Hej till er som fortfarande klickar in här! Nu är det så här att jag har startat upp en ny blogg, under ett nytt namn, så ni som saknat mitt bloggande kan klicka er vidare in på: www.jenniebors.blogg.se.

 

Den här bloggen kommer alltid finnas kvar för det finns så mycket minnen bakåt i arkivet. Tyvärr är inte New Forestponnyer en stor del av mitt liv längre och därför passar det helt enklet bättre att byta namn.

 

Jag hoppas att vi ses på nya bloggen! Här framöver kommer jag bjuda på lite uppdateringar om hur livet ser ut nu förtiden och jag ser fram emot att just du hänger med.

 

Den 29 mars 1999, på min fyra års dag, föddes en kull med kattungar. Den största och den näst minsta fick senare flytta hem till oss. Jag minns fortfarande bilresan när vi hämtade hem dem, hur Bamse nyfiket försökte klättra runt i bilen medan Trulsa förvånat låg helt blixtstilla i korgen. Jag var då fyra år och sedan den dagen har det funnits djur i huset.

Katterna växte upp. Bamse fortsatte vara den som gärna var ute på äventyr och som med bestämda steg kom hem för att äta, medan Trulsa var den blyga som smög sig fram. Ju mer de växte upp desto större blev syskonkärleken och de var inte alltid de höll helt sams, men hur många är det som gör det jämt och ständigt? De båda fyllde sin plats med sina olika personligheter.

 

Den 3 april 2012 blev Trulsa plötsligt dålig, från den ena dagen till den andra förändrades hela katten. Hon som vanligtvis gjorde allt för den där skinkskivan ville inte ens röra den. Den kvällen fick hon somna in och hon lämnade ett stort tomrum efter sig i huset för oss alla, såväl människor som Bamse. Bamse låg och vaktade hennes skinkskiva på golvet precis som att han förstod att hon inte kunde försvara den själv och när hon sedan var borta letade han efter henne i huset.

 

Bamse har sedan den dagen varit ensamkatt i huset, något som jag tror han njutit av i fullaste drag. Hans personlighet har långsamt förändrats vilket jag tror berott på både att han blivit ensam men även att åldern sagt sitt. På något sätt är det som att han tog lite över Trulsas beteende, till exempel var det hon som oftast var inne och det gjorde även att hon oftast gjorde oss sällskap vid måltider. På senare år blev det istället Bamses grej och på slutet var han så extrem att så fort kylskåpet öppnades kom han skrikandes och skulle ha något. Gullekatten.

 

Oavsett vad kan jag i efterhand vara lite "glad" över att det var Trulsa som lämnade oss först eftersom det gav mig ett större band till Bamse. Trulsa var "min" katt och det gjorde att speciellt på senare år fick vi ett större band. När jag var liten sov oftast båda katterna uppe i min höga loftsäng men åren gick och sängen byttes ut, därefter var det mest Trulsa som sov inne hos mig. Trulsa var också överlag mer inne än Bamse. När Bamse blev ensamkatt i huset däremot, blev det automatiskt att vi fick ett starkare band och det är jag glad över.

Igår, den 19 oktober 2014, var det dags för Bamse att vandra vidare. Ålderns tecken har slagit in mer och mer på slutet och vi beslutade att det var det mest rättvisa för honom. Det kändes helt rätt i hjärtat mot honom, även om det gör ont i hjärtat att behöva säga farväl till någon som stått en så nära. Livets balansgång är inte alltid lätt, men som djurägare finns ett ansvar och det ansvaret tog vi igår. Det är tur att vi har tillgång till världens bästa veterinär som alltid ställer upp när det behövs!

Ibland tar livet plötsliga vändningar och det kan vara svårt att hänga med i svängarna. Jag kan lova att vi fortfarande går och tittar så vi inte snubblar över en katt som ligger på golvet och väntar på ett jamande när kylskåpsdörren öppnas. Det finns ett tomrum här hemma som kommer bli svårt att fylla, nämligen tumrummet efter djur.

 

Jag saknar dig Bamse, det är svårt att hålla tårarna borta. Tack för att du förgyllt våra dagar under alla dessa år, du kommer för alltid att vara älskad och saknad. Kom ihåg att hälsa Trulsa att vi älskar och saknar henne lika mycket. Nu är ni återförenade igen och en vacker dag kommer ni återigen få ta del av de marker som tillhör er. Sov sött, älskade du. ♥

Jag efteranmälde mig lite spontant till en dag på FaRS dressyrmeeting på Sveden bara någon dag innan efteranmälningstiden gick ut då jag kände att en månads tävlingsuppehåll blev lite väl långt efter sommaruppehållet. Tyvärr hade de ingen LA:3 på hela helgen, som jag gärna hade ridit, så det fick bli en LA:1 istället. Lite variation med tanke på att jag inte ridit det programmet sedan i maj.

LA:1

Framridning:
När jag i godan ro skirttade fram öppnade sig hela himlen och på bara någon minut var både jag, Miro och framridningsbanan genomblöta. När det värsta regnet lagt sig började jag rida fram, det var däremot inte helt lätt då jag var genomkall och blöt medan Miro kändes spänd. Min framridningsplan som jag hade tänkt mig fungerade inte alls, framridningen blev därför lite småkaos. I traven kändes Miro väldigt spänd och ibland småspringig, fick inte alls till känslan trots att jag försökte hitta på åtgärder. Galoppen kändes istället kort och spänd. Fick honom heller inte tillräckligt rund i sidan, utan han kändes lite stretig och ville inte släppa efter och igenom.

Hade nästan gett upp och tänkte faktiskt stryka mig, det började regna mer dessutom. Gick då in i ridhuset där de var framridning för de regionala klasserna (jag red lokalt) då de sagt att vi fick trängas där inne i de värsta skurarna. Där inne kändes det som jag fick grepp om trycket i traven i alla fall även om det var lite sisådär med styrningen och det övriga. Galoppen blev lite mindre spänd och kort, även där så länge vi inte styrde. En sådär tio minuter där inne gjorde verkligen skillnad.

I collectingring:
Collectingringen låg het under vatten i princip, men jag och Miro plaskade runt lite i både trav och galopp. Han kändes lite mer spänd igen vilket antagligen berodde på vattenmassorna och styrningen var forfarande lite sådär, men jag tänkte att det fick bära eller brista.

På banan:
På banan hade jag lite samma känsla som i collectingring, där inne var det däremot inte fullt lika blött förutom halva kortsidan vid domaren. Miro skulle däremot inte gå i närheten av ena långsidan i vänstervarvet, han bara vände och drog sig därifrån. Jag red däremot upp på medellinjen vid startsignal med tanken att om han blir för trixig utgår jag, annars kämpar vi på och tar saker och ting som det kommer.

Känslan under ritten var inte helt på topp. Miro bjöd däremot på sig själv och trampade på i vattnet som han aldrig gjort annat innan, vilket var lite förvånade. Min ridkänsla var däremot i övrigt inte så bra. Fick inte alls känslan av att han var mjuk och följsam i sidorna eller mellan hjälperna, därför kändes det lite hackigt. Traven kändes lite spänd och hastig ibland medan galoppen fortfarande kändes kort och spänd. Var inte speciellt nöjd med själva ritten, mer glad att vi tog oss igenom den utan större missöden med tanke på förutsättningarna. Jag kan rida så mycket bättre än jag gjorde idag, kändes mest som jag styrde runt. Den läskiga långsidan i vänstervarvet löste sig däremot, vi behövde aldrig rida förbi den egentligen i just det varvet, tur det!

Jag fick mig däremot ett överraskande uppvaknande när jag fick protokollet, 65.13%, min gissning låg på minst 10% under det och istället sätter vi nytt procentrekord i LA:1!? När jag tittade på filmen så här i efterhand såg det däremot bättre ut än det kändes. Det såg inte alls lika hackigt ut som jag upplevde det i traven, i galoppen syntes det däremot tydligare om än inte så illa som det kändes. Slutkommentaren löd "Liten trevlig häst som trots blötan gör sitt bästa. Släpper i formen ibland.", och ja, det stämmer nog. Miro gjorde verkligen sitt bästa i förutsättningarna idag inne på banan, jag kan inte klaga på honom ett endaste dugg. Idag ställde han verkligen upp, älskade lilla ponnyn. Jag lämnade Sveden med ett leende på läpparna och är glad att jag faktiskt inte strök mig.

Han är så himla fin min älskade lilla ponnyhäst. Alltså bilden i mitten, ett sådant typiskt Miro-uttryck! Öronen spetsade och det syns hur han spänner till sig, där rider vi nämligen ut mot den läskiga långsidan men det gick bra utan att han gjorde mer än just bara titta.

Stallmys i fredags kväll och jag åkte hem med ett leende från gårdagens tävling! Miro och jag presterade ett jämnt program på 61.14% i LA:3, jag är hur nöjd som helts. Några småmissar i traven och en tabbe i galoppen som jag däremot räddade bra (trodde även jag skulle förlora mycket mer poäng på den!), men jag är nöjd ändå. Travprogrammet hade kunnat varit starkare med mer tryck vilket hade gett mer poäng, galoppen däremot blev bättre än jag väntat och motsvarade där vi ligger idag. Nu blir det vidare och fortsatt träning, jag måste spana efter fler tävlingar för nu är jag riktigt laddad på att förbättra och finslipa mer inne på banan!

På kvällen körde jag sedan till stugan där jag och Cam spenderade natten. Vi hade det hur mysigt och bra som helst. Grillade till kvällsmat, pratade, tittade på film, bara var, tog en nattlig roddtur i månljuset vid kvart i två, sov lääänge och åt fin helgfrukost. Tyvärr hade jag jätteont i magen på förmiddagen/tidig eftermiddag och sedan var det inte lång tid innan det blev hämtning hem. Får snart bli en nytt stugbesök och då ska vi se till att vara där i tid första dagen och undvika magont dag två.

När vi kom hem åt vi lite matm, sedan packade familjen in oss i bilen och ponnyerna lastades på transporten. Vår slutdestination blev Gruvsjön i Garpenberg för att bada med hästarna! Jumanji bjöd på lite bad och plask, Miro gick ut i vattet några gånger när jag gick i brevid men annars var han skeptisk. Det blev i alla fall lite mys barbacka i en väldigt fin miljö. Miro var så himla full med power och det kändes verkligen magiskt.

 

Vattnet blev tyvärr djupt vääldigt fort, det hade nog gått bättre om det varit lite mer jämn vattennivå. Nu var det grunt och sedan blev det som en grop ner vilket ponnyerna tyckte var lite obehagligt. Det var väldigt fint i alla fall och jag åker gärna dit igen!

Motljus + autoinställningar blir inte världbäst, blogg.se förstör dessutom kvalitén ytterligare. Men ett fint minne blev förevigat. En tråkig sak som hänt i helgen är att min kamera börjat ge upp. Eller ge upp är kanske fel ord, men blixten har öppnat sig och går inte att stänga ner igen. Kameran fungerar utmärkt och blixten verkar inte fungera i öppet läge, så det är ju bra, men nu är bara frågan hur jag ska gå vidare. Lämna in en nästan fem år gammal kamera på lagning eller se det som en anledning till att byta ut den. Det sistnämnda låter lockande men samtidigt känns det som det blivit och kommer att bli mycket dyr teknik som bytts ut under ett halvår. Beslutsångest.

Som rubriken här ovan lyder, det är ungefär jag känner just nu. Den här sommaren lider allt mer mot sitt slut och jag kan inte för mitt liv förstå hur fort den har gott. Jag som tänkte att sommaren skulle ge mig tid till att blogga, tänk så fel jag hade.

 

Efter studenten har min sommar rullat på, började första helgen med att fira fyra år mer världens bästa Miro genom att rida KM i dressyr. Mitt första KM som storhästekipage, men med min älskade ponnybuse. Antagligen vårt bästa KM hittills, även om vi även i år hade galoppen emot oss. Jag var nöjd över att vi i alla fall höjde oss över 5% gentemot vår start helgen innan.

 

Hade sedan en vecka ledigt innan min första arbetsvecka som började med en söndag. Efter den veckan hade jag min lilla "semester" på nästan två veckor. Den första veckan spenderades först nere i Vetlanda hos Miros förra ägare, tränade lite dressyr och Miro dumpade även av mig i ridbanans största vattenpöl. Det regnade en hel del där nere, tyvärr, men besöket var väldigt trevlig ändå.

 

Därefter följde några dagar nere i Laholm för årets upplaga av Svenska New Forestmästerskapen. Det var med blandade känslor jag stod vid sidan om, det kliade i hela kroppen. Jag ville också! Det gick bra för Johanna och Miro i både dressyr och hoppning i alla fall. Jag fick ställa ut honom och det gick inte enligt våra förväntningar. Det blåste och han stod emot, vilket gjorde att han inte visade sin rätta trav. Även några av de övriga betygen sänktes. Han som bara blir finare och finare i kroppen för var dag som går, antagligen har det att göra med att tävlingsformen inte är den form av NF som domarna vill se. Det var iövrigt en trevlig anläggning, men nästa år hoppas jag att NF-SM går i Vetlanda igen.

 

Den resterande delen av min ledighet ägnades åt hästar och Cam. Miro blev tyvärr lite hängig genom hosta och snorighet när vi kom hem, men efter lite vila återhämtade han sig snabbt igen. Jag jobbade sedan en vecka innan det var dags för Säters höjdpunkt: nostalgidagarna. Första gången på två år som vi kunde vara där eftersom de senaste åren legat samma helg som NF-SM. I år blev det i alla fall någon form av besök alla dagarna, vilket givetvis var trevligt.

 

Efter ytterligare en jobbvecka fick jag besök av en sakna Felicia. Vi hade inte setts på nästan ett år så det var mer än välkommet. Det blev trevliga dagar med hästar, fotografering, shopping och en del mer. Tyvärr gick tiden fort men vi får se till att det inte går ytterligare ett år innan nästa gång vi ses!

 

När nästa arbetsvecka led mot sitt slut och det blev helg var det dags att fira Cams 18-årsdag! Vi hade bokat en kryssning till Åbo så på dagen tog vi tåget ner mot Stockholm där vi spenderade lite tid på stan innan vi gick till båtterminalen, genom hela Prideparaden som vi inte haft en tanke på att låg samtidigt. Det blev en låång promenad, men väl framme blev det en väldigt mysig och lyckad kryssning. Enda klagomålet vi hade var egentligen bufféerna vi bokat som inte motsvarade vad de kostade. När vi kom tillbaka till Stockholm tog vi tunnelbanan tillbaka till tågstationen, ett väldigt klokt val.

 

I måndags var på Jumanjis sista återbesök för kotledsinflamationen. Efter sex veckor med igångsättning på raka spår får hans träning nu börja trappas upp, om två månader ska han vara tillbaka där han var innan. Vi passade även på att kolla tänderna på båda ponnyerna så nu är de fina i munnarna. Miro blev helt väck av lugnandes dock, lilla skruttponnyn.

 

Nu är jag mitt uppe i en arbetsvecka igen, min näst sista. Dagarna rullat verkligen på och det är ett pyssel att hinna med jobb, ponny och pojkvän men det går, även om det är tajt och kräver tidsplanering. Allt skulle underlätta något om inte allt var utspritt i olika städer men det är bara att gilla läget helt enkelt!

 

I helgen är det daga för tävling igen, första sedan KM. Jag och Miro har inte hunnit träna så jättemycket för Pernilla under sommaren men några träningar har det blivit men idag är det dags igen. Har tragglat på själv istället, vilket gott både bra och mindre bra. Mesta dels bra skulle jag vilja säga, men det ska bli så skönt att få ett pat ögon på sig igen ändå för att få till de små detaljerna. Traven är väldigt fin av sig själv, det gäller bara att hålla ihop det. Galoppen däremot är fortfarande inte precis så bra som jag vill ha den, men vi kommer framåt i arbetet utan allt för stora svackor i alla fall!

 

Nu ska jag försöka avrunda det här inlägget, som precis som vanligt blev betydligt längre än tänkt. I skrivande stund sitter jag på bussen från Borlänge påväg från jobbet. Blir därefter raka vägen till stallet för träning, idag blir det utomhus som förberedelse inför helgens tävling. Har mest blivit inomhusridning med tanke på värmen på slutet och trots att jag tänkt trotsa den den här veckan har det inte blivit av. I tisdags var det jättemycket rök ute från skogsbranden, så då fick Miro vila helt och igår var det träningar ute på stora banan. Idag däremot, då ska vi rida utomhus!

 

Förhoppningsvis ska jag försöka hinna flika in här någon mer gång innan sommarens slut. Dagarna kommer däremot vara fulla med att göra den kommande veckan också, men det ska då inte dröja nästa två månader till nästa gång.

 

 

Är det inte konstig egentligen, hur någon som för ett år sedan stod dig nära idag kan kännas som främling samtidigt som någon som någon som för ett år sedan var en främling idag kan stå dig så nära. Om någon för ett år sedan hade frågat mig hur mitt liv skulle se ut ett år framåt hade jag inte kunnat svara som jag hade gjort idag. Mina tankar och drömmar låg någon helt annanstans och han, han var bara "en i mängden".

Idag vet jag däremot. Jag har lärt känna världens mest fantastiska person. Det hela började med att jag berättade för en tvåa vart hans nya skåp låg när han letade på helt fel ställe i skolan, jag visste nämligen när jag råkade höra skåpnumret eftersom det var det över mitt gamla. Han tackade så mycket säkert tre-fyra gånger för det den dagen. Några dagar senare skrev han det även på Facebook. Någon vecka senare frågade han om jag ville sitta med honom på bussen till Borlänge, eftersom vi åkte med samma buss, det slutade med att jag gjorde det. Det var så jag började känna honom, vi åkte buss tillsammans varje morgon som vi båda skulle till skolan. Däremellan skrev vi lite med varandra till och från, även om det blev allt mer regelbundet.

Det var egentligen inte förens efter jul som vi började umgås mer i skolan och dessutom åka med samma buss även hem. Tiden gick och vi lärde känna varandra allt mer, vi blev bara tajtare ju längre tiden gick egentligen. Samtidigt tog det väldigt lång tid innan jag förstod eller snarare tillät mig att förstå vad jag egentligen kände. Det borde egentligen ha varit mer uppenbart från början men istället trängde jag undan känslorna för honom eftersom jag hade svårt att gå vidare från andra känslor. Han gjorde däremot allt, han fortsatte att kämpa där andra antagligen redan hade gett upp. Det är jag så glad för, för han hade lika väl kunnat låta det gå med tanke på hur mycket mer tillbaka jag var gentemot han.

Nu står jag här fyra månader senare och vet att jag gjorde precis rätt val. För jag har verkligen hittat en underbart fantastisk person. Jag älskar verkligen honom och hans ibland lite konstiga jag. Hans konstiga idéer, hur han kan bli så gulligt upprörd över små samhällssaker (som till exempel hackad frukt på sociala medier) och hur konstiga ord som fisk, äpple och munvatten bara kan komma upp i en mening från ingenstans. Att prata om allt mellan himmel och jord, långa promenader och att få somna och vakna brevid honom. Ögon locken som aldrig stängs helt och att få ligga i någon timme och vänta på att han ska vakna på morgonen. Jag älskar allt med honom, jag kan verkligen inte komma på något som jag ogillar. För mig är har han allt en människa behöver ha, han är världens bästa människa för mig.

 

Dessutom visar han stor respekt för mitt hästintresse och följer även med till stallet och hjälper till, utan klagomål.Våra största dilemman vär egentligen att ingen av oss är speciellt bra på bestämma (=det tar tid att bara komma fram till vem som ska bestämma vad vi ska göra tex, eftersom som ingen vill bestämma över den andre), att jag är Apple-människa och inte han vilket leder till att min iPhone mobbas dagligen samt att jag tycker hans balsamkonsumtion är lite väl hög. Vi brottas med andra ord inte av speciellt stora problem, om jag får säga det själv eftersom det dessutom görs på ett kärleksfullt sätt.

Han betyder i vilket fall otroligt mycket för mig och jag älskar honom så himla mycket. Jag har ingen aning om hur jag skulle klaga mig utan honom, varje dag som går utan att vi ses blir lite av en "dålig dag". Det finns ingen som jag kan lita på som honom och han fyller verkligen en stor del av mitt livspussel. Han är verkligen ett av mina största glädjeämnen och han lyser verkligen upp mina dagar. Han visar alltid hur mycket jag betyder för honom, bryr sig verkligen om mig och finns alltid där. Det går verkligen inte en dag utan att han verkligen visar eller berättar det för mig på ett eller annat sätt.

Ibland undrar jag om det var det där skåpnumret som förde oss samman, vi har faktiskt pratat om det och på ett sätt kan det faktiskt vara så. Oavsett är jag otroligt glad över att våra vägar korsades, för jag hade inte en tanke på det när vi träffades till en början. Livet ändras och så även känslorna, vilket jag är otroligt glad över. Jag älskar dig så oerhört mycket, min älskade Cam. ♥

 

Tänk att det redan har gått en vecka sedan en av de största och bästa dagarna i mitt liv inträffade. Jag skulle utan tvekan vilja återuppleva den där dagen tusen gånger om, för det fanns så mycket lycka, glädje och stolthet i den. Det blev verkligen helt perfekt dag men samtidigt var alla känslor så blandade, för det fanns även en baksida med det hela. Jag satte där och då punkt för min gymnasietid och det är verkligen något som jag gör med blandade känslor.

 

Jag vill tacka alla som var med och gjore min student så himla bra, det blev verkligen en superdag. Jag vill även tacka alla de som varit en del av min gymnasietid, lärare som elever. Aldrig tidigare har jag trivts så bra i skolan och på något sätt känns det verkligen som att jag hittat mig själv. Det gör det därför extra tråkigt att lämna det bakom mig, för jag vet att det finns flera människor som jag antagligen knappt kommer få täffa eller se igen.

 

Det finns dessutom så mycket minnen bakom dessa tre gymnasieår. Tänk hur vi i ettan satt ibarb in och ibarb ut och kladdade färg i Photoshop för att vi inte hade annat att göra och hur de senare böts ut till flexibarb som spenderades i en soffa eller rent av hemma. Eller hur vi i början dolde till tusen att vi var inne på en ickeskolrelaterad sida genom att växla sida när läraren kom medan vi tillslut satt och visade helt öppet vad vi egentligen gjorde när läraren kom. Jag tog mig oavsett igenom hela gymnasiet utan en endaste datorvarning. 

 

Jag tror även att vi alla fortfarande funderar vad "Konstarterna och samhället" egentligen handlade om och vad samtidskonst egentligen är, det är fortfarande ett stort frågetecken. Den där konsthistoriauppsatsen i Historia 2b/Svenska 3 kan även klassas som en av de värsta uppgifterna någonsin, till och med värre än Samhällkunskapens uppgift fem som bara kom in sådär nästan 30 veckor senare. Skillnaden mellan en b och c kurs i samma mattekurs har även de spelat mig många spratt, tackvare att jag läst Ma1-3 i c-grupp men fått betyg i b. Jag klarade mig ändå ganska bra, för trots att jag varken kunnat symetrilinjer eller geometriska summor till hundra procent kan jag istället räkna ekvationssystem med tre variabler och trigonometri. Vi DD-are funderar nog dessutom fortfarande varför vi skulle göra dessa portfolion som det aldrig blev något större av. Eller vart alla saxar tog vägen eller varför vi aldrig fick några nya, för vi kan liksom inte skriva ut fungerande saxar i 3D-skrivaren. 

Genom åren har jag även skrivit uppgifter som blivit längre än jag tänkt, varför kan jag aldrig vara kortfattad? Och alla dessa nationella prov, är inte att förglömma. Jag har även brottats med den där hatälskade skoldatorn som efter halvtid tyckte att startreparationer stup i kvarten var en bra idé eller tyckte den var supersmart som bara fattade att den hade ett ljudkort ibland. Länge leve Lenovo Thinkpad, typ. Det kommer även vara konstigt att inte logga in på Schoolsoft eller FirstClass för att få senaste nytt. Någonting som jag däremot kommer vara glad över att slippa är lunchen, för ja, restaurangmat är inte alltid bra om jag får säga det själv. När två restauranger påvisar samma effekt, tycker jag att jag kan konstatera det.

Det är svårt att sammanfatta tre år på ett kort sätt, för det finns så mycket minnen innanför Helixgymnasiets väggar. Våra två första år instängda längst bort inne i H13 jämfört med trean i H6 känns som två olika tider, men det beror nog även på menorbytet. Fast å andra sidan kommer ingen annan än jag själv ändå förstå det roliga i allt som hänt och som är "Helix" för mig, därför är det svårt att få ner alla dessa minnen Oavsett vad är jag så glad och tacksam för dessa tre år, för även om de varit jobbiga bitvis har de i det stora hela varit så bra.

Nu står jag här och har inte en aning om vad livet väntar mig, mitt bloggmotto "Med framtiden i sikte" har aldrig känts så läskigt och förvirrat. Vad jag ska göra när jag inte tar 07.27-bussen till Borlänge och tar mig in i skolan med min gula tagg, det är en stor fråga. Bara framtiden kan utvisa det. Nu kan jag i alla fall med lycka, glädje och stolthet säga att jag tagit studenten och klarat mitt mål. Mitt mål var att gå ut med snittbetyg B, i slutänden blev det till och med mer än ett B utan meritpoäng inräknade. Därför tänker jag nu bara säga: för jag har tagit studenten, fyfan vad jag är bra!

 

 

Igår var det ingen vanlig dag, det var nämligen Jumanjis fjortonde födelsedag! I vanlig ordning firades det med knäckebrödstårta, det finns inga undantag för den. Miro fick också en tårta eftersom vi var i Thailand på hans fjortonårsdag den 23 april, vi bestämde därför att vi firade de samtidigt nu istället.

Jumanji smaskade glatt i sig av alla lager medan Miro mest åt betforen, han tog även ett bestämt sikte på Jumanjis betforlager och åt nog upp halva. Knäckebrödet trampade han mest sönder och sedan tyckte han att gräset var betydligt intressantare. När även Jumanji tröttnat på tårtan och ville ha gräs istället städade kråkorna så glatt upp de sista resterna.

 

Här har det minst sagt ekat tomt ett tag med väldigt oregelbunden och utebliven bloggning. Nu tänkte jag däremot ge en liten lägesrapport!

Till att börja med kan jag meddela att gymnasiet är klart för min del. Idag klockan 16.00 var det kursslut och även deadline för att skicka in uppgifter, jag skickade däremot in min sista uppgift i tisdagseftermiddag. Det känns väldigt konstigt alltihop måste jag säga, det känns overkligt alltihop. Nästa vecka ska jag in till skolan för att fixa till flaket, ha den årliga grillunchen med klassen + mentorer samt lämna in dator, nycklar och tagen. Sen är det bara studentveckan kvar med mösspåtagning nummer två, studentmiddag, fotbollsturnering och själva studentdagen. Allt känns så galet overkligt!

Miro han tränar på, vi fortsätter att stretcha ut hans korta bakben och få igenom böjningen på honom. Märks på en gång om det inte hålls efter, då blir han lätt förslöad och ridkänslan blir inte alls så bra som den kan bli. Som tur är behövs det bara ett ordentligt pass för att han ska hitta tillbaka igen, så det är skönt det i alla fall. Han är dessutom väldigt mottaglig och tar det mesta med ro, visst ifrågasätter han ibland men det ger nästan bara positiva effekter i slutänden i alla fall. När allt är på sin plats är det värt de där småkonflikterna, för fysatan vad fin han blir.

Jumanji däremot är för tillfället konvalicent. I tisdags var vi till Wilkesbacka veterinärklink då han varit lite ofräsch, det var inte alls mycket men något stod inte helt rätt till. Väl på plats såg det däremot väldigt ljust ut, han travade utan anmärkningar på gången, under longering och genom böjprovet, till sista böjningen lågt som var på höger fram. Han visade obehag vid böjning men visade knappt något hälta i traven därefter, kotleden bedövades därför och sedan fick han diagnosen kotledsinflamation som han nu är behandlad för. Nu blir det tre veckor med promenader och mindre hage fram tills återbesöket den 18 juni.

Annars har jag, den tid som inte ägnats åt skola eller stall, mest umgåts med min fina pojkvän. Sysslolös skulle jag defintivt inte vilja säga att jag varit, det har mest varit fullt upp hela tiden. Min förhoppning är att få ta det i alla fall lite lugnt nu i tre veckor fram tills det är dags att börja sommarjobba, men om jag känner mig rätt kommer det inte bli så!

 

Just idag är det även fyra år sedan Miro stal mitt hjärta vid första ögonkastet. Precis som på bilden här ovan mötte jag honom första gången och redan då visste jag att det här var ponnyn med stort P. Jag kommer aldrig någonsin ångra mitt val, för mig är han den bästa ponnyn på hela jorden och jag älskar honom mer än jag egentligen borde (om man nu kan älska någon för mycket...).

Efter bortåt en och en halv månads tävlingsuppehåll var det dags för mig och Miro igen! Första utomhusstarten sedan i september förra året dessutom. Det blev lite "tokigt" med planeringen innan då jag insåg på torsdagskvällen att jag skulle tävla på lördagen, inte söndagen som jag skrivit upp i kalendern. Hur det kunnat bli så vet jag inte, måste ha blivit något galet när jag fyllde i datumet bara. Tur jag upptäckte det i någorlunda tid i alla fall så jag kunde planera om och om jag ska vara ärlig, tror jag uppladdningsmässigt att det blev bättre som det blev!

LA:1
Framridning:

Vi tog oss levande från transporten till ridhuset trots att Miro tyckte det var väldigt skrämmande med tickande eltrådar. Jag började rida fram som vanligt och Miro kändes riktigt fin, han travade på bra med en fin takt och han kändes loss i kroppen. När jag travat fram sa Pernilla "nu skulle du egentligen bara galoppera lite och sätta ihop traven för att sedan gå in på banan", det var även precis så jag kände. Alla bitar var liksom på plats, även om jag bara travat fram. Jag galopperade lite och kände sedan lite på traven, han kändes riktigt fin.

Här hade jag en halvtimme kvar till min starttid, den där timmen jag brukar behöva som framridning inför tävling behövdes inte på långa vägar. Jag skrittade lite till och från men höll ändå igång. Känslan var fortsatt bra, traven var riktigt riktigt bra där han även kom loss riktigt fint i ryggen. I galoppen började han slå lite med huvudet till och från, men bara jag fick in högersidan ordentligt var han fin.

I collectingring:
Nosnät och kavajen var nu på. Miro kändes helt död, jag fick gå på honom med spö+skänkel ordentligt för att ens få honom att trava. Den där fina känslan från ridhuset var som bortblåst, allt kändes mest platt och stappligt. Det kändes knappt som att han travade och galoppen blev fyrtaktig utan energi samtidigt som han slog med huvudet. Känslan hade gått från 100 till 0 ungefär.

På banan:
Innan startsignal travade och galopperade jag runt lite längsmed staketet så han fick titta, den ena långsidan var lite läskig tyckte han. Fick sedan startsignal och känslan genom programmet var verkligen inte bra. Det kändes knappt som vi rörde oss framåt och jag fick minsann jobba för att ens hålla igång. Traven kändes mest tråkig och det var svårt att genomföra rörelser utan någon energi. I galoppen blev han fyrtaktig och huvudet slog, på sina ställen kändes det verkligen som att vi galopperade på stället.

Jag var inte nöjd med ritten på något plan, det enda positiva var att vi tog oss igenom programmet utan trassel, men ärligt talat tar jag hellre lite trassel faktiskt. Procenten slutade på 53.28%.

Jag var riktigt besviken efter ritten. Framridningskänslan var verkligen SÅ bra och då är det verkligen inte roligt när känslan på banan inte ens existerar. Vad var då orsaken? Det var riktigt varmt ute, så egentligen är det inte konstigt att Miro blev energilös. När vi kom ut blev det helt enkelt för jobbigt för honom, antagligen blev han lite trött av framridningen och sedan kom det massor utav värme på det. Jag får helt enkelt ta med mig framridningkänslan och se till att få med den även in på banan till nästa gång, men även lära mig att varma dagar ska vi korta ner framridningen.

Antagligen kommer vi även lägga om framridningsplanen till nästa gång, speciellt om väderförhållanderna är som under den här tävlingen. Det senaste året har vi behövt en timmes framridning just för att det ska finnas tid till att lösa problem. Miro är lite svår på den fronten, ibland behövs det en timme för att få honom på plats och ibland behövs det 20 minuter vilket alltid är svårt att veta i förväg. Vi får helt enkelt prova och exprimentera lite!

För några veckor sedan fick Miro komma ut på sin första riktiga bortatävling i hoppning på väldigt många år. Det var en låghöjdshoppning så det passade honom och Johanna utmärkt, att få träna på att tävla på bortaplan men med lite lägre hinder. Höjden är väl egentligen inget problem egentligen, men det är bra för det mentala att kunna hålla ner de lite när det är skarpt läge.

60cm
På framhoppningen började Miro med att slå till med två nitar på räcket, de var i alla fall relativt snälla. Han hoppade sedan som en söt liten ungponny, ordentligt med luft mellan hinder och framben samtidigt som en tittade ner på hindret mellan frambenen. Sötponnyn!

På banan var han lite spänd, men han hoppade ändå snällt och fint även om det blev lite unghästsprång även här. De satte även nollan, alla var nöjda och glada på alla plan.

70cm (LE)
Till den här klassen hoppade han på en gång på framhoppningen, även lite mindre spänt än till första.

På banan var han mycket mer avspänd och därmed även lite mer ridbar. Tyvärr blev han lite lång på ett räcke vilket gjorde att han fick med sig bommen med bakbenen, lite tråkigt faktiskt. Johanna var lite besviken på sig själv för att hon släppte fram istället för att hålla ihop, men ibland är det lätt att vara efterklok. De fick alltså fyra fel där, lite retligt att det kom i grunden eftersom det var en klass med omhoppning också.

Vi är i alla fall väldigt nöjda med Miro som skötte sig bra! Hellre att han får med sig en bom ner än stannar resonerar vi och vi är nöjda med resultaten ändå. Synd nog var stolen otroligt stark och låg på konstigt, därför var det jättesvårt att få till bra bilder.

Idag har våra kusiner fått motionerat ponnyerna! Jag har länge tänkt prova sätta upp Filippa på Miro, hon har så pass bra balans och är försiktig i sin ridning. Miro kan ju bli rädd om ryttaren hamnar i obalans eller för oförsiktig på fel sätt mot honom, men det kändes verkligen som att Filippa skulle klara av utmaningen. Det gick superbra! Jag satt upp en stund först och red lite, sedan fick hon testa. Hon skrittade slalom mellan hindersstöd och skrittade över bommar i lättsits. Trava gjorde vi också, till en början var Miro rätt spänd men sedan insåg han att det inte alls var speciellt farligt. Miro skötte sig verkligen super, i skritten gick han på tygeln hela tiden och det kom även lite i traven, söteponnyn.

Elias fick rida på Jumanji. Han har inte ridit speciellt mycket men idag har han styrt slalom och ridit över bommar i skritt, i traven har han fått börja träna på lättridning. Det var två nöjda barn och två nöjda ponnyer som gick in i stallet igen efter ridningen.

När jag ändå är inne på ponnyer med nya ryttare på ryggen tänkte jag passa på att slänga upp de här två bilderna från gårdagen! Hur många av er är det som kommer ihåg Evita? Ponnyn som vi hade på foder i 11 månader under 2011? Hon var i alla fall med på hemmatävlingarna igår med en ny liten ryttare på ryggen, nu har nämligen lillasyster fått tagit över. Tänk vilken bra ponny hon är, verkligen en riktigt läromästare. Den ponnyn saknar jag allt.

Idag har vi haft lokal ponnyhoppning på klubben, Johanna har varit med och hoppat båda ponnyerna. För Miros del innebar det en comeback på hoppbanan efter fem(!!) års uppehåll, han har enbart tävlat på klubbnivå hos oss. Johanna och Miro debuterade även på en nya höjd.

Miro 75cm (LE+)
Miro hoppade väldigt fint på framhoppningen, det höll i sig även inne på banan. Han kom lite konstigt på något hinder väl inne men han löste det och hoppade så glatt ändå, men överlag en riktigt fin runda med många fina språng. Felfritt och clearroundrosett!

Vi alla var riktigt nöjda och glada över vår lille busponny, som även han var väldigt nöjd med livet. Öronen spikade framåt och det syns verkligen hur roligt han tycker det är, han vet ju dessutom så väl att han är snyggast i världen.

Jumanji 80cm (LD)
Jumanji hoppade även han fint på framhoppningen och det höll i sig även inne på banan. Fin runda med bra flyt och fina språng, det är roligt att se att de hittar dit även inne på tävlingsbanan. Felfritt och clearroundrosett!

Jumanji 90cm (LC)
Eftersom första rundan blev så bra efteranmälde vi till LC i avd B för att de skulle få känna på lite högre hinder även på tävling. De fick ett stopp på andra hindret, Johanna slappnade av lite för mycket och Jumanji utnytjade givetvis det men sedan hittade de ett bra flyt runt resten av banan och även fina språng. En bom fick de även med sig ner, Jumanji river sällan men vårt Dalviks kvarn-hinder är ett hinder som de tycker om att riva verkar det som. De kom alltså runt med 8 fel men vi var väldigt nöjda med honom ändå.

Idag har jag ridit två ponnyer, den ena väldigt välkänd och den andra väldig okänd. Tränade veckans träning för Pernilla med Miro på mitten av dagen och det gick verkligen som en dans. Kändes verkligen som vi hade ett flyt som bara trappades upp hela tiden. Började lite på volten för att böja och ställa igenom lite extra, sedan red vi en hel del skolor längs långsidorna. Miro kändes fin och med, men det gäller att hela tiden vara på sin vakt.

Han surade ur lite när vi skulle börja galoppera, det här med att fatta höger galopp när han är ställd och böjd samt har bakbenen och bogarna på plats är lite för mycket på en gång tycker han. Han började protestera lite men det är vardagsmat för mig nu för tiden, jag bara sitter igenom tills han ger sig. Ganska på en gång ger han sig också just för att han inser att det inte leder någon vart, sedan får han världens arbetskick och bara levererar. Problemet är att han "eldar upp sig" lite väl mycket och blir ganska stark, därför fick vi avsluta med att rida igenom det i båda trav och galopp.

Trots det var han väldigt, väldigt fin. Känslan genom passet blev verkligen bara bättre och bättre, han är så fin den lille ponnyn. Jag kan inte annat än att sita och le när jag rider honom: för det är verkligen ren lycka. Både jag och Pernilla var väldigt nöjda med träningen, Miro med för den delen. Innerst inne är han en liten arbetsmyra, det är bara det att ibland lägger han fokusen på fel saker (och peppar, peppar lägger han den allt som oftast på rätt saker i dagsläget!)


Dagens andra ridpass blev på en igenridning för en lektion jag missade under Thailandsresan. Först skulle jag ha ridit San Remo vilket jag blev väldigt glad över, men efter några justeringar fick det bli Kuba istället (ponnyryttare som jag är). Det kändes väldigt spännande eftersom jag aldrig har ridit honom tidigare och ska jag vara ärlig visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig för typ av ponny. Jag hade en liten uppfattning, den uppfattningen var däremot inte ens i närheten av rätt, men det var i en positiv riktning!

Första tio stegen kände jag mig helt förvirrad, men sedan trillade bara polletten ner och resten av ridpasset gick som en dans. Jag lyckades bara hitta alla knappar sådär och jag kände mig verkligen så hemma. I framridningen red vi mycket på volten och fyrkantsspåret, sedan red vi lite bogen in som en övning innan vi avslutade passet på fyrkantsspåret och volten igen.

Jag vet inte vad det var som gjorde att allt bara fungerade så fint, men precis som Pernilla sa löste jag allt på egen hand utan större vägledning. På något sätt var han lite lik Miro, samtidigt som de är otroligt olika. Det kändes lite som att det var samma typ av korrigeringar som behövdes göras, men på Kuba kunde jag sitta och bara "åka" lite till och från vilket inte alls fungerar på Miro.

Jag är i alla fall supernöjd med passet och hoppas definitivt på att få rida Kuba igen inom en snar framtid. Han var väldigt rolig och trevlig att rida, sedan är han kanske ingen ponny som det i dagsläget går att sitta och trimma dressyr på. Jag tycker samtidigt tycker jag att det är väldigt roligt att rida olika typer av hästar som kommit olika långt i sin utbildning. Det ska även bli pännande att se hur han utvecklar sig när han får lite mer styrka!