Jag har velat fram och tillbaka, försökt att tänka i klartext. Ställt tanke mot tanke, tänkt på fördelar och nackdelar. Här om dagen tog jag beslutet som jag aldrig trodde att jag skulle ta: det är dags att sätta punkt för blogglivet. I alla fall för den här gången.

Det senaste året har mina bloggperioder verkligen gått i vågor och jag har gjort mitt yttersta för att hålla motivationen uppe. Men allting annat, skola som stall, har tagit upp mycket av min energi. Det har känts omöjligt för mig att sätta mig ner och prestera inlägg som är läsvärda och genomtänkta. Den senaste månaden har varit totalt upp och ner, livet har gått för runt med att sova-vakna-skola-jobb-stall-äta. Sommarlovet var mer än välkommet i fredags kan jag säga, det kändes otroligt bra att vara på skolavslutningen och veta att om 364 dagar är det min tur även om även det är med blandade känslor.

Jag har hela tiden hoppats på att min blogglust ska hitta tillbaka men det känns som den har dött ut totalt. Inspirationen finns där, jag har en del ämnen och inlägg på lager men jag får mig inte för att få ner tankarna till ett färdigskrivet inlägg. För mig känns det jättetråkigt, för det här har verkligen varit ett av mina största intressen. Jag älskar att skriva och fotografera innerst inne och det i en kombination med hästarna är verkligen pricken över i:et. Att ta det här beslutet har verkligen varit svårt och det är inget jag bara fått för mig, utan det har verkligen krävts min tankeverksamhet.

 

Innan jag helt säger tack för den här gången tänkte jag bara ge en snabbuppdatering om vad som hänt sedan senast. Jag och Miro har för sista gången ridit in dressyrbanan hemma, på alla nivåer. Under hemmatävlingarna red vi våra sista regionala starter på hemmaplan eftersom vi under hemmatävlingarna i höst siktar in oss på DM istället, i helgen red vi även mitt sista ponny-KM. Det är med tårar bakom ögonlocken kan jag säga, det går allt mer upp för mig att det här är sista ponnyåret. Vi har även firat treårsdag, helt galet att Miro varit i vår ägo så pass länge. Känns som vi köpte honom igår samtidigt som att han bott här i en livstid.

Annars har vi tränat på. Miro har sina dagar där han går som en klocka och dansar fram samtidigt som han har sina dagar där han mest bara argumenterar emot. Vi hittar i alla fall in allt mer i ramen och jag får ständigt träna på min reaktionsförmåga eftersom det verkligen krävs såväl känsla som teknik för att få honom helt rätt. Jag kämpar i alla fall på även om jag ibland mest bara vill ge upp helt, men skam den som ger sig säger jag bara. För betalningen den kommer! Jag har även införskaffat mig ett Happy Mouthbett som han fungerar riktigt bra på, verkligen värt sina pengar.

Johanna och Jumanji har visat framgång på både hopp- och dressyrbanan, Johanna och Miro hoppade även hem en CR-rosett på KM under helgen. Idag åkte Johanna iväg på språkresa till London med en kompis, så i tre veckor framöver ligger ponnyerna i mina händer. 

Till sist vill jag tacka alla er läsare som följt mig genom dessa år. Statistiken har verkligen gått lite upp och ner, nu på slutet har den verkligen dalat på med tanke på uppdateringen. Genom åren har jag fått mycket uppskattning och positiva kommentarer och det är verkligen någonting som jag uppskattar, det har gjort det hela ännu roligare.

Nu säger jag i alla fall tack för den här gången, även om det känns tungt. Vem vet, kanske kommer jag tillbaka om tankarna ändrar bana. Framtiden får utvisa, men innerst inne hoppas jag att jag någon gång letar mig tillbaka. 

För er som fortfarande vill ha lite uppdatering från min sida, följ @jenniebors på Instagram eller @jjennniee på Twitter. Uppdateringen är inte på topp, men brukar ladda upp lite då och då.

Likt som alla år tänker jag fira min och Miros tre-årsdag med ett bildinlägg från det år som gått. Första året hittar du HÄR och andra HÄR.

Även det här "året" inleddes med KM-helg, vi startade vår andra LA:1 tillsammans med en hel del onödiga missar på grund av trots från Miros sida och för mycket vilja från min sida.

...vi kommer aldrig aldrig att förlora"

Imorgon är det ett år sedan vi tog vår första placering i LB:1, en andraplacering, och senare under dagen debuterade vi även både LA:1 och regionalt under våra hemmatävlingar. Idag, nästan precis ett år senare, kom vår första placering i LA:1 som dessutom var regional, även det en andra placering på hemmaplan.

Vi har verkligen kämpat oss fram hit vi är idag, än det ena än det andra har alltid krånglat. När vi äntligen varit påväg uppåt har nästa käpp satt sig i hjulet för oss. Det resultat vi presterade idag är heller inte vår högstanivå, vi har flera snäpp kvar uppåt innan vi når vår toppnivå. Den där blå rosetten kändes väldigt bra för mig och mitt självförtroende, ett bevis på att vi också kan lyckas på tävling och inte bara på träning. Bara känslan att få skritta in på en prisutdelning på en fulladdad Miro som vet att han är bäst i världen och sedan galoppera ett ärevarv på en Miro som inte helt kan behärska sig som en samlad och fin dressyrponny. Det är känslor jag inte fått uppleva sedan förra årets hemmatävling, sedan dess har vi alltid blivit fjärdeplacerade och jag har därför fått gått in till fots.

Blev sent trimpass i ridhuset efter alla tävlingar var slut. Dressyrsadel på och samma fokus som under gårdagens pass.

Började på fyrkantsspåret med 10m volter inlagda i trav och galopp, fokus på rakriktningen och böjningen. I galoppen red jag även lite förvänd, jobbade mycket även där med böjning och rakriktning men då mest på fyrkantsspåret samt någon båge. Jobbade även en del på medellinjen, framför allt i trav men även lite i galopp. La in lite volter och halter, hela tiden fokus på att han inte hände upp sig lite på högersidan. Avslutade sedan med lite skänkelvikningar, Miro bjöd på flashighet som aldrig förr. Helt korrekt på linjen med världens flyt och gång, tänk vad lite upprördhet över att Jumanji försvann kan göra.

Lite kort sammanfattat om vad vi gjorde bara. Känslan var snäppet bättre än gårdagen, idag hittade vi ännu lite mera flyt och han började dessutom att verkligen bjuda framåt helt av egen maskin. Fick till riktigt bra uppridningar och skänkelvikningarna kan jag knappt sätta orden på. Ett ridpass att leva på!