Jag tror att min största ridrelaterade rädsla är att tappa kontrollen. Som person har jag ett väldigt kontrollbehov, jag måste känna att jag har kontrollen över allt. När jag tappar kontrollen känner jag mig orolig eller stressad, det blir samma sak i ridningen.

Jag har aldrig varit den som har gillat att tokgaloppera eller hoppa de högsta hindren, jag har alltid varit lite mer tillbaka. De hästar jag uppskattar mest är de hästar som håller sina fyra fötter i rätt förflyttning i alla gångarter utan att göra någonting oväntat, visst kan jag ta lite bus men de stora håller jag mig gärna ifrån. Min hopprädsla grundade sig till stor del i när jag på ett ridläger fick hoppa en både lite för stor och lite för pigg häst, som jag helt enkelt kände att jag inte kunde kontrollera. Robbie ville jag inte rida på flera år efter hon stack med mig i galoppen så jag for i backen.

Nog har jag blivit tuffare med åren, men jag vill ändå ha kontroll. Jag vill veta vart jag har hästen och jag vill känna att jag klarar av den. När vi köpte Miro trodde jag att han var en liten trotjänare som aldrig gjorde något dumt, det har jag allt fått svälja men ändå känner jag mig väldigt trygg med honom idag.

Kontroll är A och O för mig helt enkelt, vilket jag i vissa fall fått lära mig att undvika. I hoppningen har det många gånger satt käppar i hjulet för mig och än idag brukar Susanne säga att "Jennie är den enda som får rida okontrollerat", för trots det är det allt annat än okontrollerat.

Vi alla har våra förebilder här i livet, en del är självklara medan vi beundrar andra i det omedvetna. Vissa personer står dig nära, vissa personer har du aldrig ens träffat i det verkliga livet. Jag har en rad av olika förebilder idag, en del har jag haft under flera år medan andra tillkommit. En del förebilder har jag tappat min tillit till och släppt taget om.

Jag försöker alltid föregå med gott exempel när jag är i stallet, allt för att andra ska lära sig att ta efter rätt saker istället för fel. Det anser jag är mitt ansvar som hästägare uppstallad på en ridskola, jag måste följa de regler som finns uppsatta. Precis på samma sätt som under tiden jag var skötare. Jag måste även beté mig på ett sätt som är föredömligt både mot hästar och människor. För mig är det inga som helst problem att agera på ett bra sätt i stallet, det sitter liksom i ryggmärgen. Jag är uppvuxen med ett stort säkerhetstänk kring hästar, att de ska behandlas med såväl kärlek som respekt och att alla ska accepteras för den som den faktiskt är. I stallet anser jag att jag är precis så som en förebild ska vara, både för yngre och äldre.

Det samma gäller här på bloggen, även här vill jag föregå med gott exempel. Jag väljer själv vad som publiceras och vad som får stanna utanför. Allt som publiceras vill jag kunna stå för, det tror jag är grunden i allt.

 

Samtidigt är det svårt att alltid vara den där perfekta och felfria. Vi alla gör misstag ibland, ibland gör vi saker vi inte kan stå för. Det händer att jag agerar på ett sätt som jag egentligen inte tänkt agera på, det händer att jag slarvar medvetet. När det sker plötsligt kan jag inte rå för det, att saker och ting händer av en reflex kan jag inte rå för. Ibland bemöter jag hästen på vad jag anser vara fel sätt, men samtidigt ångrar jag mig alltid i sekunden efter och förlåter den för mitt misstag. Samtidigt finns de där riktiga slarvsakerna, som att Miro står lös i boxen när jag borstar, mockar eller tar av täcket. Jag vet att han ska sitta fast och jag vet varför. Varför slarvar jag då? Jo, för att jag gör det bara när ingen som tar skada av det ser och jag gör det bara av ren lathet. Den biten är det däremot slut med nu, nu står jag i ridskolestallet istället för privatstallet. Nu kommer det vara hur självklart som helst att sätta fast honom igen med tanke på att ridskolan drar igång igen imorgon.

Någonting som jag däremot tycker är svårt, det är det här med bildpublicering. Jag vet att många av de som jag borde vara en förebild för följer mig på instagram eller är vän med mig på facebook, kanske de rent utav läser min blogg. När jag skriver det här har jag en typ av bilder framför allt i huvudet, bilder där jag sitter till häst utan hjälm. Jag förespråkar inte på på något sätt att rida utan hjälm, verkligen inte. Det skulle aldrig falla mig i tanken att rida utan hjälm, för hjälm är en självklarhet till mig. Men samtidigt har jag suttit upp barbacka på båda ponnyerna utan en hjälm på huvudet vid fotograferingar.

Jag kan inte ens försvara det. "Jag satt upp i 10 minuter utan hjälm för att få fina bilder" är inget bra argument enligt mig, men det är sanningen. Olyckan kan vara framme lika lätt när jag sitter barbacka på en stilla stående ponny på en öppen äng utan hjälm som när jag rider dressyr med hjälm i ridhuset. Det förstnämnda lät till och med mer riskfyllt än det andra, enligt min mening. Samtidigt vill jag lägga upp bilderna eftersom de är fina och det har jag även gjort, trots att jag inte kan försvara det. Jag är å andra sidan arton år och myndig, jag får ta ansvar över mig själv. Men kom ihåg där ute att ni har bara ett huvud: var rädda om det och vårda det väl.

I mitt bakhuvud finns alltid tanken att jag vill kunna stå för mina handlingar, det är att vara en bra förebild enligt mig. Som en bra förebild ska du även behandla andra på ett bra sätt, oavsett om du älskar eller hatar någon. Det finns många faktorer som gör personer till bra förebilder, jag vet precis vilka mina förebilder är samtidigt varför de är det. Jag hoppas även att någon i alla fall ser mig som förebild. Den här meningen tycker jag är väldigt bra att ha i bakhuvudet, den gör dig automatiskt till en bra förebild: "Always try your best. You never know if it's a little girl watching & thinking: I wanna be just like her".

Talet tretton har aldrig varit mitt otursnummer, snarare tvärs om. I år känns det däremot som jag fått igen all den otur som tidigare gett tur. Året har absolut inte varit genomgående dåligt, men å andra sidan kan jag inte avsluta 2013 fullständigt nöjd. Det finns val och prioriteringar jag önskar att jag gjort annorlunda, samtidigt som det finns val och prioriteringar jag är glad att jag gjorde. Det finns opåverkbara faktorer som jag önskar att jag hade kunnat påverka.

Förra året började jag med att skriva följande rader inför det nya året:

När jag ser tillbaka till det inser jag så tydligt vilken punkt jag missat: mitt liv behöver utvecklas och gå framåt. För även om jag påbörjat har jag inte slutfört de sista små detaljerna. För vissa kanske det räcker, men tyvärr, för mig är det inte tillräckligt. Jag har heller inte uppnått alla mål, även om jag uppnått flera. Samma sak gäller där, de kan ha påbörjats men aldrig slutförts. Vad beror det då på? Svaret är enkelt: jag är för feg. Ibland vet jag såväl vad jag vill, men jag vet inte hur jag ska gå tillväga helt för att nå dit jag vill. Det har jag bara mig själv att skylla på.

Häståret har varit rätt upp och ner det också bitvis, med tanke på att jag och Miro varit i riktiga monstersvackor säkert halva året. Mitt sista ponnyår skulle inte sluta såhär. Det var ju det här året jag och Miro skulle glänsa på tävlingsbanorna för att visa vad vi egentligen går för. Så blev det aldrig. Istället har jag med blod, svett och tårar fått kämpat med headshakingsyntom och en förvandlad ponny. Jag har ännu ett år fått nöja mig med att ligga i resultatlistans botten. Det tar så förbannat hårt på en att aldrig få lyckas samtidigt som du ser alla andra glida fram på röda mattan. Jag säger inte att det inte behöver arbeta för att nå dit, men grejen är den att jag vet att jag och Miro också är kapabla till det. Men för oss ska alltid någon käpp sättas i hjulet.

Å andra sidan la jag mig aldrig platt på marken och gav upp. Jag slet och jag kämpade, för jag har alltid trott på oss innerst inne. Bakom mig har jag haft stöttande människor som trott på oss lika mycket som jag. Jag vann, tillslut. Sedan i november har jag suttit på en ponny som dansat fram under träningar, en ponny som äntligen förstått vad han ska lägga sin kämparglöd på. Jag lyckades överlista honom och tillslut lossnade det: han jobbade med mig igen. Den senaste veckan förstår jag verkligen varför det var värt allt slit, för fy tusan vad fin han varit. Tyvärr fick vi aldrig glänsa helt på tävlingsbanorna, det gör lite ont, men det känns ändå bra att vi lyckades uppnå alla klassmål för året. Fast å andra sidan hade jag gärna uppfyllt målet "avspändhet, sammarbete och harmoni"-punkten också. Den väger trots allt allra tygnst.

Det jag lärt mig mest det här året är två saker: vad kämparglöd och kärlek verkligen är. Vill du något riktigt mycket så kämpar du automatiskt, ibland kanske du behöver en paus i kämpandet men du kommer alltid klättra upp för det där berget igen oavsett hur långt ner till marken du fallit. När du verkligen vill något lovar jag att du kommer kämpa för det tills den dagen du nått din slutdestination. Kärlek är när du trots motgångar vet att du fortfarande känner just kärlek till kärleken i fråga. Oavsett vad kärleken gör mot dig, oavsett vilka prov som kärleken ställer på spel. Du vill fortfarande helst av allt vara med just kärleken. Dessa två hänger även ihop, för du kämpar och gör allt för kärleken. Du kommer prova vägar tills du hittar rätt, du kommer ta uppehåll ibland. Innerst inne kommer du däremot alltid veta varför du faktiskt kämpar, just på grund av kärleken.

Jag har även gjort saker det här året som jag är nytt för mig. Tillsammans med Miro har jag tagit min första regionala placering samt LA-placering, vi har ridit SM-klassen på NF-SM och vi har debuterat LA:P1. Jag och Miro har även kommit ännu närmre varandra och min tillit till honom har blivit ännu större. I år har jag tjänat mer pengar än jag tidigare totalt tjänat på alla sommarjobb och små extra jobb. Jag har tagit truckkort och kört truck, det är något som jag aldrig trodde att jag skulle klara av: men det går ju riktigt bra! Jag har även lärt känna nya människor, kanske inte helt nytt egentligen, men jag har lärt känna människor jag aldrig trodde att jag skulle lära känna. Sist men inte minst har jag fyllt arton och ridit mitt sista ponnyår, det är helt galet. Det är nog de största nya sakerna som jag kommer minnas från året 2013.

Jag tänkte avsluta med att sammanfatta några speciella minnen för 2013. Det finns givetvis fler minnen än de här, men det är här mer specifika datumminnen. För det finns så mycket bra minnen bland allt det där som känts så tungt. Det finns många bra stunder som jag gärna vill återkomma till, allt från stallminnen, träningsminnen, skolminnen eller varför bara ett vanligt samtal som jag minns lite extra. När jag tänker tillbaka har nog det här året varit rätt bra ändå, det är bara lite extra enkelt att minnas det jobbiga.

29 mars - Min artonde födelsedag, den glömmer jag inte i första taget. Det blev en väldigt bra födelsedag!

2 juni - Min och Miros första regionala samt LA-placering. Det är ren lycka att se den blå rosetten på väggen eller pokalen i fönstret, en bekräftelse på att vi kan. Vi hade dessutom haft en rätt stor svacka dess för innan.

14 juni - Skolavslutningsdagen, den var väldigt bra. Trots att den började i regn blev det solsken innan jag lämnade Borlänge för dagen. Jag och Miro firade dessutom tre år tillsammans!

19-21 juli - Svenska New Forestmästerskapen. Inga höjdar resultat, prestationsångest och en tappad tävlingsgnista, men det är något speciellt med den helgen ändå.

28 september - Jag och Miro red en LA-ritt jag sent kommer glömma, efter massor av oflyt satt den äntligen. Jag lärde mig äve: rid aldrig en slarvig uppridning. Det kostade mig placeringen.

9 november - Min och Miros LA:P1 debut, tänk att vi faktiskt lyckades nå dit! Det trodde jag faktiskt aldrig efter alla motgångar.

Imorgon kommer ett inlägg kring tankarna om 2014. Fram tills dess önskar jag er ett Gott nytt år!

Någonting som jag tycker är väldigt viktigt är att variera sig ridmässigt. Jag tror inte att det är bra att sitta och rida runt på samma häst varje dag år in och år ut, i alla fall inte om du vill utvecklas och komma framåt i din ridning. Tyvärr tror jag att det är väldigt enkelt att fastna i det där mönstret för den som bara har en enda häst. Det är svårt att hitta den där variationen och allra helst är det bäst om komplimenthästen(hästarna) är en motsats mot sin egna häst.

Jag skulle gärna stå med två hästar just för att få en större variationsbredd i min ridning. Tyvärr har jag själv insett att det aldrig skulle vara hållbart, då är heller inte ekonomin den största haken. Jag vill verkligen lägga ner hela min själ i en häst och det räcker gott och väl för mig att ha en häst, jag lägger därför hellre allt krut på en häst. Två hästar i stallet skulle orsaka onödig stress för mig för att jag skulle känna att jag var tvungen att prioritera bort någon eller något. Jag har istället turen att jag och min syster "delar" ponnyer, för vi äger trots allt halva ponnysarna var även om Miro blivit mer min och Jumanji mer Johannas. Vi brukar lånbytas ponnyer lite då och då vilket alltid är skoj, Miro och Jumanji är nämligen väldigt olika ridmässigt. 

Idag när jag släppte ut Miro i hagen fick jag se ett sånt där ögonblick som gör att mattehjärtat smälter lite extra och som dessutom bevisar hur bra kompisar Miro och Jumanji faktiskt är. Innan Jumanji kom hade inte Miro någon riktig kompis, vad vi än provade så slutade det med att Miro fick stå själv i en hage i alla fall. Lekte de inte för våldsamt ville Miro bestämma för mycket, eller så var det något annat som satte käppar i hjulet. Sedan kom Jumanji, de har verkligen vuxit ihop och är nu superpolare.

Jag tror att anledningen till att de blivit så bra kompisar är just för att Jumanji låter Miro bestämma, men samtidigt är inte Jumanji helt underlägen och låter Miro ta över helt. När det är matdags är det Miro som bestämmer vilken mathög han ska ha, Jumanji får glatt flytta sig om han skulle vilja byta. Vill inte Miro leka när Jumanji vill, då igronerar Miro totalt. Det är Miro som bestämmer och Jumanji han anpassar sig efter det. Samtidigt står de nästan alltid tillsammans i hagen, de står gärna och sover nära varandra i sitt alldeles egna "sovhörn". Jag har aldrig sett att Miro låter någon annan häst komma så nära honom som Jumanji faktiskt får göra. Nu när de stått i boxarna bredvid varandra har de dessutom oftat stått bredvid varandra på varsin sida om boxgallret och bara njutit. De har däremot blivit lite avundsjuka på varandra när den ena fått uppmärksamhet men inte den andra, Miro har varit den som blivit absolut värst avundsjuk och gjort allt för att någon ska ge honom uppmärksamhet.

Jumanji är däremot den som visar sin vänskap tydligast. Han skriker efter Miro från hagen och försöker verkligen ta kontakt när Miro kommer. Miro visar det inte lika tydligt men samtidigt syns det på honom att han verkligen gillar Jumanji. Ska vi ut och åka transport gnäggar Miro så snart han kommer in transporten för att Jumanji ska hänga på. Något som är skönt att de inte är totalt beroende av varandra på tävlingsplatsen, den ena kan gå ifrån utan att de skriker ihjäl sig eller blir stressade. Så fort se får syn på varandra brukar det däremot komma ett litet skrik av lycka.

Just nu tror jag att framför allt Jumanji saknar sin kompis. Jag tror att han vill ha sin busbrorsa i boxen bredvid och ärligt talat tror jag att Miro skulle vilja stå där också. De har verkligen varit riktigt bra boxkompisar, inget bråk eller tjaffs alls. Idag kom Miro ut lite senare eftersom han klipptes på förmiddagen och Jumanji blev verkligen överlycklig när hans kompis äntligen kom. Jumanji skrek efter Miro när han fick syn på honom och när jag släppte Miro var Jumanji inte sen på att komma och hälsa. Jumanji försökte verkligen bjuda upp till bus, Miro var däremot riktigt tråkig och totalignorerade. Tycker faktiskt Miro är lite dum när han gör så, men samtidigt syntes det så tydligt att Miro accepterade Jumanji för ingen annan skulle få gå runt och smånosa på hela Miro och bita tag i täcket utan att Miro blev skogstokig. Nu brydde han sig däremot inte det minsta.
Bilden här ovan är från idag, Miro hälsade i alla fall glatt. Jag blir så lycklig av att se de tillsammans och det känns så bra i hjärtat att de verkligen är bästa kompisar. Kommer kännas riktigt jobbigt den dagen de kommer behöva separeras från varandra, för de har verkligen blivit som två brorsor under de här två åren. ♥

Det känns jättekonstigt att logga in på tdb, gå in på "Sök tävling" för att sedan fylla i "Ridhäst". Jag tror faktiskt inte att det kommer gå ihop i min hjärna att ponnytiden faktiskt är över förens jag rider runt där på framridningen bland alla stora halvblod på min lilla New Forestponny. För precis som jag nämnde i ett tidigare inlägg, i vår gör jag och Miro entré på storhästbanorna istället.

Det var i somras någon gång som jag helt tog beslutet att min och Miros resa inte skulle sluta när den sista ponnystarten var gjord. Jag kände mig allt annat än färdig med honom, speciellt med tanke på att vi i den där stunden då ja tog beslutet var inne i vår största svacka någonsin. Beslutet gjorde även att min sista ponnytävling kändes lite enklare, troligtvis hade tårarna forsat ner för kinderna efter avslutad ritt istället för att bara bränna bakom ögonlocken. Än idag går jag runt med känslan i magen att vi har så mycket mer att ge tillsammans ute på tävlingsbanorna, hoppet har ännu inte övergett mig trots att jag kämpat i tre år.

 

Planen just nu är att verkligen trimma till det sista i böjningen samt hitta bättre självbärighet och balans hos Miro, det kommer hjälpa oss massor. Tanken bakom att trimma till det är även för att hitta en bättre bjudning, få ännu fler nyanser i honom och det kommer även hjälpa oss att maxa rörelser. Med min egen ridning vill jag få till en ännu bättre hållning och framför allt få ordning på min hand till 100%, vänstertygeln får inte ge och ta utan den ska vara lika stabil som högerhanden. Jag vill även hitta bättre självförtroende i min ridning, nu blir jag gärna att "stressrida" i knepiga situationer men istället vill jag bara kunna rida iskallt och vänta ut. Slutligen vill jag fortsätta bli ännu bättre på att tajmingen i ridningen. Allt kommer bli ännu lättare om jag känner att jag har fullständig koll på mig själv. Våra brister speglar sig även i varandra, vilket gör att allt det här behöver lösas för att alla bitar ska falla på plats.

Jag tycker att frågan om Miro kommer matcha in i storhästklasserna är svår. Får vi till allting lika bra inne på banan som på träning ser jag inga som helst problem. Miro har inga jättestora gångarter, men däremot får han ett väldigt häftigt uttryck när han väl är helt på plats. Jag har egentligen aldrig sett det från backen, känslan är däremot otroligt maffig. Jag hoppas verkligen att vi ska hitta den känslan inne på banan, det är vårt största mål när vi kommer träda in på banorna nästa år. För jag har letat efter känslan i tre år inne på men jag har ännu inte hittat den helt. Det gäller bara att hitta all avslappning och ridning, både hos mig och Miro, så vi hittar samma flyt som hemma på träning även inne på banan.

 

Tanken är att vi kommer rida på en LB- och LA-nivå för att bara känna in och hitta känslan till en början med. Det roliga med storhästtävlingar är att det finns klassvariationer, det är spännande med lite nya program och att inte :1-programmen är standard tävling in och tävling ut. Jag är  Det känns även som det finns mer utbud av tävlingar nu när jag söker jämfört med tidigare år när jag sökt på ponny. Vi får sedan se vart allt leder och framför allt hur vi som ekipage kommer att bemötas väl ute på tävlingplatserna. Antagligen kommer vi hålla oss på en LA-nivå framför allt, kanske går vi upp och nosar på MSV:C beroende på hur allt flyter. Målet är trots allt framför allt att jag vill hitta känslan inne på banan och ha roligt!

Jag har redan börjat småplanera tävlingar! Vi får väl se hur väl vi lyckas hålla planeringen eftersom det tidigare år alltid varit något som gjort att vi fått skjuta upp min ordinarie planering, men det är bara att hålla tummarna för att det blir fjärde gången gillt. För oss är det här beslutet i vilket fall helt rätt. Tänk att jag från början planerat att sälja Miro den här hösten och gå över på storhäst, tänk hur saker och ting kan ändra sig. Huvudsaken är att det känns bra och det är precis vad det gör just nu.

Det finns en person som egentligen är grunden till hela min och Miros utveckling. Den här personen har verkligen varit med från ruta ett, från ett beslut efter att ha sett en film från provridningen till att ha coachat oss fram till en debut i LA:P1. Utan den här personen hade jag aldrig tagit mig igenom det här jobbiga året som en segrare. Tack vare den här personen är jag den ryttare jag är idag. Personen i fråga är givetvis min tränare Pernilla.

Jag har tränat regelbundet för Pernilla sedan jag började träna ridskoleponny i början 2008, med tiden har träningarna blivit allt mer regelbundna. Hon har varit med både på Blackys och Zanzibars tid, hon har varit med under hela min och Miros resa. Jag har valt att ha Pernilla som "huvudtränare" eller vad man ska kalla det för att hon har varit den tränare som passat mig bäst och jag är oerhört glad över mitt val. Hon har alltid fått fram det bästa ur mig och jag rider aldrig så bra som när jag tränar för henne.

Pernilla har varit med genom genom både de sämsta och de bästa perioderna under min och Miros resa. Hon har sett oss dansa fram och hon har sett oss flyga både bakåt och åt sidan. Det är tack vare henne som jag tagit mig igenom alla dessa tuffa perioder, för hon har verkligen stått vid vår sida i såväl framgång som motgång.

Jag tycker att det är guld värt att hon finns på samma anläggning där Miro står. Vi träffas dagligen och det gör att jag enkelt kan fråga om saker som jag funderar över, hon frågar dessutom ofta hur det gått de dagar jag rider och tränar på egen hand. Alla beslut som tas kring min och Miros träning tas i samråd med henne, just för att hon är den som känner mig och Miro bäst. Hon känner till min ridning, mina brister och mina styrkor på precis samma sätt som hon känner igen Miros. Det finns ingen annan tränare som känner oss som ekipage så bra, det är även anledningen till att jag helst av allt tränar för henne.

Hela det här året har Pernilla varit med och stöttat när Miro drivit oss båda till vansinne. Hon har stått och coachat oavsett om klockan varit nio på fredagskvällen, om regnet stått i backen eller om mörkret börjat krypa sig på. Har inte plan A fungerat har hon kommit med både en plan B och C, ibland även D och E. Jag har tränat för henne både två, tre och fyra gånger på samma vecka, allt för att få Miro att komma på plats. För det har behövts, i de värsta perioderna har jag inte kunnat ridit själv på banan för att han har tagit övertaget helt.

Ett tag fick hon alltid vara beredd på att hoppa upp utifall att jag inte skulle klara av honom, det har till och med hänt att hon suttit upp och ridit i jeans. Samtidigt har hon alltid gett mig chansen att faktiskt i första hand få lösa problemen själv med hennes vägledning, hon har bara suttit upp i absoluta katastrofer. Även om det i de stunderna kändes omöjligt för mig att få igenom saker är jag glad för att jag faktiskt fått chansen att känna att jag klarar av att lösa många matcher på egen hand, det har stärkt mig som ryttare.

Tillsammans med hennes hjälp nådde jag och Miro vårt största mål, att rida LA:P1. Vi lyckades ta oss ur headshakingperioden och få de där bakbenen att hitta tillbaka på rätt plats, men utan hennes hjälp hade vi aldrig kommit hit. Utan alla träningar och utan alla små verktyg jag fått för att använda på egen hand, hade vi aldrig tagit oss hit där vi står idag. Tack vare all den coachning hon gett mig har jag stäkts otroligt som ryttare och tillslut lyckades vi även övervinna Miro och få honom tillbaka på vår sida igen.

Den senaste tiden har vi stått och förundrats över den utveckling vi nått under det här året. Idag kan vi tillsammans stå och småskratta om hur vi försökte galoppera runt på den där 20m voltern utan framgång. Vi kan tänka tillbaka till den tiden vi var nöjda om han inte slet tyglarna ur händerna på mig under sina headshakningar. Det är helt otroligt hur många olika ridsätt vi fått ta till under det här året, jag förstår att jag känt mig både förvirrad och otillräckligt. Men tack vare all hjälp och stöttning har jag förstått att jag inte varit så värdelös och otillräckligt som jag faktiskt har känt mig. Tillsammans lyckades vi knäcka koden över hur vi skulle få över Miro till rätt sida igen.

Pernilla var den första jag tränade Miro för, hon kommer garanterat även vara den sista. Jag kommer aldrig kunna tacka henne tillräckligt för all den hjälp jag fått hittills eller för den hjälp jag kommer att få i framtiden. Det här är en tränare jag aldrig kommer att välja bort. Jag ser verkligen fram emot den kommande träningsperioden som kommer!

För ungefär en månad sedan läste jag två så klockrena inlägg på Caroline Bågfeldts blogg, jag kände verkligen så väl igen mig i många av de saker som hon skrev. Jag har redan innan hon publicerade dessa inläggen känt igen mig i hennes resa tillsammans med Chuck, de här inläggen gjorde mig därför extra berörd.

Egentligen är det emot bloggnormererna att skriva ut hur svår ens häst eller ponny är på sin blogg, du blir på en gång ett bollplank där folk dömer dig från text, bilder eller kortare filmklipp. Bollarna skjuts sedan på dig för självklart är ponnyn inte svår, det är DU som gör fel och garanterat får du även berättat för dig hur du ska gå vidare eller vad du ska göra annorlunda. Nu driver jag en relativt liten blogg och har inte tagit de absolut värsta smällarna, men samtidigt har jag valt att välja vad jag har publicerat. Jag har alltid varit ärlig och jag har aldrig försökt bygga upp en falsk fasad, men i det här inlägget kommer jag faktiskt dela med mig av en väldigt djup sanning som jag knappt vågat erkänna för mig själv.

 

Det är inte förens det senaste halvåret som jag faktiskt insett vilken svår ponny Miro är. Han är verkligen en väldigt välriden ponny, han kan alla grunder och är dessutom väldigt välutbildad. Kortar du upp tyglarna och mjukt lägger om benen söker han sig direkt fram till handen, men bara för att han reagerar så betyder det inte att han är enkel att rida. För att få Miro helt på plats krävs det att ryttaren rider vart enda steg och gör exakt rätt sak vid rätt tillfälle, när han väl kommer dit krävs det fortfarande samma konsekventa ridning. Han är ingen ponny som du kortar upp tyglarna och "sparkar igång" för att han sedan snällt ska springa runt med näsan på rätt ställe samtidigt som bakbenen är igång, absolut inte. Ibland har han dagar där han gör allt för att slippa arbeta korrekt, ibland har han dagar där han är helt med mig: men det krävs fortfarande att ryttaren rider vart enda steg.

Jag säger absolut inte att alla ponnyer är enkla och att Miro är den svåraste av de alla, men sedan finns det absolut de ponnyer som kräver mindre ridning än vad Miro gör. Det är inte förens under det här året som jag har förstått hur svår Miro faktiskt är att rida. Han kräver teknik, tålamod, känslighet och konsekvent tänkande: allting på samma gång i precis lagom mängd. Det är inte många som har fått prova att rida Miro, men av de som fått göra det kan jag erkänna att det är ingen som hittat "de där" knapparna. Alla har varit kunniga och rutinerade, men det är ingen som har lyckats att knäcka Miros kod.

Egentligen är det få som vet hur hårt jag har kämpat med den här ponnyn, egentligen är det nog bara jag och Pernilla som förstår det till fullo. Under det här året har vi tagit oss igenom perioder där vi inte ens har kunnat trava på frykantsspåret för att huvudet går ner som jag vet inte vad samtidigt som ponnyn är överallt och ingen stans. I perioder har vi inte ens kunnat ridit på en 20m volt, Miro har bara dragit käpprätt åt sidan och det har tagit mååååånga meter innan jag fått stopp på honom igen och fått honom att gå åt rätt håll igen. Vi har backat rakt bakåt i en dundrande fart, vad jag än har gjort har jag inte fått honom att ändra riktning. En gång backade vi rakt igenom ett hinder som stod på banan innan Miro förstod att det kanske var bättre att gå framåt. Jag har grinat igenom träningar och jag har nästan fått blodstopp i fingrar och armar för att jag ska klara av att hålla i tyglarna utan att Miro rycker de ur händerna på mig. Det här är bara en bråkdel och jag kommer aldrig kunna förklara med vad vi faktiskt gått igenom under det här året. Jag kommer aldrig i ord kunna förklara hur svår Miro faktiskt är. Till och med Pernilla har suttit upp och ridit honom under dessa perioder, han har försökt att köra lika mycket med henne som han gör med mig.

När Miro började med beteendet trodde vi att han hade ont någonstans, men så var inte fallet. Fallet stavas attityd. Miro är en ponny med ett otroligt starkt arbetshuvud: ibland har du det emot dig och ibland har du det med dig. Så är det bara. Idag, över ett halvår senare, förstår jag inte hur jag orkade kämpa mig från botten tills där vi är idag. När jag tänker på att vi idag kan rida 8m volter i samlad galopp kan jag knappt förstå att vi för bara någon månad kämpade med att han skulle gå på en 20m med huvudet still, bakbenen någorlunda på plats och utan att han plötsligt vek av åt fel håll. Jag är faktiskt stolt över mig själv, över oss. Miro är fortfarande svår, men jag hoppas att vi, *pepparpeppar*, har tagit oss ur den värsta svackan nu. För även om han arbetar med mig är det inte lätt att få alla bitar på plats.

Jag och Miro har inte varit det mest framgångsrika ekipaget på dressyrbanorna. Vi har många gånger åkt hem med ytterligare en sistaplacering i bagaget. Ibland har jag fortfarande varit nöjd och glad, ibland har jag grinat och intalat mig själv att jag är världens sämsta ryttare. Det är så det är att vara Miros ryttare, första dagen känner du dig som världens sämsta ryttare och andra dagen känner du dig som världens bästa. Tredje dagen får du känna båda sakerna under samma ridpass. På tävling har jag egentligen aldrig känt att jag och Miro har varit nummer ett, men jag har kämpat på ändå för att jag vet att vi kan vara det när alla bitar faller på sin plats. Det får ta den tid det tar, för han är verkligen ingen lätt ponny. Jag har aldrig brytt mig om vad andra tycker och har heller ingen aning om vad som sägs bakom min rygg, jag vet heller inte om jag vill veta det eller inte.

Samtidigt vet jag att det finns många som unnar mig lycka, för positiv respons det har jag allt fått. Snarare mer än jag har fått kritik kastat på mig. Det är dessutom något som jag är evigt tacksam för, det har gett mig extra glöd till att kämpa vidare. Flera har sagt till mig att jag och Miro passar riktigt bra ihop och att det är glädje att se oss tillsammans. Jag har även fått höra att det kommer att bli svårt att hitta en lika tålmodig och ödmjuk ryttare som jag. Det finns även de som berättat att de imponerats av mig för min inställning kring prestationer och resultat.


Jag älskar verkligen Miro och skulle inte vilja byta ut honom mot någon ponny i världen. Har driver mig till vansinne men samtidigt förgyller han mina dagar. Jag kommer i slutänden att ha lärt mig så otroligt mycket på honom som jag kommer att kunna ta med mig genom livet, inom såväl hästsporten som vardagslivet. Miro är verkligen min bästa vän och jag är så otroligt tacksam över att få vara hans ryttare.

Har du någon gång känt att ditt självförtroende svikit dig? Vem vet, ditt självförtroende kanske sviker dig just nu? Jag vet hur det är att inte våga och att inte tro på sig själv, jag har en gång har varit där. Visst kan mitt självförtroende svika mig än idag i vissa situationer, men inte på samma sätt som förut. För att hitta en balans i mitt självförtroende har jag använt en väldigt enkel metod, jag har använt mig av mitt intresse.

Den redan stora hästen reser sig högt upp i luften på bakbenen, jag ser framhovarna flaxa förbi mitt framför ögonen på mig. Lika fort som hästen rest sig tar den åter mark igen med alla fyra hovar, men det dröjer inte många sekunder innan den står där på bakbenen igen. Därefter följer en rad mystiska hopp innan det går i 110 kilmeter i timmen den sista biten in i stallet, själv följer jag med så gott som det bara går efter i grimskaftet. Slutligen står hästen inne i sin box, hela turen har bara tagit någon minut, men för mig känns det som en hel livstid. Mitt hjärta bultar.

Mitt hjärta har många gånger slagit mycket snabbare än vad det borde, men efter år med erfarenhet börjar jag känna mig trygg i de flesta situationer. När jag började rida i åttaårsåldern var det med en skräckblandad förtjusning som jag såg på de stora hästarna. Det var med en förväntansfull blick som jag såg upp till de äldre eleverna på ridskolan, en dag skulle jag också våga hantera de stora hästarna precis som dem. Mitt självförtroende har alltid varit mindre bra, jag har alltid haft svårt att tro på mig själv och att jag inte ska klara av olika saker, både i stallet och i de flesta sammanhang. Hästarna har dock hjälpt mitt självförtroende att ökas gradvis under alla de år jag haft en kontakt med dem. Anledningarna till det ökade självförtroendet anser jag vara många men jag tror framför allt att det har med den naturliga hästvardagen att göra. Vardagen kring hästarna är inte alltid en dans på rosor, men det är just det som ger mitt självförtroende en kick i rätt riktning eftersom hästfolket alltid ställs inför nya utmaningar.

Ibland känner jag mig ganska liten och hjälplös jämfört med en häst, speciellt vid de tillfällen där hästen visar sig starkare än mig. För några år sedan blev jag livrädd så fort en häst gjorde något oväntat, minsta lilla hopp eller ett skutt i fel rörelseriktning fick mitt hjärta att sätta sig i halsgropen. Med åren har jag dock lärt mig att hantera de situationerna på ett helt annat sätt och jag tror att det till stor del handlar om att jag blivit säkrare i mig själv. Idag blir jag snarare full med jäklar anamma när någonting händer och det är något som jag tror kommer från ett förstärkt självförtroende.

För det första tror jag att självförtroendet har växt genom åren eftersom jag hela tiden har utsatts för nya utmaningar och för varje ny situation som jag varit tvungen att ta mig igenom, har jag insett att jag kan om jag bara vill. Hästen må vara mycket starkare än mig, men jag vet att om jag bara ger mig fan på att jag kan: då är jag tusen gånger starkare som hästens ledare. Många gånger har jag i det vardagliga livet insett att det självförtroende jag byggt upp i stallet har stärkt mig även utanför, någonting som jag tror har att göra med det ledarskap som jag fått med mig. Förut hade jag till exempel väldigt svårt för att ta kontakt men människor, men med hjälp av de erfarenheter jag fått genom stallet vågar jag idag både ringa till folk samt stå och prata inför en större grupp.

För det andra behöver hästen daglig omvårdnad och omsorg, den är totalt beroende av mig som människa för att ha en chans att överleva i dagens samhälle. Det är min uppgift att se till att den får rätt sorts utfodring varje dag, att den får motion i den mån som den behöver och att boxen är noggrant mockad. Jag behöver se till att all utrustning är välanpassad för att skador inte ska uppstå och det är mitt ansvar att veterinär tillkallas när det är något som inte står rätt till med hästen. Ansvaret ligger helt i mina händer och jag tror att det hjälper självförtroendet att få en skjuts framåt. Känslan av att veta att jag klarar av den uppgift som jag tagit mig an, tror jag har en stor bidragande effekt på mitt självförtroende.

Slutligen finns hästen alltid där som en trygghet, oavsett vilket väder eller årstid det är ute. Vetskapen av att det alltid finns någon som väntar på mig tror jag hjälper självförtroendet något enormt. Dagar som känns motiga vet jag att det räcker med att se hästens blick för att klumpen i bröstet ska lösas upp en aning. Hästen finns alltid där för mig, jag behöver inte känna mig ensam för jag vet att hästen aldrig skulle svika mig med mening. Jag tror att känna trygghet är väldigt viktigt för oss på vägen mot ett förstärkt självförtroende, även om det i ditt fall kanske inte handlar om att du känner trygghet och bygger självförtroendet hos en häst. Titta ut genom ditt fönster, världen där utanför är full utav nya utmaningar som väntar på dig. Det gäller bara för dig själv att inse vilken typ av utmaning du är redo för. Ett är i alla fall säkert: du kan om du vill och att misslyckas någonstans efter vägen är helt normalt, för tänk då på att ett misslyckande egentligen är ett lyckande med en miss. Vem vet, kanske finns din självförtroendehöjande utmaning bakom närmaste husknut!

Frågorna kommer titt som tätt, både i verkligheten och här på bloggen. Det är så svårt att veta vad jag ska svara för jag vet inte ens om jag själv har svaret på frågorna . Här kommer ett inlägg som jag filat på under en lägre tid, ett inlägg där jag ska försöka göra ge en liten klarhet om allt som rör ponnytiden, mitt sista ponnyår, Miro och storhästtankar.

Jag har alltid varit en ponnyryttare innerst inne, för mig har tankar på storhäst känts väldigt långt borta även om de alltid funnits där. När folk har frågat mig varför jag fortfarande rider ponny har det för mig varit det mest självklara i världen, du får en ponnytid i ditt liv och för mig är det en självklarhet att ta vara på den. Jag har aldrig förstått förtjusningen med storhäst, jag har alltid sett charmen i ponnyerna. Det är inte förens jag började rida ridskolans storhästar regelbundet som jag insett att rida storhäst faktiskt kan vara minst lika roligt som att rida ponny. Jag har fått blodad tand och tankarna på storhäst har allt växt mer och mer.

Överst till vänster: Jag och Gerda 2010     Överst till höger: Jag och Bruning 2011
Nederst till vänster: Jag och Figaro 2012     Nederst till vänster: Jag och Debbie 2012
Tanken på att det här är mitt sista ponnyår är väldigt skärmande måste jag säga. Jag kan inte riktigt förstå att det här är sista året som jag får tävla ponny på riktigt och att den här tiden aldrig kommer att komma tillbaka. Samtidigt är jag väldigt tacksam för allt jag hittills fått ut av den. Jag fick stadigt början på ridskolans ponnyer, tillsammans med Blacky fick jag starta mina första klubbtävlingar samtidigt som jag på Zanzibar fick starta mina första lokala tävlingar. De två lärde mig så otroligt mycket och de har verkligen lagt grunden för min ridning. Sedan har vi Miro, han som har lärt mig allt och lite till av det jag kan. Han har verkligen utvecklat och utvecklar fortfarande min ridning något otroligt. Evita och Jumanji har givetvis varit med på ett hörn även de, byggt upp mitt självförtroende när det behövts som mest och även gett mig en hel del ridmässigt.

Jag har verkligen haft tur. Fem helt underbara och olika ponnyer som matat in mig med kunskap och erfarenheter. Ponnytiden är dessutom inte slut ännu och jag lovar er att jag kommer ta vara på den tiden in i den sista sekund. Jag kommer inte ångra eller älta något när den är slut, den här tiden kommer att ha gett mig tillräckligt ändå även om jag inte gjort exakt allt som den kan erbjuda. Tiden som är kvar kommer jag dessutom att ta tillvara på tills sista sekund, det kan jag lova er.

När jag ser tillbaka på min ponnytid kommer jag inte framför allt att tänka på vad jag presterat på tävlingsbanan. All tid som jag spenderat med ponnyer, från stallvardag och träning till tävling, det är min ponnytid. Min ponnytid kommer heller inte sluta bara för att det plötsligt blir 2014, all den tid som jag kommer spendera med ponnyer efter det kommer också vara en del av ponnytiden tycker jag.

I mitten: Jag och Zanzibar 2010
Nederst till vänster: Jag och Jumanji 2013    Nederst till höger: Jag och Miro 2012

När det kommer till hur jag ska göra vid slutet av mitt ponnyår vet jag faktiskt inte. Jag har alltid varit inställd på att Miro ska säljas men ärligt talat får vi se hur det blir med allt när den tidpunkten kommer. Kanske känns det rätt att sälja honom när säsongen är slut, kanske känns det mer rätt att behålla honom över vintern för fortsatt träning och sedan starta honom bland storhästarna. Personligen tycker jag att den möjligheten är guld värd, att jag faktiskt kan starta honom bland storhästarna utan att behöva mäta upp honom om jag skulle vilja det.

För mig är det inte brottom att bli av med honom för att gå över till storhäst, för även om det känns lockande att skaffa storhäst är jag lite velig. Jag har ingen aning om hur mitt liv ser ut efter studenten och jag har ingen aning om jag i framtiden kommer ha ekonomiska förutsättningar eller tid för en storhäst när gymnasiet är slut. Framtiden får utvisa helt enkelt.

Miro kommer heller inte att säljas till första bästa som vill ha honom, för mig är hans nästa hem väldigt viktigt. Han är så mycket mer än en tävlingskamrat för mig, han är min bästa vän och livsglädje. Jag vill att Miros nästa ryttare ska se honom på samma sätt som mig, som en bästa vän och inte som en tävlingsmaskin. Det spelar ingen roll om nästa ryttare vill satsa mot SM eller bara utvecklas även om det vore roligt om någon skulle vilja fortsätta att förvalta den kapacitet och potensial som Miro faktiskt bär på. Hemmet är det absolut viktigaste och jag har faktiskt några matchningar i huvudet som jag gärna skulle vilja se honom tillsammans med i framtiden, sedan får vi se hur det blir när allt väl kommer till kritan.


Som ni säkerligen förstått vet inte ens jag hur framtiden kommer att se ut. Det finns så mycket tankar men jag tycker ändå att det bästa är att låta tiden utvisa hur det blir, för det känns bäst för mig. Jag vill inte sätta ett slut redan nu för slutet behöver inte vara nära. Från min sida kommer det behöva mycket mental förberdelse innan jag låter Miro gå, idag förstår jag inte ens hur jag någonsin kommer kunna släppa taget om min älskade ponny.

Jag tänker inte utelåta några frågor så om ni undrar eller funderar över något, fråga! Det är inte säkert att jag kan ge ett direkt och konkret svar, men jag kan alltid försöka så gott jag kan. För jag förstår om det här inlägget kanske inte gav er mer direkta svar än innan.

Det finns vissa få saker i livet som verkligen gör mig sådär speciellt extra glad av bara en liten glimt, Miro är en av dessa. Bara att se honom stå där i hagen när jag går hem från bussen eller se honom titta upp bakom boxgallret när jag öppnar stalldörren får mig att bli så oerhört glad, det är verkligen någonting speciellt som jag ser i hanom. De där vackra och kloka men samtidigt glimtande ögonen, G:et i pannan, det upp- och nervända hjärtat på mulen och de små öronen med en avbiten topp på vänsterörat som riktas rakt framåt. För mig är han verkligen någonting alldeles extra, så vacker, alldeles underbar och speciell.

Egentligen är det konstigt att allting kan kännas så mycket enklare av att bara se honom. När motivationen tryter eller när jag känner mig nere räcker det att få den där lilla glimten av honom för att jag ska fyllas med ny energi och mer positiva tankar. Samtidigt känns det som att han klarar av att läsa mig så väl, han vet precis vilket humör jag är på för dagen. Han hjälper till att bygga upp min värld igen när den rasar genom att bara finnas till, han kräver aldrig att få veta för han förstår ändå.

För någon vecka sedan skrev jag på instagram "Han som driver mig till vansinne samtidigt som han förgyller mina dagar." och den meningen stämmer så väl. Det spelar ingen roll hur förjävlig han är för även om han går mig på nerverna kan jag inte låta bli att bli glad av honom. Precis som jag skrev i min uppsats på svenska nationella i nian, även om det är han som är anledningen till en negativ känsla kan han ge tillbaka den positiva energin. Efter ett avslutat ridpass där ingenting verkligen har fungerat till exempel, då räcker det att jag sitter av och tittar på honom för allt ska kännas lite enklare.

Även om jag vet att Miro inte är den enda som kan lysa upp min tillvaro med sin närhet är det skrämmande att veta att han en dag inte kommer finnas vid min sida. För vem ska då ta "hans plats"?

 

Det är inte första gången det här videoklippet används i ett inläggt och antagligen heller inte den sista gången. Men jag gillar den verkligen starkt, både budskapet och klippen är verkligen helt underbara.

Som person är jag väldigt viljestark, vill jag något riktigt mycket är jag verkligen beredd att gå långt för att nå det jag vill. Viljestarkheten för givetvis något som för med sig många positiva delar, jag är till exempel inte den som ger upp i första taget och mitt tålamod är allt annat än dåligt men tyvärr för den där viljestarkheten med sig även negativa bitar. Min viljestyrka finns såväl inom hästsporten som vardagslivet, men eftersom det här är en hästblogg tänker jag rikta det ur den synvinkeln även om det går att dra många paralleller till det som är utanför hästvärlden.


Min viljestyrka inriktar sig framför allt på mina mål, drömmar och drömmål. När jag ser något av följande framför mig målar jag tydligt upp en tydlig bild i mitt huvud, dessa finns i många lika synvinklar och perspektiv men de går på repeat i mitt huvud om och om igen. Så snart en sån här scen har spelat upp sig i mitt huvud är jag verkligen säker på att det är något som jag verkligen vill och därmed är jag verkligen beredd på att göra allt för att nå dit. Ibland är vägen rak och enkel men i de flesta fall är vägen väldigt lång och krokig och det är här det ställer till sig för mig.

Mina mål och drömmar förvandlar jag många gånger till krav, något som jag faktiskt anser att jag måste uppnå. Det är aldrig någon som ställt krav på att jag måste starta en viss klass och prestera en rad med saker i den klassen till exempel, men om jag mitt mål är att rida en viss klass och prestera på ett visst ställer jag kravet på mig själv att jag i framtiden måste göra det. Jag kan så tydligt se framför mig hur jag och Miro dansar fram genom ett visst program, hur vi sätter rörelse efter rörelse och verkligen presterar på topp. När verkligheten sedan inte speglar det samma sänks givetvis mitt självförtroende eftersom jag inte kan leva upp till det som jag vill leva upp till i mina tankar. En stor del av grunden i mitt dåliga självförtroende byggs antagligen upp här, för att jag inte klarar av de krav som jag ställer på mig själv.

Å andra sidan är jag den som aldrig ger upp när jag verkligen vill något. I mitt huvud finns den där ritten där Miro och jag dansar fram, sätter rörelse efter rörelse och presterar på topp. Jag har gjort och kommer göra allt för att nå dit. Vägen dit har hittills varit lång och krokig, ännu har vi inte nått enda fram, men jag har inte slutat kämpa för det. Rom byggdes trots allt inte på en dag och hoppet är det sista som överger oss, det är jag helt säker på. Det finns heller inte några misslyckanden, utan bara lyckanden med missar. 

De mål och drömmar som verkligen betyder något för mig kommer jag verkligen försöka att nå. Ibland kommer jag antagligen behöva ta en omväg, vilopaus eller funderare. Men vem har sagt att det är omöjligt?

Idag är jag glad över mitt val, även om jag känner att jag gått miste om en del. Jag trivs väldigt bra i skolan och det var även den största anledningen till att jag valde att stanna på Helix. Det kompisgäng som jag har hamnat i skulle jag inte vilja byta ut och jag trivs bra med min studiesituation. I grund och botten tror jag att det viktigaste är att man trivs, något som jag inte tror att jag skulle gjort om ett byte skett.

Visst känner jag att jag gått miste om vissa saker när jag tackade nej till Dahlander, men det är enbart ur ridsportsynvinkel. Det enda jag kan sakna är en ridsportprofil, där jag får chans att träna både till häst och utan häst på skoltid. För mig skulle det vara guld värt att få möjlighet att träna mig själv på skoltid, att få ha idrott på riktigt. Jag saknar dessutom att ha kompisar utanför stallet att prata häst med. Å andra sidan är det just därför jag känner att valet jag gjorde var rätt, allt jag ville åt på Dahlander var häst- och ridsportbiten. Jag är glad att jag inte gav upp "allt det andra" för det, hästarna har jag ju trots allt på fritiden.

 

Ibland tror jag att vi måste våga chansa för att vinna, vi måste våga ta felaktiga beslut för nå fram till det rätta. Det är svårt att veta vad vi vill när vi är femton/sexton år gamla, jag är idag snart arton år och har fortfarande inte en blekaste aning om vad jag vill i framtiden. Från jag var tretton år har så många yrken passerat mitt huvud, allt från fotograf till civilingenjör. Idag vet jag inte ens varför jag läser en estetisk linje och kanske är det helt fel linje för mig. Visar det sig att det är helt fel får jag helt enkelt välja en annan väg för att nå dit jag vill, ingenting är omöjligt bara olika mycket svårt.

Det värsta som finns är att leva i ovissheten, ovissheten om hur mitt hästliv ser ut nästa år. Är det fortfarande Miro som står där uppe i boxen, är hans tom eller står det rentav en storhäst där? Ligger han ute på annons eller har planerna helt enkelt ändrats till något annat? Vem vet, kanske gör han någon annan tjej eller kille lika lycklig som han gjort (och gör) mig var eviga dag. Det är svårt att veta idag, men jag lovar att vart han än bor så har han det bra.

Miro betyder så otroligt mycket för mig, mer än jag någonsin kommer att kunna beskriva med ord. Han är så mycket mer än "bara en ponny", för mig är han en bästa vän. Han finns alltid där, lyssnar och stöttar, utan att ställa massor utav frågor. Det finns ingen bättre tröst än att titta djupt in i hans ögon eller bara andas i hans näsborre, för responsen som han ger är oslagbar. Jag vill inte ens tänka tanken på hur ett liv utan Miro skulle se ut, men på något sätt går mina tankar dit ändå. Tankar som jag inte ens vill ska finnas, en tid som jag aldrig vill ska bli verklighet.

Jag tar alltid vara på varje dag som kommer och det är något som jag kommer att fortsätta med. Varje minut med Miro är värdefull. Innan jag går hem på kvällarna måste jag gå förbi Miros box för att med den töntigaste bäbisrösten säga att han är bäst i världen, att jag älskar honom och godnatt, sov gott, vi ses imorgon. Flera gånger upprepas följande samtidigt som jag klappar på honom, blåser luft i hans näsborre och pussar på honom. Jag tror att han uppskattar den stunden nästan lika mycket, för precis som jag har väldigt svårt att slita mig därifrån gör han allt för att jag ska stanna kvar. Det är ett måste för mig att varje dag säga god natt till båda ponnyerna, man vet aldrig vad morgondagen väntar

Ta vara på det ni har, ta inget eller ingen förgivet.

Skulle någon fråga mig vilken tävling som är årets höjdpunkt skulle mitt svar vara: Svenska New Forestmästerskapen. Det är en sådan häftig känsla att vara med och delta, uppleva stämningen och veta att alla ponnyer på tävlingsplatsen är av en och samma ras. Det finns dessutom ett stort utbud av klasser, inom flera olika grenar.

Jag var med och deltog i mästerskapet för första gången förra sommaren. Efter den gången visste jag att det absolut skulle bli fler besök. I år var jag tillbaka för andra gången och det ska mycket till om jag ska missa NF-SM under nästa sommar, eftersom det är mitt sista ponnyår. Under de år jag har deltagit har mästerskapet hållits hos Vetlandaortens Ryttarförening, något som jag håller tummen för att sker även under 2013.

Tävlingshelgen börjar på torsdagskvällen, med en invigning. Även om det känns lite sådär småpinsamt att ta sig in på "arenan" iklädd tävlingskläder med alla andra deltagare, är det ändå någonting som hör till. Jag skulle inte till några pris vilja missa invigningsceremonin, det är en del av tävlingen på något sätt. Förra året hölls ceremonin på gräsbanan och då blev alla ryttare inkörda på motorcykel in på själva tävlingsbanan, i år däremot hölls ceremonin i stora ridhuset och då fick vi ryttare istället promenera in för fots. Ryttarna presenteras sedan distriktsvis och det brukar vara någon form utav uppvisning.

Förutfattade meningar, det är någonting som finns hos de flesta människor. För ridsporten finns det ett antal och jag antar att de flesta hästmänniskor någon gång har stött på någon av dem. Här kommer några exempel på reaktioner: de luktar illa, lek inte med maten eller det absolut senaste, hästar finns inte och hästar är frukt. Utöver följande är inte ridsporten en sport och det är hästen som gör jobbet.

Jag har aldrig skämts för mitt hästintresse, har någon frågat vad jag gör på fritiden har jag alltid varit ärlig. Responsen som jag fått tillbaka är varierande, endera kommer det följdfrågor, en kommentar likt ovanför eller så är det slut på diskussionen där personen i fråga bara accepterar. Personligen föredrar jag det första eller det sista alternativet. Börjar någon prata häst eller i alla fall visa sitt intresse går jag igång direkt, jag älskar att ha någon att prata häst med utanför stallet. Det sista kan jag också acceptera, för där visar ändå personen att den accepterar mitt intresse. Mittenalternativet är enligt min åsikt totalt onödig, oftast går det dessutom inte att föra en vettig diskussion med personen. Det enda som finns i deras hjärna är att hästar är onödiga ting som inte fyller någon annan funktion än på mackan. Ämnet att ridsport inte är en sport, det orkar jag inte ens diskutera. Visserligen har även jag åsikter om vad som är ridsport och vad som är ett hästintresse, för mig finns båda delarna. När jag ser till mig själv är jag involverad i båda parterna, jag sysslar med ridsport och har ett hästintresse.

Det som stör mig allra mest är att hästintresset i sig inte är accepterat på samma sätt som många andra intressen. Många gånger är det som att vi hästmänniskor går runt med en stämpel i pannan som förklarar att vi bara gulligullar med våra små hästar och att hästar i allmänhet är allt vi bryr oss om. Fel fel fel, de må vara våra bästa vänner som betyder otroligt mycket för oss men det utesluter inte att hästar är hela vår värld. Vi må gulligulla med våra hästar på samma sätt som de flesta människor gör med alla vanliga husdjur men jag lovar att det finns andra saker än hästar i våra hjärnor.

Jag antar dessutom att ingen missat Facebook-gruppen "Hästar finns inte"? Bara för att lämna en kommentar när jag ändå är inne på ämnet, hur orkar de ens? Det är visserligen en ganska smårolig grupp, men ärligt talat: vart vill de komma?

Hästintresset må vara ett av de intressen som är mindre acceptabelt i samhället. Många förutfattade meningar och det finns mycket att göra narr av. Personligen upplever jag häst hästintresset och ridsport får en allt mer större roll, låt oss därför tillsammans hjälpa den rollen växa. Vad jag vill säga är, koppla bort vad allmänheten tycker och var stolt för att du har just det intresset du har. Gör ingen stor grej av motståndet, ta det med en klackspark och visa att du är mer mogen än den andra parten.

Jag har aldrig varit den personen som söker omgivningens uppmärksamhet, den personen som ständigt vill vara i centrum. Det är inte min grej, jag trivs mycket bättre med att bara finnas till där i bakgrunden. Inte helt bortglömd men samtidigt inte i strålkastar ljuset, jag vill bara finnas där helt enkelt.

I skolan är jag den som snällt sitter på min plats under genomgångar och när frågor ställs är jag inte den som kommer med alla svar, även om jag så vet dem. Jag är inte den som gör inte min röst hörd i onödan eller den som är med och startar eller deltar i diskussioner, även om jag egentligen har massor att säga. För mig räcker det med att bara sitta där och vara närvarande, då trivs jag som bäst. Samtidigt har jag inga problem med att göra muntliga redovisningar inför helklass, kanske kan låta konstigt men det gör jag utan bekymmer.

I vardagen är jag inte den som tar kontakt med folk i onödan, jag ser mycket hellre att de tar kontakt med mig. Måste jag ta kontakt men någon gör jag givetvis det, men annars slipper jag gärna undan. På bussen sitter jag helst för mig själv, gärna nära fönstret för att kunna titta ut och drömma mig in i min egen värld samtidigt som musik spelas i öronen.

I bloggvärlden är jag inte den läsaren som aktivt lämnar kommentarer, det händer ofta att jag skriver en detaljerad kommentar för att sedan radera all text. I mitt bakhuvud gnager tanken "Varför skulle bloggaren vara intresserad av just det som jag skriver?". Många gånger är det klocka ord eller erfarenheter, men jag trivs helt enkelt bättre med att bara vara den okända läsaren. När det kommer till min egen blogg tycker jag framförallt att det är svårt att skriva argumenterande och med tydliga egna åsikter, jag vet inte hur många sådana inlägg som finns halvskrivna eller rent av färdigskrivna i mitt utkast.

I hästvärlden vill jag gärna att människor ska veta att jag finns och vem jag är, men någon större uppmärksamhet i övrigt kräver jag inte. På tävlingsplatsen är jag inte den som med gott självförtroende tar mig runt med ett skinande "Här kommer vi!", utan jag tar mig runt där som den jag är. Den som finns men som inte gör något väsen av sig.

Jag tror absolut inte att det är till någon fördel, utan snarare tvärt om. Mycket handlar om mitt dåliga självförtroende (som successivt blivit bättre, ska jag dock poängtera) tror jag i grund och botten. Jag vågar inte lita på att jag är minst lika bra som "alla andra", en brist som jag verkligen behöver jobba på. Framför allt när det kommer till hästvärlden, om jag hela tiden tror att "alla andra" är mycket bättre än mig kommer jag självklart att de även kommer vara det. I skolan däremot, där vågar jag tro på mig själv vilket självklart leder till något positivt.

Utåt sätt är jag en ganska blyg och tillbakadragen person men jag lovar att den som lär känna mig kommer se även andra sidor. När jag lär känna personen/personerna i fråga och känner mig trygg med den/dem, lovar jag att jag är någon helt annan. Jag pratar mer än gärna, jag startar och deltar aktivt i diskussioner. Där vågar jag verkligen visa vem jag, bara tryggheten finns där.

Jag är helt säker på att fler känner precis som jag, att vi trivs absolut bäst där i bakgrunden. I en bakgrund där vi syns och finns men inte hörs. Samtidigt tror jag att det finns de som befunnit sig i det här stadiet, men som har lyckats brutit sig ur det successivt med hjälp av ett ökat självförtroende. Det viktigaste är trots allt att alltid tro på sig själv oavsett situation. Jag är bra, minst lika bra som ”alla andra”.

Jag vet inte hur många gånger jag gjort upp en plan över hur jag ska lägga upp min stallvistelse och jag vet inte hur många gånger den planen har spruckit. Varför ska det egentligen vara så svårt att bara göra det man ska för dagen? Ibland kan det visserligen vara skönt att "bara vara" i stallet och låta det ta tid, men ibland kan det vara ganska skönt att komma hem i tid också.

Igår var precis en sådan dag. Tisdagar är (eller kommer att har varit, kanske jag ska säga) varannan vecka ganska så stressiga för mig. Jag kommer till Säter klockan fyra, klockan fem börjar min ridlektion, direkt efter den slutat är det US's möte och därefter ska stallet fixas. Det tar tid att vara i stallet, så är det bara, men ibland kan saker och ting ta längre tid än det behöver. Ta gårdagen som ett exempel, där jag blev kvar en timme extra i samlingsrummet efter avslutat möte. Det lockade givetvis mycket mer att sitta där i lugn och ro på en mjuk stol och prata, än att gå ut i stallet för att ta tag i mockning av två boxar, fixa vatten och mat samt plocka bort alla mina saker.

Jag kan ändå inte undangå att sånna dagar är någon form av kvalitets tid. Jag älskar att vara i stallet och umgås med andra, bara prata om allt mellan himmel och jord. Det vore dock skönt att ha någon timme extra varje dygn, en timme där jag verkligen hann andas ut ordentligt och inte göra någonting. Livet med häst och skola må vara tufft, men samtidigt älskar jag det livet. Jag har valt det livet själv och jag ångrar det inte en sekund, även om det ibland känns extra tufft. För jag menar, vad skulle jag gjort annars?

Jag är en sådan person som besöker de bloggar jag följer ett x-antal gånger per dag, något som antagligen har att göra med att jag ständigt har tillgång till internet. Så fort jag inte vet vad jag ska göra, så klickar jag mig in på de bloggar som jag följer (en hel hög kan jag meddela). Men bland alla dessa bloggar finns det framförallt två som inspirerar mig lite extra mycket, vilket gör att de även besöks ytterligare några gånger per dag. Uppdateringen på bloggarna må inte ligga på topp i dagsläget, men det undangår inte att personerna bakom bloggarna inspirerar mig extra mycket. 

Till att börja med har vi Linn Forsström, vars blogg jag följt noggrant i säkert över 1,5 år nu. Bakom bloggen finns det en tjej med massor utav kloka åsikter kan jag säga, hon är dessutom enormt duktig på att få fram dem på ett bra sätt med träffsäkra ordval. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag läst vart enda ord som hon publicerat på sin blogg, jag har till och med gått tillbaka i arkivet och läst de inlägg hon publicerat innan jag hittade in på bloggen. Med nöje har jag läst vart enda ord, oavsett om det handlat om åsikter, vardag, träning eller tävling. Den resan jag fått följa genom hennes blogg, den vill jag även fortsätta att följa. Jag uppfattar dessutom Linn som en väldigt trevlig person med ett sunt tänkande, som dessutom är väldigt målmedveten när hon vet vart hon vill. Det gör att hon inspirerar mig väldigt mycket samt är en bra förebild.

Jag har själv tävlat mot Linn på NF-SM, rasen är nämligen den dominerande bland hennes ponnyer. Ponnyerna är i övrigt i en liten blandad kompott när det kommer till utbildningsnivå, utseende och så vidare. Gemensamt för dem alla är däremot att de alla verkar ha sin egna lilla charm. Cherry är den som jag sett mest av (då även i verkligheten) och det är en väldigt vacker ponny som drar till sig blicken, måste jag säga.

Linn har tyvärr stött på den ena motgången efter den andra under 2012, vilket lett till att bloggens uppdatering har minskat. Jag förstår dock henne till fullo och även varför all information är utelämnad, men även det respekterar jag fullt ut. Det ska mycket till innan jag slutar följa Linns blogg, den kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat.

Vi har sedan Matilda Holmström, vars blogg jag följt sedan den startade. Under TLOP-tiden klickade jag mig in lite då och då, men den bloggen fångade aldrig mitt fulla intresse. Bakom bloggen hittar vi en Matilda som vågar diskutera och visa sina åsikter inom flertalet ämnen som ibland kan vara lite känsliga, men hon uttrycker sig verkligen på ett väldigt bra sätt när hon vill skapa en debatt. Hon engagerar verkligen sina läsare genom sitt skrivande när det kommer till debatt. Tänkandet hon har upplever jag dessutom som sunt och klokt. I övrigt får läsaren följa Matilda genom träning och tävling, det är alltid detaljerade beskrivningar som är intressanta att läsa. Matilda verkar även hon vara en trevlig person med sunt tänkande, målmedvetenheten finner jag även här. Hon vet precis vart hon vill och hon är beredd att göra allt för att nå sina mål, vilket gör att även hon är en stor inspirationskälla och förebild för mig,

På hästfronten har vi fuxstoet Warum Ich, kallad Wanda, en häst som även hon är väldigt vacker att se på. Tyvärr har jag endast sett henne på bild och film, jag var bra sugen på att åka till Falun för att se ekipaget i verkligheten under en tävling, men jag hade tyvärr annat att stå i då. Tidigare fick vi även följa Marrón innan hon såldes, en häst som jag verkligen skulle vilja se mer utav.

Matildas uppdatering har även den varit lite svajig den senaste tiden då hon är mitt uppe i slutspurten av skolan samtidigt som körkortet ska tas och följande i en kombination med häst, jag tror ni löser matten själva. Jag nöjer mig däremot med den uppdatering som hon bjuder på i dagsläget, jag kommer fortsätta vara en trogen följare tills hennes liv hektar ner sig igen.

Har ni någon eller några bloggar som inspirerar er lite extra mycket? Vilken/vilka och varför?