Den 29 mars 1999, på min fyra års dag, föddes en kull med kattungar. Den största och den näst minsta fick senare flytta hem till oss. Jag minns fortfarande bilresan när vi hämtade hem dem, hur Bamse nyfiket försökte klättra runt i bilen medan Trulsa förvånat låg helt blixtstilla i korgen. Jag var då fyra år och sedan den dagen har det funnits djur i huset.

Katterna växte upp. Bamse fortsatte vara den som gärna var ute på äventyr och som med bestämda steg kom hem för att äta, medan Trulsa var den blyga som smög sig fram. Ju mer de växte upp desto större blev syskonkärleken och de var inte alltid de höll helt sams, men hur många är det som gör det jämt och ständigt? De båda fyllde sin plats med sina olika personligheter.

 

Den 3 april 2012 blev Trulsa plötsligt dålig, från den ena dagen till den andra förändrades hela katten. Hon som vanligtvis gjorde allt för den där skinkskivan ville inte ens röra den. Den kvällen fick hon somna in och hon lämnade ett stort tomrum efter sig i huset för oss alla, såväl människor som Bamse. Bamse låg och vaktade hennes skinkskiva på golvet precis som att han förstod att hon inte kunde försvara den själv och när hon sedan var borta letade han efter henne i huset.

 

Bamse har sedan den dagen varit ensamkatt i huset, något som jag tror han njutit av i fullaste drag. Hans personlighet har långsamt förändrats vilket jag tror berott på både att han blivit ensam men även att åldern sagt sitt. På något sätt är det som att han tog lite över Trulsas beteende, till exempel var det hon som oftast var inne och det gjorde även att hon oftast gjorde oss sällskap vid måltider. På senare år blev det istället Bamses grej och på slutet var han så extrem att så fort kylskåpet öppnades kom han skrikandes och skulle ha något. Gullekatten.

 

Oavsett vad kan jag i efterhand vara lite "glad" över att det var Trulsa som lämnade oss först eftersom det gav mig ett större band till Bamse. Trulsa var "min" katt och det gjorde att speciellt på senare år fick vi ett större band. När jag var liten sov oftast båda katterna uppe i min höga loftsäng men åren gick och sängen byttes ut, därefter var det mest Trulsa som sov inne hos mig. Trulsa var också överlag mer inne än Bamse. När Bamse blev ensamkatt i huset däremot, blev det automatiskt att vi fick ett starkare band och det är jag glad över.

Igår, den 19 oktober 2014, var det dags för Bamse att vandra vidare. Ålderns tecken har slagit in mer och mer på slutet och vi beslutade att det var det mest rättvisa för honom. Det kändes helt rätt i hjärtat mot honom, även om det gör ont i hjärtat att behöva säga farväl till någon som stått en så nära. Livets balansgång är inte alltid lätt, men som djurägare finns ett ansvar och det ansvaret tog vi igår. Det är tur att vi har tillgång till världens bästa veterinär som alltid ställer upp när det behövs!

Ibland tar livet plötsliga vändningar och det kan vara svårt att hänga med i svängarna. Jag kan lova att vi fortfarande går och tittar så vi inte snubblar över en katt som ligger på golvet och väntar på ett jamande när kylskåpsdörren öppnas. Det finns ett tomrum här hemma som kommer bli svårt att fylla, nämligen tumrummet efter djur.

 

Jag saknar dig Bamse, det är svårt att hålla tårarna borta. Tack för att du förgyllt våra dagar under alla dessa år, du kommer för alltid att vara älskad och saknad. Kom ihåg att hälsa Trulsa att vi älskar och saknar henne lika mycket. Nu är ni återförenade igen och en vacker dag kommer ni återigen få ta del av de marker som tillhör er. Sov sött, älskade du. ♥

Som rubriken här ovan lyder, det är ungefär jag känner just nu. Den här sommaren lider allt mer mot sitt slut och jag kan inte för mitt liv förstå hur fort den har gott. Jag som tänkte att sommaren skulle ge mig tid till att blogga, tänk så fel jag hade.

 

Efter studenten har min sommar rullat på, började första helgen med att fira fyra år mer världens bästa Miro genom att rida KM i dressyr. Mitt första KM som storhästekipage, men med min älskade ponnybuse. Antagligen vårt bästa KM hittills, även om vi även i år hade galoppen emot oss. Jag var nöjd över att vi i alla fall höjde oss över 5% gentemot vår start helgen innan.

 

Hade sedan en vecka ledigt innan min första arbetsvecka som började med en söndag. Efter den veckan hade jag min lilla "semester" på nästan två veckor. Den första veckan spenderades först nere i Vetlanda hos Miros förra ägare, tränade lite dressyr och Miro dumpade även av mig i ridbanans största vattenpöl. Det regnade en hel del där nere, tyvärr, men besöket var väldigt trevlig ändå.

 

Därefter följde några dagar nere i Laholm för årets upplaga av Svenska New Forestmästerskapen. Det var med blandade känslor jag stod vid sidan om, det kliade i hela kroppen. Jag ville också! Det gick bra för Johanna och Miro i både dressyr och hoppning i alla fall. Jag fick ställa ut honom och det gick inte enligt våra förväntningar. Det blåste och han stod emot, vilket gjorde att han inte visade sin rätta trav. Även några av de övriga betygen sänktes. Han som bara blir finare och finare i kroppen för var dag som går, antagligen har det att göra med att tävlingsformen inte är den form av NF som domarna vill se. Det var iövrigt en trevlig anläggning, men nästa år hoppas jag att NF-SM går i Vetlanda igen.

 

Den resterande delen av min ledighet ägnades åt hästar och Cam. Miro blev tyvärr lite hängig genom hosta och snorighet när vi kom hem, men efter lite vila återhämtade han sig snabbt igen. Jag jobbade sedan en vecka innan det var dags för Säters höjdpunkt: nostalgidagarna. Första gången på två år som vi kunde vara där eftersom de senaste åren legat samma helg som NF-SM. I år blev det i alla fall någon form av besök alla dagarna, vilket givetvis var trevligt.

 

Efter ytterligare en jobbvecka fick jag besök av en sakna Felicia. Vi hade inte setts på nästan ett år så det var mer än välkommet. Det blev trevliga dagar med hästar, fotografering, shopping och en del mer. Tyvärr gick tiden fort men vi får se till att det inte går ytterligare ett år innan nästa gång vi ses!

 

När nästa arbetsvecka led mot sitt slut och det blev helg var det dags att fira Cams 18-årsdag! Vi hade bokat en kryssning till Åbo så på dagen tog vi tåget ner mot Stockholm där vi spenderade lite tid på stan innan vi gick till båtterminalen, genom hela Prideparaden som vi inte haft en tanke på att låg samtidigt. Det blev en låång promenad, men väl framme blev det en väldigt mysig och lyckad kryssning. Enda klagomålet vi hade var egentligen bufféerna vi bokat som inte motsvarade vad de kostade. När vi kom tillbaka till Stockholm tog vi tunnelbanan tillbaka till tågstationen, ett väldigt klokt val.

 

I måndags var på Jumanjis sista återbesök för kotledsinflamationen. Efter sex veckor med igångsättning på raka spår får hans träning nu börja trappas upp, om två månader ska han vara tillbaka där han var innan. Vi passade även på att kolla tänderna på båda ponnyerna så nu är de fina i munnarna. Miro blev helt väck av lugnandes dock, lilla skruttponnyn.

 

Nu är jag mitt uppe i en arbetsvecka igen, min näst sista. Dagarna rullat verkligen på och det är ett pyssel att hinna med jobb, ponny och pojkvän men det går, även om det är tajt och kräver tidsplanering. Allt skulle underlätta något om inte allt var utspritt i olika städer men det är bara att gilla läget helt enkelt!

 

I helgen är det daga för tävling igen, första sedan KM. Jag och Miro har inte hunnit träna så jättemycket för Pernilla under sommaren men några träningar har det blivit men idag är det dags igen. Har tragglat på själv istället, vilket gott både bra och mindre bra. Mesta dels bra skulle jag vilja säga, men det ska bli så skönt att få ett pat ögon på sig igen ändå för att få till de små detaljerna. Traven är väldigt fin av sig själv, det gäller bara att hålla ihop det. Galoppen däremot är fortfarande inte precis så bra som jag vill ha den, men vi kommer framåt i arbetet utan allt för stora svackor i alla fall!

 

Nu ska jag försöka avrunda det här inlägget, som precis som vanligt blev betydligt längre än tänkt. I skrivande stund sitter jag på bussen från Borlänge påväg från jobbet. Blir därefter raka vägen till stallet för träning, idag blir det utomhus som förberedelse inför helgens tävling. Har mest blivit inomhusridning med tanke på värmen på slutet och trots att jag tänkt trotsa den den här veckan har det inte blivit av. I tisdags var det jättemycket rök ute från skogsbranden, så då fick Miro vila helt och igår var det träningar ute på stora banan. Idag däremot, då ska vi rida utomhus!

 

Förhoppningsvis ska jag försöka hinna flika in här någon mer gång innan sommarens slut. Dagarna kommer däremot vara fulla med att göra den kommande veckan också, men det ska då inte dröja nästa två månader till nästa gång.

 

 

Är det inte konstig egentligen, hur någon som för ett år sedan stod dig nära idag kan kännas som främling samtidigt som någon som någon som för ett år sedan var en främling idag kan stå dig så nära. Om någon för ett år sedan hade frågat mig hur mitt liv skulle se ut ett år framåt hade jag inte kunnat svara som jag hade gjort idag. Mina tankar och drömmar låg någon helt annanstans och han, han var bara "en i mängden".

Idag vet jag däremot. Jag har lärt känna världens mest fantastiska person. Det hela började med att jag berättade för en tvåa vart hans nya skåp låg när han letade på helt fel ställe i skolan, jag visste nämligen när jag råkade höra skåpnumret eftersom det var det över mitt gamla. Han tackade så mycket säkert tre-fyra gånger för det den dagen. Några dagar senare skrev han det även på Facebook. Någon vecka senare frågade han om jag ville sitta med honom på bussen till Borlänge, eftersom vi åkte med samma buss, det slutade med att jag gjorde det. Det var så jag började känna honom, vi åkte buss tillsammans varje morgon som vi båda skulle till skolan. Däremellan skrev vi lite med varandra till och från, även om det blev allt mer regelbundet.

Det var egentligen inte förens efter jul som vi började umgås mer i skolan och dessutom åka med samma buss även hem. Tiden gick och vi lärde känna varandra allt mer, vi blev bara tajtare ju längre tiden gick egentligen. Samtidigt tog det väldigt lång tid innan jag förstod eller snarare tillät mig att förstå vad jag egentligen kände. Det borde egentligen ha varit mer uppenbart från början men istället trängde jag undan känslorna för honom eftersom jag hade svårt att gå vidare från andra känslor. Han gjorde däremot allt, han fortsatte att kämpa där andra antagligen redan hade gett upp. Det är jag så glad för, för han hade lika väl kunnat låta det gå med tanke på hur mycket mer tillbaka jag var gentemot han.

Nu står jag här fyra månader senare och vet att jag gjorde precis rätt val. För jag har verkligen hittat en underbart fantastisk person. Jag älskar verkligen honom och hans ibland lite konstiga jag. Hans konstiga idéer, hur han kan bli så gulligt upprörd över små samhällssaker (som till exempel hackad frukt på sociala medier) och hur konstiga ord som fisk, äpple och munvatten bara kan komma upp i en mening från ingenstans. Att prata om allt mellan himmel och jord, långa promenader och att få somna och vakna brevid honom. Ögon locken som aldrig stängs helt och att få ligga i någon timme och vänta på att han ska vakna på morgonen. Jag älskar allt med honom, jag kan verkligen inte komma på något som jag ogillar. För mig är har han allt en människa behöver ha, han är världens bästa människa för mig.

 

Dessutom visar han stor respekt för mitt hästintresse och följer även med till stallet och hjälper till, utan klagomål.Våra största dilemman vär egentligen att ingen av oss är speciellt bra på bestämma (=det tar tid att bara komma fram till vem som ska bestämma vad vi ska göra tex, eftersom som ingen vill bestämma över den andre), att jag är Apple-människa och inte han vilket leder till att min iPhone mobbas dagligen samt att jag tycker hans balsamkonsumtion är lite väl hög. Vi brottas med andra ord inte av speciellt stora problem, om jag får säga det själv eftersom det dessutom görs på ett kärleksfullt sätt.

Han betyder i vilket fall otroligt mycket för mig och jag älskar honom så himla mycket. Jag har ingen aning om hur jag skulle klaga mig utan honom, varje dag som går utan att vi ses blir lite av en "dålig dag". Det finns ingen som jag kan lita på som honom och han fyller verkligen en stor del av mitt livspussel. Han är verkligen ett av mina största glädjeämnen och han lyser verkligen upp mina dagar. Han visar alltid hur mycket jag betyder för honom, bryr sig verkligen om mig och finns alltid där. Det går verkligen inte en dag utan att han verkligen visar eller berättar det för mig på ett eller annat sätt.

Ibland undrar jag om det var det där skåpnumret som förde oss samman, vi har faktiskt pratat om det och på ett sätt kan det faktiskt vara så. Oavsett är jag otroligt glad över att våra vägar korsades, för jag hade inte en tanke på det när vi träffades till en början. Livet ändras och så även känslorna, vilket jag är otroligt glad över. Jag älskar dig så oerhört mycket, min älskade Cam. ♥

 

Tänk att det redan har gått en vecka sedan en av de största och bästa dagarna i mitt liv inträffade. Jag skulle utan tvekan vilja återuppleva den där dagen tusen gånger om, för det fanns så mycket lycka, glädje och stolthet i den. Det blev verkligen helt perfekt dag men samtidigt var alla känslor så blandade, för det fanns även en baksida med det hela. Jag satte där och då punkt för min gymnasietid och det är verkligen något som jag gör med blandade känslor.

 

Jag vill tacka alla som var med och gjore min student så himla bra, det blev verkligen en superdag. Jag vill även tacka alla de som varit en del av min gymnasietid, lärare som elever. Aldrig tidigare har jag trivts så bra i skolan och på något sätt känns det verkligen som att jag hittat mig själv. Det gör det därför extra tråkigt att lämna det bakom mig, för jag vet att det finns flera människor som jag antagligen knappt kommer få täffa eller se igen.

 

Det finns dessutom så mycket minnen bakom dessa tre gymnasieår. Tänk hur vi i ettan satt ibarb in och ibarb ut och kladdade färg i Photoshop för att vi inte hade annat att göra och hur de senare böts ut till flexibarb som spenderades i en soffa eller rent av hemma. Eller hur vi i början dolde till tusen att vi var inne på en ickeskolrelaterad sida genom att växla sida när läraren kom medan vi tillslut satt och visade helt öppet vad vi egentligen gjorde när läraren kom. Jag tog mig oavsett igenom hela gymnasiet utan en endaste datorvarning. 

 

Jag tror även att vi alla fortfarande funderar vad "Konstarterna och samhället" egentligen handlade om och vad samtidskonst egentligen är, det är fortfarande ett stort frågetecken. Den där konsthistoriauppsatsen i Historia 2b/Svenska 3 kan även klassas som en av de värsta uppgifterna någonsin, till och med värre än Samhällkunskapens uppgift fem som bara kom in sådär nästan 30 veckor senare. Skillnaden mellan en b och c kurs i samma mattekurs har även de spelat mig många spratt, tackvare att jag läst Ma1-3 i c-grupp men fått betyg i b. Jag klarade mig ändå ganska bra, för trots att jag varken kunnat symetrilinjer eller geometriska summor till hundra procent kan jag istället räkna ekvationssystem med tre variabler och trigonometri. Vi DD-are funderar nog dessutom fortfarande varför vi skulle göra dessa portfolion som det aldrig blev något större av. Eller vart alla saxar tog vägen eller varför vi aldrig fick några nya, för vi kan liksom inte skriva ut fungerande saxar i 3D-skrivaren. 

Genom åren har jag även skrivit uppgifter som blivit längre än jag tänkt, varför kan jag aldrig vara kortfattad? Och alla dessa nationella prov, är inte att förglömma. Jag har även brottats med den där hatälskade skoldatorn som efter halvtid tyckte att startreparationer stup i kvarten var en bra idé eller tyckte den var supersmart som bara fattade att den hade ett ljudkort ibland. Länge leve Lenovo Thinkpad, typ. Det kommer även vara konstigt att inte logga in på Schoolsoft eller FirstClass för att få senaste nytt. Någonting som jag däremot kommer vara glad över att slippa är lunchen, för ja, restaurangmat är inte alltid bra om jag får säga det själv. När två restauranger påvisar samma effekt, tycker jag att jag kan konstatera det.

Det är svårt att sammanfatta tre år på ett kort sätt, för det finns så mycket minnen innanför Helixgymnasiets väggar. Våra två första år instängda längst bort inne i H13 jämfört med trean i H6 känns som två olika tider, men det beror nog även på menorbytet. Fast å andra sidan kommer ingen annan än jag själv ändå förstå det roliga i allt som hänt och som är "Helix" för mig, därför är det svårt att få ner alla dessa minnen Oavsett vad är jag så glad och tacksam för dessa tre år, för även om de varit jobbiga bitvis har de i det stora hela varit så bra.

Nu står jag här och har inte en aning om vad livet väntar mig, mitt bloggmotto "Med framtiden i sikte" har aldrig känts så läskigt och förvirrat. Vad jag ska göra när jag inte tar 07.27-bussen till Borlänge och tar mig in i skolan med min gula tagg, det är en stor fråga. Bara framtiden kan utvisa det. Nu kan jag i alla fall med lycka, glädje och stolthet säga att jag tagit studenten och klarat mitt mål. Mitt mål var att gå ut med snittbetyg B, i slutänden blev det till och med mer än ett B utan meritpoäng inräknade. Därför tänker jag nu bara säga: för jag har tagit studenten, fyfan vad jag är bra!

 

 

Vädret har allt varit varierande den här veckan, från barmark till mer snö än det varit på hela vintern till barmark igen. Frågar ni mig var det rätt onödigt, jag menar, det hade precis torkat upp och nu är det blött ute igen. Det verkar i alla fall torka upp i rekordfart nu igen, vilken känns positivt.

Ponnyerna får njuta ute i solskenet utan täcken och är så nöjda så. Miro passar givetvis på att göra sina värsta lerinpackningar, den där ponnyn lever verkligen för att rulla och lorta ner sig. Han finner ständigt nya anledningar och det spelar ingen roll om det är nytt spån, om han är lite svettig, lerigt ute eller om det rent av bara är torsdag. Tur för honom att han är väldigt gullig i alla fall, oavsett om han är lerig, dammig eller spånig. Skinande blank föredrar visserligen jag, men det alternativet är rätt nerröstat hos herren.

Jumanji passar på att rulla sig så länge Miro tillåter det, eller när han är själv i hagen. Miro har ju nämligen en tendens till att bestämma och hittar Jumanji ett rullställe är det inte sällsynt att Miro kommer och kör bort honom för att själv rulla sig där istället. Lite egoistisk är han allt. Medan Miro rullar brukar Jumanji däremot passa på att bjuda in till bus eller bita Miro i rumpan, det gäller ju att passa på medan han redan ligger på backen. Annars kör Miro bara bort honom, om han inte själv är på bushumör det vill säga.

På bilden här ovan ser ni gårdagens lerinpackning, Miro var helnöjd med den. Mindre nöjd däremot över att jag och Johanna kom med magicbrush i högsta hugg och tog bort allt. Allt för sur kan han däremot inte ha blivit för han var väldigt fin när jag joggade honom lite barbacka därefter.

Jag är en person som kopplar alla låtar jag gillar till någonting speciellt, det finns därför många låtar som påminner mig om Miro. Vissa är tydligare Miro, andra har bara en liten dle kopplad. Jag kan bara inte välja enbart en låt som påminner om honom, jag tänker därför välja fyra låtar.

De två första låtarna beskriver all den kärlek som jag känner för honom så bra, både hur jag ser på honom och hur jag känner för honom. Låt tre och fyra beskriver snarare om hur jag ser oss som ett ekipage eller hur jag ska beskriva det.

Fem saker som du kanske inte visste om mig, det beror nog lite på hur väl du känner mig sedan innan!

1. Jag är en tidspessimist. Alltid i tid, gärna i lite för god till för jag ogillar verkligen att vara sen. Jag börjar alltid sadla en kvart innan jag ska rida trots att jag vet sadling+tränsning tar sju minuter, jag vill gärna gå tjugo minuten innan bussen kommer även om jag snittar vägen till busshållsplatsen på tretton. På tävling är det lika dant, hellre på plats en halvtimme tidigare än att behöva stressa för att tiden är knapp.

 

2. Jag har lätt för att minnas datum. Vissa datum är som intatuerad i min hjärna, vissa datum måste jag tänka på något speciellt varje månad. 3, 11, 12, 14 och 23 är några. Jag har även väldigt lätt för att komma ihåg födelsedagar, ibland förstår jag inte ens varför jag vet att en speciell person fyller år ett visst datum.

3. Jag är livrädd för ormar. Alltså seriöst, det är nog en av mina största rädslor. Får panik av att bara höra ordet i princip. Det värsta som finns är när det dyker upp bilder på de på till exempel min facebookfeed eller på bild någon annanstans: jag får hjärtklappning och måste snabbt scrolla förbi. När vi var i Thailand sist var det en som ringlade sig in på poolområdet på ett Gest House som vi brukade bada på, den krälade sig under min solstol och över mina flipflops. Jag satt paralyserad i solstolen i säkert 1-2h och gick sedan barfota hem, pappa fick skölja av flipflopsen innan jag kunde använda de igen.

4. Jag har "alltid" varit en långt-hår-tjej. Som liten hade jag långt hår, alla var avundsjuka på det. Minns fortfarande hur arg min dåvarande bästakompis blev på mig när jag i fyran klippte av det axellångt. Det gick sedan några år och det var nog inte förens i åttan som jag bestämde mig för att spara ut det igen. Nu har det varit långt i några år igen och det kommer det absolut att förbli i några år framöver, för jag trivs så bra i det. Synd bara att det tunnats ur så pass mycket, när jag var yngre var det betydligt tjockare än nu.

5. Jag älskar tjejiga serier. Jag har aldrig varit varken en film eller tv-seriemänniska, men sommaren 2011 fick jag för mig att börja titta på Vänner. På sju-åtta dagar tittade jag igenom alla tio säsonger och sedan dess har jag sett de om och om igen. Vänner är helt klart favoritserien, men Gossip Girl och Awkward är de serier som kommer näst på tur.

Jag har verkligen funderat och försökt kommit på vad jag ska skriva på den här rubriken, det är däremot helt tomt i mitt huvud. Inte en endaste person kan jag komma på att jag skulle vilja byta liv med, kanske för att jag helt enkelt vill vara mig själv. Visst finns det saker med mig själv som jag inte är nöjd med eller saker i mitt liv som jag skulle vilja ändra, men å andra sidan är jag jag.

Det finns saker som aldrig får hända, det finns även saker som alltid kommer hända oavsett. Frågan är bara när tiden är kommen. Vissa saker kan vi människor inte styra över, hur mycket vi än vill det. Vi kan bara acceptera att livet är så som det är. En dag kommer vi behöva slitas från den vi älskar mest, vår bästa vän och enligt oss världens bästa häst eller ponny. Oavsett om vi vill eller inte.

Det här får inte hända, men jag vet att den en dag kommer att hända. Hästar och ponnyer som står mig nära kommer en dag att försvinna från. Det värsta skulle givetvis vara om det handlade om Miro, men det finns även andra som skulle ta hårt på mig. Miro är däremot den som står mig allra närmast, han är verkligen mitt allt och den ponny som jag älskar (och har älskat) mest av alla.

Oavsett hur det skulle hända, oväntat eller planerat, tror jag att det är lika jobbigt. Händer det oväntat kommer det mer som en chock vilket gör att allt behöver bearbetas i efterhand, samtidigt som det är jobbigt när det är planerat för att det finns ett datum för slutet. Ärligt talat vet jag inte vad som skulle vara värst.

Jag vet att min och Miros väg kommer delas en dag, men förhoppningsvis av en annan anledningen än den här. En dag kommer jag lämna över grimskaftet till någon annan och mitt och Johannas namn kommer på papper bytas ut. I min vildaste fantasi vill jag däremot att våra vägar korsas ytterligare en gång innan hans tid är kommen, jag vill gärna vara med honom in i det sista.

Med det här inlägget vill jag även skänka en tanke till alla som faktiskt utsatts för det värsta. Även till alla hästar och ponnyer som passerat mitt liv och sedan fått vandra vidare, speciellt Zanzibar som är den som stått mig allra närmast av dessa.

Det var en klurig nöt att knäcka innan jag lyckades skrapa ihop några punkter för vad jag har för bra och mindre bra sidor. Jag hade redan från början bestämt mig för att ta tre bra saker och två mindre bra saker, det positiva ska alltid väga upp det negativa är min tanke. Resultatet blev som här nedan, vi kör varannan bra och varannan mindre bra.

 

Jag ger inte upp när jag vet vad jag vill. När jag ser ett mål framför mig gör jag upp en tydlig plan för hur jag ska arbeta mig framåt, lägger in såväl delmål som långsiktiga mål. Jag arbetar sedan utefter den i största mån men samtidigt är jag flexibel och kan ändra planen om oväntade saker sker. Om jag verkligen vill något är jag otroligt envis och gör allt för att lyckas.

Jag är väldigt duktig på att skjuta upp saker. Någonting jag har jättesvårt för är att verkligen ta tag i saker, nu tänker jag på saker som är mindre roliga eller jobbiga. Jag drar på det mesta in i sista sekund vilket absolut inte är till en fördel. Skolarbeten är jag helt hopplös på, jag vet inte hur många gånger jag suttit kvällen innan med näsan i böckerna inför ett prov eller skrivit inlämningar till ögonen går i kors.

Jag kan ta motgångar. I de allra flesta fall kan jag ta att något inte blir som jag tänkt mig. Jag har lätt för att släppa när det går emot mig och istället se framåt. Om det inte vore för det här skulle jag och Miro aldrig ha kunnat vistas på en tävlingsbana eller ens tagit oss igenom vissa perioder.

Jag har väldigt svårt att ta kontakt med andra. Att ringa personer är inte alls min starkaste sida eller att ens prata med någon okända människor. Jag är verkligen jätteblyg och vill helst att andra tar kontakt med mig än tvärs om.

 

Jag är väldigt pedantisk. Eller ja, i alla fall i vissa situationer. Kring hästarna vill jag ha allt i ordning och bra gjort, i skolan är det bästa med uppgifter att få till det perfekta utseendet på worddokumentet. Ibland måste jag designa om lärarnas dokument för de inte är tillräckligt bra, haha. Allt måste dessutom matcha, färger kan inte blandas hur som helst heller. Önskar att jag vore lika bra på att hålla i ordning på mitt rum, dock.

Alla har vi våra små olater som vi lägger på oss i ridningen, jag är inget undantag. Det värsta med dessa små olater är att så snart en av de är borttränade, ja, då kommer det snart en helt ny som ett brev på posten. Otroligt retligt kan det vara men det viktigaste av allt är att upptäcka de i tid och sedan jobba för att motverka dem. Jag jobbar dagligen med följande saker just nu:

Vända med bättre i vänstervarvet och få bak ytterskänkeln på böjda spår. Jag har jättesvårt att vända med med överkroppen, jag tycker vekligen att jag vrider in axeln men det är inte tillräckligt. Ytterskänkeln har jag också svårt att få bak så att jag verkligen kan rama in yttersidan, i vissa sadlar är det näst intill omöjligt.

Vara stark men ändå följsam i min ridning. Jag måste jobba mer med att vara stark men samtidigt följsam i min ridning. Det är inte det att jag blir orörlig, utan snarare att jag spänner till så jag måste lära mig att hitta rätt balans. Miro behöver väldigt mycket inramning men jag måste lära mig att hitta det där perfekta mellantinget där jag både ramar in ordentligt och är följsam.

Få en stadigare skänkel. Ibland känns det som min skänkel blir väldigt fladdrig och "överallt". Jag får framför allt den här känslan på Miro och jag tror anledningen är att det har att göra med att hans sadel är väldigt bred, upplever inte alls problemet på samma sätt på andra hästar. Det samma gäller fotlederna, i Miros sadel pekar tårna betydligt mer utåt än andra. Behöver ändå jobba med att få skänkeln mer stilla.

Bli starkare och få en stabilare bålstabilitet. Som ryttare skadar det aldrig att jobba med bålstabiliteten. Jag är väldigt stark men jag vill bli ännu starkare för även om den räcker till känner jag ibland att lite extra inte hade skadat. Speciellt nu på senare tid har jag insett hur otroligt mycket magmuskler det krävs för att rida Miro.

Vad det egentligen var som fick mig att vilja börja rida, det har jag inget bra svar på faktiskt. Mina föräldrar har verkligen inte varit hästmänniskor, de har snarare hållit sig till andra hästkrafter och andra sporter, så därifrån kommer inget intresse. Jag är däremot uppvuxen i närheten av hästar, jag bor granne med ett stall som idag har en hästhage på vår tomt och ridskolans anläggning har jag passerat dagligen under hela min livstid. Någonstans tror jag att det är där jag fick upp ögonen för dessa djur, när jag var liten skrek jag "HÄST!" så snart en häst passerade på vägen utanför fönstret.

Att jag fick börja på ridskola har jag nog framför allt min granne att tacka, det var trots allt hon som ställde upp mig på kö till att börja rida på ridskola. Hösten när jag började tvåan, alltså 2003, fick jag börja rida lektion varje lördagsförmiddag och sedan dess har det bara fortsatt. Efter ett år flyttades jag ut på tisdagar istället, därefter har jag ridit på fredagar, måndagar, tisdagar igen och nu är det onsdagar som gäller. Ridgrupp har jag bytt några gånger och jag har även hoppat över några steg i utbildningsskalan genom dessa byten. Idag är jag den enda från min nybörjargrupp som fortfarande finns kvar på ridskolan, ska jag vara ärlig är jag till och med den enda som verkligen har ett riktigt hästintresse kvar.


Jag har provat på många olika sporter, men ridsporten är den enda sporten som jag har hållt mig fast vid. Det är ganska otroligt hur mycket jag har utvecklats egentligen under dessa år, både som person och ridmässigt. Jag minns fortfarande hur jag stod hemma i hallen en lördagsförmiddag och inte ville gå upp till stallet själv till en teorilektion, jag vågade helt enkelt inte utan var beroende av mamma och pappa. På söndag går jag upp som ordförande i US's efter att ha suttit med där i sex(!) år.

Under dessa år har jag dessutom gått från skötare till hästägare, från ridskoleryttare till tävlingsryttare. Det bästa, och kanske även häftigaste, av allt tycker jag ändå att jag fortfarande är kvar i det stall där allt en gång började. I ridhuset där jag red min första ridlektion trimmar jag idag mina egna ponnyer, det kunde nog inte åttaåriga Jennie se framför sig under sin första ridlektion.

Min absolut största favorithäst är, troligtvis ingen överraskning: världens bästa, enligt mig, Miro. Han är verkligen ponnyperfektion i mina ögon, alla har sina brister och även han men de där bristerna vägs helt enkelt upp av allt annat som bara är så rätt. Jag är så oerhört lycklig över att ha den här fina ponnyn i mitt liv.

Det finns även andra ponnyer och hästar som ligger mig varmt om hjärtat, jag tänkte även lista dem eftersom de trots allt har sin speciella plats i mitt hjärta. Jumanji har en självklar plats, ridskolans ponnyer Blacky och Helios lika så.

På ponnysidan får vi heller inte glömma bort Evita som jag verkligen vill träffa snart igen, vi har även Zanzibar som föralltid kommer finnas kvar i mitt minne. På storhästsidan har jag framför allt en favorit, nämligen ridskolans San Remo.

Måndagar och tisdagar brukar alltid bli lugna stalldagar, utöver de vanliga stallsysslorna brukar det stå vila, promenad eller skritta ut på ponnyernas scheman. Jag brukar sällan vara hemma före fyra och från fyra är det bokat lektioner i ridhuset fram tills kvällen. Veckorna börjar helt enkelt lugnt nu på vintern när det är mörkt och snöigt (eller is, slask och snö som nu..), men det är ganska mysigt faktiskt.

Idag blev det mockning för min del och sedan borstade jag Miro. Egentligen borde jag uppskatta tiderna som är nu utan lera och dam samtidigt som Miro är täckad, men ärligt talat, det är mycket roligare att se resultat. Nu blänker ju Miro redan från början, allt som fanns att borsta bort var några sågspån. Lite mysigt i alla fall och jag får helt enkelt glädjas åt Miros blanka hårrem.

Utöver borstningen stod jag en lång stund och bara tittade på honom med han tuggade sin halm. Det är så rofyllt att se honom stå där och tugga samtidigt som han noggrant väljer ut de bästa stråna för stunden. Han är verkligen lycka på fyra ben för mig och samtidigt som jag stod där bara välde både den ena och den andra känslan fram.

Min lugna dag har fortsatt även här hemma. Podcast i öronen med ett väldigt bra ämne, men som samtidigt gjorde alla känslor ännu fler. Det finns så mycket tankar, så mycket olika vägar. Mitt i allt står jag och försöker komma på vilken väg som är bäst att gå och om vissa vägar borde stängas. Annars har jag tittat på Familjen Annorlunda, alltså seriöst, det är ett av mina favoritprogram som jag följt i många år nu.

Nu ska jag fila på ett litet layoutprojekt. Jag älskar verkligen att hålla på med design och layout men samtidigt gör det mig galen och frustrerad när inspirationen tryter. Idag satt jag och stirrade på det där vita projektet i photoshop i säkert en timme utan att komma någonvart, samtidigt vet jag att rätt som det är släpper bara spärren och allt blir solklart. Precis så var det med den här designen, satt säkert i veckor och sedan såg jag den bara framför mig!

Nu en sömnlös timme senare, där jag bland annat funderat på: vart min simkortsadapter är, om det är värt att köpa en ny om jag inte hittar den, om jag hade några jätteviktiga bilder på den döda telefonen och hur ska jag göra med ny telefon, bestämde jag mig för att prova igen. TROR NI INTE TELEFONEN STARTAR!

Tack älskade telefon för det, nu blev allt mycket enklare. Du har även bevisat att iPhones inte är kassa, vilket jag försökt motbevisa typ varje dag i typ en veckas tid. Ååååh, vad glad jag är nu!

Idag har min älskade iPhone 4s lämnat mig. Jag skulle köpa en burk Nutella (ni har väl inte missat att det är internationella Nutelladagen idag va?!) och när jag skulle sträcka mig efter burken i affären sa det pang och telefonen låg på golvet. Tog upp den och gick för att betala mina varor, när jag betalat skulle jag titta vad klockan var: telefonen var helt svart. Försökte starta upp den utan framgång på vägen hem, väl hemma provade jag med laddsladden i både dator och väggutag utan framgång samt testade alla olika knappkombinationer. Det blev en väldigt dyr Nutellaburk det där.

Den får ligga i laddaren under natten så provar jag starta den igen imorgon, men jag har nästan gett upp hoppet faktiskt. Ni anar inte hur många gånger jag tappat den i stallets betonggolv, men stengolvet på Willy:s Hemma var tydligen farligare för den. Inte en enda spricka i glaset däremot, bara en stendöd och svart skärm. Pappa ska ringa försökringsbolaget imorgon (tack skoldatorn, det är tack vare dig som vi har en drulleförsäkring!), så förhoppningsvis ska jag få ut lite försäkringspengar. Känns inte värt att laga den gamla, det får bli en ny istället. Jag har dessutom sparat mycket pengar (även om mycket även blivit upphandlat) det senaste halvåret, så det känns bra.

En sak som jag upptäckt är hur fäst jag är vid min telefon. Det kändes som jag glömt någonting när jag var i stallet och jag tänkte ta upp och titta på telefonen flera gånger, men den fanns ju inte med. Här hemma har jag flera gånger tagit i den för att låsa upp den. Hela den här historian känns så ovärd, varför köpte jag Nutella? Aja, nu är jag telefonlös. Hoppas på att jag hittar min simkortsadapter så jag kan få in simkortet i en gammal telefon tills jag skaffat mig en ny.

Vart onsdagens och torsdagens statistik kom ifrån är en gåta som jag fortfarande klurar på, dagens statistik har jag däremot fått klartecken i. Det är så roligt att se besökstoppar på statistikmätaren, idag har den dessutom slagit ännu högre!

Det här är något som gör mig glad, något som får mig att förstå varför jag ens öppnade den här bloggen igen. Jag tycker verkligen att det är roligt att blogga, jag älskar att skriva och förmedla i text och bild. Mitt mål med bloggen är att gör det framför allt för min egen skull men givetvis är det extra roligt när det även uppskattas av andra. Jag vill dela med mig, jag vill inspirera. För min skull och för andras.

Efter min nystart har jag spridit bloggen på ett sätt: genom ett ynka inlägg på min instagram. Statistiken har varit väldigt låg och jag tror att det mest är människor i min närhet som läser den faktiskt. Jag har funderat på att sprida den på andra sätt för att försöka nå den besöksnivå jag en gång hade, kanske till och med höja den ytterligare. Det skulle vara en dröm att nå ännu högre, vi får se om jag förverkligar den.

Jag har några riktigt bra inlägg på G i utkast kan jag avslöja, inlägg som jag hoppas ska kunna nå ut med bra budskap till er läsare. Det här är inlägg som jag haft på G på enda sedan bloggen nyöppnades, det kanske börjar bli dags att färdigställa samt publicera de nu. Jag känner mig extra motiverad nu när statistiken så här i slutet av dagen ligger på samma nivå som innan blogguppehållet.

Som avslutning på det här inlägget vill jag hälsa er nya läsare välkomna, jag hoppas att ni fortsätter kika in här mer än en gång. Jag vill även passa på att tacka www.dressyrponny.se för läkningen, tack så jättemycket!

Självklart är jag nyfiken, vart kommer ni ifrån? :)