Talet tretton har aldrig varit mitt otursnummer, snarare tvärs om. I år känns det däremot som jag fått igen all den otur som tidigare gett tur. Året har absolut inte varit genomgående dåligt, men å andra sidan kan jag inte avsluta 2013 fullständigt nöjd. Det finns val och prioriteringar jag önskar att jag gjort annorlunda, samtidigt som det finns val och prioriteringar jag är glad att jag gjorde. Det finns opåverkbara faktorer som jag önskar att jag hade kunnat påverka.

Förra året började jag med att skriva följande rader inför det nya året:

När jag ser tillbaka till det inser jag så tydligt vilken punkt jag missat: mitt liv behöver utvecklas och gå framåt. För även om jag påbörjat har jag inte slutfört de sista små detaljerna. För vissa kanske det räcker, men tyvärr, för mig är det inte tillräckligt. Jag har heller inte uppnått alla mål, även om jag uppnått flera. Samma sak gäller där, de kan ha påbörjats men aldrig slutförts. Vad beror det då på? Svaret är enkelt: jag är för feg. Ibland vet jag såväl vad jag vill, men jag vet inte hur jag ska gå tillväga helt för att nå dit jag vill. Det har jag bara mig själv att skylla på.

Häståret har varit rätt upp och ner det också bitvis, med tanke på att jag och Miro varit i riktiga monstersvackor säkert halva året. Mitt sista ponnyår skulle inte sluta såhär. Det var ju det här året jag och Miro skulle glänsa på tävlingsbanorna för att visa vad vi egentligen går för. Så blev det aldrig. Istället har jag med blod, svett och tårar fått kämpat med headshakingsyntom och en förvandlad ponny. Jag har ännu ett år fått nöja mig med att ligga i resultatlistans botten. Det tar så förbannat hårt på en att aldrig få lyckas samtidigt som du ser alla andra glida fram på röda mattan. Jag säger inte att det inte behöver arbeta för att nå dit, men grejen är den att jag vet att jag och Miro också är kapabla till det. Men för oss ska alltid någon käpp sättas i hjulet.

Å andra sidan la jag mig aldrig platt på marken och gav upp. Jag slet och jag kämpade, för jag har alltid trott på oss innerst inne. Bakom mig har jag haft stöttande människor som trott på oss lika mycket som jag. Jag vann, tillslut. Sedan i november har jag suttit på en ponny som dansat fram under träningar, en ponny som äntligen förstått vad han ska lägga sin kämparglöd på. Jag lyckades överlista honom och tillslut lossnade det: han jobbade med mig igen. Den senaste veckan förstår jag verkligen varför det var värt allt slit, för fy tusan vad fin han varit. Tyvärr fick vi aldrig glänsa helt på tävlingsbanorna, det gör lite ont, men det känns ändå bra att vi lyckades uppnå alla klassmål för året. Fast å andra sidan hade jag gärna uppfyllt målet "avspändhet, sammarbete och harmoni"-punkten också. Den väger trots allt allra tygnst.

Det jag lärt mig mest det här året är två saker: vad kämparglöd och kärlek verkligen är. Vill du något riktigt mycket så kämpar du automatiskt, ibland kanske du behöver en paus i kämpandet men du kommer alltid klättra upp för det där berget igen oavsett hur långt ner till marken du fallit. När du verkligen vill något lovar jag att du kommer kämpa för det tills den dagen du nått din slutdestination. Kärlek är när du trots motgångar vet att du fortfarande känner just kärlek till kärleken i fråga. Oavsett vad kärleken gör mot dig, oavsett vilka prov som kärleken ställer på spel. Du vill fortfarande helst av allt vara med just kärleken. Dessa två hänger även ihop, för du kämpar och gör allt för kärleken. Du kommer prova vägar tills du hittar rätt, du kommer ta uppehåll ibland. Innerst inne kommer du däremot alltid veta varför du faktiskt kämpar, just på grund av kärleken.

Jag har även gjort saker det här året som jag är nytt för mig. Tillsammans med Miro har jag tagit min första regionala placering samt LA-placering, vi har ridit SM-klassen på NF-SM och vi har debuterat LA:P1. Jag och Miro har även kommit ännu närmre varandra och min tillit till honom har blivit ännu större. I år har jag tjänat mer pengar än jag tidigare totalt tjänat på alla sommarjobb och små extra jobb. Jag har tagit truckkort och kört truck, det är något som jag aldrig trodde att jag skulle klara av: men det går ju riktigt bra! Jag har även lärt känna nya människor, kanske inte helt nytt egentligen, men jag har lärt känna människor jag aldrig trodde att jag skulle lära känna. Sist men inte minst har jag fyllt arton och ridit mitt sista ponnyår, det är helt galet. Det är nog de största nya sakerna som jag kommer minnas från året 2013.

Jag tänkte avsluta med att sammanfatta några speciella minnen för 2013. Det finns givetvis fler minnen än de här, men det är här mer specifika datumminnen. För det finns så mycket bra minnen bland allt det där som känts så tungt. Det finns många bra stunder som jag gärna vill återkomma till, allt från stallminnen, träningsminnen, skolminnen eller varför bara ett vanligt samtal som jag minns lite extra. När jag tänker tillbaka har nog det här året varit rätt bra ändå, det är bara lite extra enkelt att minnas det jobbiga.

29 mars - Min artonde födelsedag, den glömmer jag inte i första taget. Det blev en väldigt bra födelsedag!

2 juni - Min och Miros första regionala samt LA-placering. Det är ren lycka att se den blå rosetten på väggen eller pokalen i fönstret, en bekräftelse på att vi kan. Vi hade dessutom haft en rätt stor svacka dess för innan.

14 juni - Skolavslutningsdagen, den var väldigt bra. Trots att den började i regn blev det solsken innan jag lämnade Borlänge för dagen. Jag och Miro firade dessutom tre år tillsammans!

19-21 juli - Svenska New Forestmästerskapen. Inga höjdar resultat, prestationsångest och en tappad tävlingsgnista, men det är något speciellt med den helgen ändå.

28 september - Jag och Miro red en LA-ritt jag sent kommer glömma, efter massor av oflyt satt den äntligen. Jag lärde mig äve: rid aldrig en slarvig uppridning. Det kostade mig placeringen.

9 november - Min och Miros LA:P1 debut, tänk att vi faktiskt lyckades nå dit! Det trodde jag faktiskt aldrig efter alla motgångar.

Imorgon kommer ett inlägg kring tankarna om 2014. Fram tills dess önskar jag er ett Gott nytt år!