arbeta med det jag behöver i väntan på att den lektionen ska börja. Ett separat inlägg om specialidrotten kommer också att dyka upp. Alla lila lektioner (Flex-IBARB) och språk/räknestugan är frivilliga lektioner, det vill säga att jag kan välja att gå på de om jag vill även om jag inte måste.

Ärligt talat känns det konstig att varje helg är en långhelg. Vissa veckor har jag åkt till skolan på torsdagar bara för att ha något att göra, vissa gånger har jag fått mer gjort än andra. Jag kan faktiskt även sakna den där fredagskänslan. Ni vet, den där känslan på morgonen av att "nu är det snart helg!" och den speciella stämningen som kommer allt mer mot slutet utav dagen. Det är inte direkt så att jag får den när jag går hem på onsdagen, men samtidigt känns det inte så tokigt att veta att torsdagen och fredagen kan jag planera helt utefter vad jag själv känner för.

För ungefär en månad sedan läste jag två så klockrena inlägg på Caroline Bågfeldts blogg, jag kände verkligen så väl igen mig i många av de saker som hon skrev. Jag har redan innan hon publicerade dessa inläggen känt igen mig i hennes resa tillsammans med Chuck, de här inläggen gjorde mig därför extra berörd.

Egentligen är det emot bloggnormererna att skriva ut hur svår ens häst eller ponny är på sin blogg, du blir på en gång ett bollplank där folk dömer dig från text, bilder eller kortare filmklipp. Bollarna skjuts sedan på dig för självklart är ponnyn inte svår, det är DU som gör fel och garanterat får du även berättat för dig hur du ska gå vidare eller vad du ska göra annorlunda. Nu driver jag en relativt liten blogg och har inte tagit de absolut värsta smällarna, men samtidigt har jag valt att välja vad jag har publicerat. Jag har alltid varit ärlig och jag har aldrig försökt bygga upp en falsk fasad, men i det här inlägget kommer jag faktiskt dela med mig av en väldigt djup sanning som jag knappt vågat erkänna för mig själv.

 

Det är inte förens det senaste halvåret som jag faktiskt insett vilken svår ponny Miro är. Han är verkligen en väldigt välriden ponny, han kan alla grunder och är dessutom väldigt välutbildad. Kortar du upp tyglarna och mjukt lägger om benen söker han sig direkt fram till handen, men bara för att han reagerar så betyder det inte att han är enkel att rida. För att få Miro helt på plats krävs det att ryttaren rider vart enda steg och gör exakt rätt sak vid rätt tillfälle, när han väl kommer dit krävs det fortfarande samma konsekventa ridning. Han är ingen ponny som du kortar upp tyglarna och "sparkar igång" för att han sedan snällt ska springa runt med näsan på rätt ställe samtidigt som bakbenen är igång, absolut inte. Ibland har han dagar där han gör allt för att slippa arbeta korrekt, ibland har han dagar där han är helt med mig: men det krävs fortfarande att ryttaren rider vart enda steg.

Jag säger absolut inte att alla ponnyer är enkla och att Miro är den svåraste av de alla, men sedan finns det absolut de ponnyer som kräver mindre ridning än vad Miro gör. Det är inte förens under det här året som jag har förstått hur svår Miro faktiskt är att rida. Han kräver teknik, tålamod, känslighet och konsekvent tänkande: allting på samma gång i precis lagom mängd. Det är inte många som har fått prova att rida Miro, men av de som fått göra det kan jag erkänna att det är ingen som hittat "de där" knapparna. Alla har varit kunniga och rutinerade, men det är ingen som har lyckats att knäcka Miros kod.

Egentligen är det få som vet hur hårt jag har kämpat med den här ponnyn, egentligen är det nog bara jag och Pernilla som förstår det till fullo. Under det här året har vi tagit oss igenom perioder där vi inte ens har kunnat trava på frykantsspåret för att huvudet går ner som jag vet inte vad samtidigt som ponnyn är överallt och ingen stans. I perioder har vi inte ens kunnat ridit på en 20m volt, Miro har bara dragit käpprätt åt sidan och det har tagit mååååånga meter innan jag fått stopp på honom igen och fått honom att gå åt rätt håll igen. Vi har backat rakt bakåt i en dundrande fart, vad jag än har gjort har jag inte fått honom att ändra riktning. En gång backade vi rakt igenom ett hinder som stod på banan innan Miro förstod att det kanske var bättre att gå framåt. Jag har grinat igenom träningar och jag har nästan fått blodstopp i fingrar och armar för att jag ska klara av att hålla i tyglarna utan att Miro rycker de ur händerna på mig. Det här är bara en bråkdel och jag kommer aldrig kunna förklara med vad vi faktiskt gått igenom under det här året. Jag kommer aldrig i ord kunna förklara hur svår Miro faktiskt är. Till och med Pernilla har suttit upp och ridit honom under dessa perioder, han har försökt att köra lika mycket med henne som han gör med mig.

När Miro började med beteendet trodde vi att han hade ont någonstans, men så var inte fallet. Fallet stavas attityd. Miro är en ponny med ett otroligt starkt arbetshuvud: ibland har du det emot dig och ibland har du det med dig. Så är det bara. Idag, över ett halvår senare, förstår jag inte hur jag orkade kämpa mig från botten tills där vi är idag. När jag tänker på att vi idag kan rida 8m volter i samlad galopp kan jag knappt förstå att vi för bara någon månad kämpade med att han skulle gå på en 20m med huvudet still, bakbenen någorlunda på plats och utan att han plötsligt vek av åt fel håll. Jag är faktiskt stolt över mig själv, över oss. Miro är fortfarande svår, men jag hoppas att vi, *pepparpeppar*, har tagit oss ur den värsta svackan nu. För även om han arbetar med mig är det inte lätt att få alla bitar på plats.

Jag och Miro har inte varit det mest framgångsrika ekipaget på dressyrbanorna. Vi har många gånger åkt hem med ytterligare en sistaplacering i bagaget. Ibland har jag fortfarande varit nöjd och glad, ibland har jag grinat och intalat mig själv att jag är världens sämsta ryttare. Det är så det är att vara Miros ryttare, första dagen känner du dig som världens sämsta ryttare och andra dagen känner du dig som världens bästa. Tredje dagen får du känna båda sakerna under samma ridpass. På tävling har jag egentligen aldrig känt att jag och Miro har varit nummer ett, men jag har kämpat på ändå för att jag vet att vi kan vara det när alla bitar faller på sin plats. Det får ta den tid det tar, för han är verkligen ingen lätt ponny. Jag har aldrig brytt mig om vad andra tycker och har heller ingen aning om vad som sägs bakom min rygg, jag vet heller inte om jag vill veta det eller inte.

Samtidigt vet jag att det finns många som unnar mig lycka, för positiv respons det har jag allt fått. Snarare mer än jag har fått kritik kastat på mig. Det är dessutom något som jag är evigt tacksam för, det har gett mig extra glöd till att kämpa vidare. Flera har sagt till mig att jag och Miro passar riktigt bra ihop och att det är glädje att se oss tillsammans. Jag har även fått höra att det kommer att bli svårt att hitta en lika tålmodig och ödmjuk ryttare som jag. Det finns även de som berättat att de imponerats av mig för min inställning kring prestationer och resultat.


Jag älskar verkligen Miro och skulle inte vilja byta ut honom mot någon ponny i världen. Har driver mig till vansinne men samtidigt förgyller han mina dagar. Jag kommer i slutänden att ha lärt mig så otroligt mycket på honom som jag kommer att kunna ta med mig genom livet, inom såväl hästsporten som vardagslivet. Miro är verkligen min bästa vän och jag är så otroligt tacksam över att få vara hans ryttare.

Idag var det dags att ta fram saxen och förvandla Miro från trollponny till tävlingsponny. Under tävlingssäsongen får hans man se så vild och ovårdad ut som den vill, så länge knopparna blir fina är jag nöjd. Tyvärr har Miros nedre del av manen en viss tendens till att gå av vilket resulterar i en lång och tjock man framtill medans manen vid manken och lite framför är kort, tunn och står åt alla håll. Som tur är, är Miro minst lika söt ändå och hans nacke bär absolut upp man längden utan att det ser allt för dumt ut.

Det slutade med att manen blev blev i kortaste laget, i alla fall vad jag anser om Miros man. Ungefär 1,5 handsbredd, det är lagom eftersom han trots allt har lite nacke och dessutom är det lagom längd för att manen ska hålla sig på rätt sida. Jag kör stenhårt på sax när det kommer till att trimma manen, jag har provat att rycka men jag får det helt enkelt inte bra. Tycker faktiskt det är snyggt med en avklippt man när den är tjockare, speciellt efter någon vecka ner den slitit till sig lite nertill. Jag tunnar aldrig ur Miros man, har gjort det en gång för över tre år sedan men efter det har den fått varit i ordinarie tjocklek. Stora knoppar ska det vara, manen får därför även vara tjock.

Antagligen kommer små justreringar att behövas göras imorgon när den har lagt till sig ordentligt, så är blir det alltid. Måste verkligen hitta en bättre sax också, IKEA-sax är inte att föredra och en av de bättre saxarna är spårlöst försvunna. Jag får ge mig ut på saxjakt helt enkelt!

Idag när jag gick i kylan mot resecentrum slogs jag av tanken att det borde börja närma sig årsfirande för Jumanjis del, i samma sekund insåg jag att idag faktiskt var dagen med stort D. För exakt två år sedan lämnade vi tillbaka Evita efter nästan elva månader tillsammans och senare samma dag anlände vår nya prins. Det är helt galet vad tiden går fort egentligen! Jumanji har utvecklats massor under de här två åren och det ska verkligen bli spännande att se vart han står om ytterligare ett år.

Annars har dagen inte varit så speciell i hästväg. Ponnyerna blev vaccinerade i måndags vilket passade fantastiskt bra, lite vila kom helt lägligt. Miro fick sig en promenad på måndagen efter söndagens tävling och sedan har han faktiskt vilat helt två dagar i rad, det var länge sedan sist men samtidigt har han gjort sig välförtjänt av det. Imorgon är det däremot dags för en liten promenad igen, tänkte även pyssla lite extra med honom och förvandla vildhästmanen till vältrimmad man (nu när tävlingssäsongen är slut).

Jag fick i alla fall rida idag, äntligen. Lite abstinens får jag faktiskt efter att inte ridit varken måndag eller tisdag. Fick hoppa med ridskolans San Remo på dagens lektion, väldigt trevlig häst att rida som verkligen faller mig i smaken. Väldigt olik Miro att rida men det gör mig ingenting, att han dessutom är världens snällaste och coolaste häst är bra för min del. Andra veckan i rad jag hoppar honom, lite omställning har det däremot varit då jag hoppat små och kvicka ponnyer hela hösten!

Innan jag gick hem var jag in och pussade på ponnyerna och gav de lite äpplen. Miro var som vanligt avundsjukan själv när det var Jumanji som fick uppmärksamheten, orättvis matte tyckte han. De är i alla fall otroligt söta och charmiga båda två!

Tidigare år har jag gjort en snabb sammanfattning om mitt tävlingsår genom den här "listan", i år är inget undantag. Tänkte dessutom att det kan vara roligt för et tidigare läsare att få en liten överblick i vad ni har missat.

Första tävlingen 2013?
Första blev en lokal LB:1 hos Svärdjö Ridklubb den 9 mars med Jumanji eftersom Miro inte var helt i tävlingsform. Min och Miros första tävling gick av stapeln den 6 april hos Fagersta Ridklubb där vi red en lokal LB:1 och en regional LA:1.

Bästa tävlingen 2013?
NF-SM, det är något speciellt med den tävlingen trots att mycket gick emot mig och Miro i år.

Vilka hästar/ponnys tävlade du?
Miro, men det blev även en start på Juamnji (årets första tävling) även om det inte var planerat från början.

Vad för klasser tävlade du?
B:1, LA:1, Lag 13, LA:4 och LA:P1 med Miro, LB:1 med Jumanji.

Årets ponny?
Miro, min underbart älskade och bästa Miro.

Hur många vinster?
Ingen indviduell, däremot två i lag och lagtotalen.

Hur många placeringar?

En andra och en fjärdeplacering i LB:1 med Miro, samt en andra placering i LA:1.

Målet var att enbart rida LB för att "komma igång", för att sedan övergå till att bara rida LA-klasset. Jag ville även starta SM-klassen (LA:4) under NF-SM och DM (LA:4). Att starta LA:P1 har varit målet sedan flera år tillbaka så givetvis fanns även det med för 2013s mål. Jag hade även som mål att ta tillvara på tiden, hitta känslan oh flytet inne på banan samt ha roligt. Drömmålet var även att få till allt inne på banan för att nå placeringar.

 

Uppnådde du dem?
LB lämnade jag redan efter två starter, jag kände mig otroligt färdig och ville hellre lägga allt krut på LA. Vi startarde både SM-klassen och DM. Vi startade till och med LA:P1 tillslut även om det kändes otroligt långt borta, men vi gjorde det!

Tyvärr har det här året gått emot mig. Miro och jag har haft det ännu tuffare än tidigare år vilket gjort att jag inte känner mig helt färdig på ponny. Vi har ännu inte helt hittat wow-känslan inne på banan även om vissa starter varit bra, det sista lilla finns inte där. Det här med att det ska vara roligt att tävla glömde jag också bort mitt i allt eftersom jag kände mig helt misslyckad och inte lyckades nå de pretationer jag önskade. Turligt nog hittade jag glädjen igen, vilket jag är otroligt tacksam för.

Min och Miros tid på ponnybanorna är nu över, hur tråkigt och vemodigt det än känns kan jag inte ändra på det, tyvärr. Jag önskar så att jag haft ett år till, jag skulle så gärna vilja satsa på en placering i SM-klassen på NF-SM, ta en medalj i DM eller sätta nationella kval i LA:P1. Tyvärr är det nog svårt att göra en ID-förfalskning.

Istället får jag nöja mig med det som faktiskt fungerar: att ta upp honom till storhästklasserna. Målen är framför allt att hitta den där känslan och att kunna prestera utifrån våra förutsättningar, något vi kommer att jobba på med i LB- och LA-klasserna.

Bästa tävlings arrangören 2013?
Säterbygdens Ridklubb, kanske egoistiskt men våra tävlingar är faktiskt grymma. Gillar Vetlandaortens Ryttarförenings insats även iår.

Varför?
Jag tycker att våra tävlingar hemma alltid flyter på otroligt bra, allt är strukturerat. Bra framridningsmöjligheter (dock tungt i ridhuset under hösttävlingarna eftersom det var underlaget nyutbytt och inte hade satt sig, men det blir/har blivit bättre med tiden), gillar även att det är nära mellan allt utan att det ena stör det andra. Det finns även en cafeteria med tillräckligt utbud.

Något speciellt minne från 2013?
När vi fick vår första, och hittills enda, placering på LA(och reginal)-nivå. Det var lycka rakt igenom, speciellt med tanke på att vi någon vecka tidigare ridit på 47% i samma klass och haft en riktigt tuff period. Att vi dessutom satte den på hemmaplan och en dag innan det var ett år sedan vi debuterade LA på samma bana gjorde det hela extra häftigt!

Ett annat stor minne är när Södra Dalarnas Ryttarförening hade andra omgången av DIV II i Hedenslund, vi satte en stadig ritt i LB:1 och sedan går vi in och sätter ytterligare en lika stabil ritt i LA:1. Jag blev helt till mig av lycka när jag fick reda på att resultatet låg på 63,28%, vi hade dessutom belönats med en 8:a på en skänkelvikningen som vi haft svårt att få till på tävling. Vi kom första utanför placering med 0,5p marginal, men jag var lika glad för det.

Att gå in på banan och rida LA:P1 var också häftigt. Framridningen till vår sista ponnystart var fantastiskt underbar. Jag kommer heller aldrig glömma känslan av att för sista gången klappa om Miro och veta att det var sista gången vi skrittade ut från ponnybanorna.

Min tävlingsutrustning?
Hjälm: Charles Owen John Whitiker
Håruppsättning: Donut med utsmyckningar från Glitter, Ryttarsmycken och Panduro.
Plastrong: Equidesign
Kavaj: Pikeur Diana
Ridvantar: Roeckl Vesta
Ridbyxor: Pikeur/Back 2 Back
Ridstrumpor: KL-stövelstrumpor
Ridstövlar: Mountain Horse Supreme High Rider/Königs Favorit
Sporrar/sporremmar: Globus/Sprenger + Treadstone/PS of Sweden/Equipage

Hästen/ponnyns tävlingsutrustning?
Träns: Ullared/Lyckås/Totti
Pannband: Rosa Cavallo/Rött swarovski /Silver Swarovski
Schabrak: Mias RS/Anna Scarpati/ Sjöhagen Wear/ Säterschabrak (Mias RS)
Sadel: Crown Jessica (Jaguar XKC på Jumanji)
Stigbyglar: Royal Steel med rosa strass / Royal Steel

Säterbygdens Ridklubb.

Vilken klubb kommer du tävla för 2014?
Jag kommer fortästta tävla för Säterbygdens Ridklubb, ser ingen som helst anledning till att byta!

Har du ridit i något lag 2013?
Planen var att vi skulle ha ett DIV I-lag, men tyvärr fick vi inte ihop tillräckligt med ryttare till alla omgångar vilket även antagligen var bäst i slutänden. Istället blev det bestämt att jag skulle rida finalomgången i DIV II eftersom vissa inte var redo för LA ännu. I slutänden blev det att jag red andra omgången också eftersom det strulade till sig med sjuka/skadade hästar. Jag tycker det var riktigt roligt att få chansen att rida två av omgångarna, även om jag var jättenervös över att rida LB:1 igen efter ett halvårs uppehåll. Säter vann alla omgångar och även totalen. Efter fem år i DIV II fick jag äntligen gå in på prisuteldningen och galoppera ärevarvet med en distriktsrosett på Miros träns - helt underbar känsla!

Ska du rida i något lag 2014?
Nej. Nu är det storhäst-divitioner som gäller, jag och Miro passar inte riktigt in där och jag har heller ingen storhäst. Jättetråkigt faktiskt, för lagtävlingar är riktigt roligt tycker jag.

Vilken/vilka tränade du för 2013?
Pernilla, Susanne, Göran och Caroline. 

Ska du fortsätta med det 2014? 
Jag kommer fortsätta att träna regelbundet för Pernilla tillsammans med Miro. Susanne kommer jag fortsätta rida lektion för, på ridskolehäst/ponny eller Jumanji. Min sista planerade Göranträning kommer ja rida i slutet av December, så honom kommer jag inte att fortsätta träna för under 2014. Jag skulle jättegärna vilja hinna med att träna mer för Caroline, vi får se vad framtiden har att utvisa!

Har du tävlat i någon ny gren 2013?
Nej, det har jag inte gjort.

Ska du tävla någon ny gren 2013?
Nej. Är nog inte ens någon idé att fundera på att ta mig ut på klubbhoppningar igen, det brukar aldrig komma längre än till tanken.

Vad har du för förväntningar på året 2014?
Jag hoppas att jag och Miro ska få fortsätta utvecklas och att vi ska slippa hamna i sånna extremt jobbiga och tuffa svackor som vi faktiskt har hamnat i under det här året. 2013 har varit riktigt tufft, jag hoppas att 2014 blir desto lättare. Jag och Miro ska ha roligt varje dag och tycka om det vi gör, för jag har ingen aning om jag kommer sitta och skriva en sån här utvärdering med Miro fortfarande i min ägo nästa år.

Efter närmre fem månaders bloggpaus sitter jag här och skriver igen. Det känns faktiskt riktigt bra. Under nästan hela den här perioden har jag faktiskt längtat efter att få skriva ner en del mina tankar och dela med mig av en del av mitt liv. Inläggsidéerna har som vanligt bara ploppat upp där i mitt huvud medan jag mockat, putsat träns eller vad det nu jag har gjort: viljan att skriva har varit ofantligt stor stundtals.

Jag älskar verkligen att skriva, i alla fall så länge det handlar om ett roligt ämne. Bloggen var en stor del av mitt liv, men samtidigt känner jag att jag tog en paus vid helt rätt tillfälle. För att vara en bra bloggare är motivartion A och O, något som inte fanns hos mig i slutet av våren/början av sommaren. Nu är däremot motivationen och blogglusten tillbaka igen, jag hoppas att den är här för att stanna.

 

Bloggen har, som ni säkert ser, fått ett nytt och uppfräschat utseende. Personligen är jag riktigt nöjd med designen, den känns verkligen som jag. Stilren, enkel, rosa men samtidigt lite nytänkande. Jag har även uppdaterat och designat om infosidorna samt fixat en helt ny, där kan ni läsare läsa om hästar som tidigare berört mig. Ni hittar länkarna till dessa i menyn. Bloggen och bilderna är dessutom 100px bredare, det kommer därför se lite tokigt ut med bilderna längre bak i arkivet men det får jag leva med. En ny NF-logga har jag även fixat, äntligen! Kanske är någon läsare som minns loggan med hopp och dressyrponnyn? I övrigt kommer jag även att ha ett lite annorlunda upplägg jämfört med tidigare. Vissa saker kommer att vara sig likt, medan andra kommer att skilja sig. 

Jag är riktigt peppad på en nystart och det hoppas jag även att ni är. Välkommen till Newforestponnyer 2.0!