Mitt i allt mörker väcktes idag ett extra stort ljus: en resa till Thailand är bokad! I fem år har jag längtat och drömt om att få åkta tillbaka till det som jag en gång i tiden kallade för "hemma i Kamala", jag ser det fortfarande lite som att få komma hem igen. När jag satt på sista lektionen och fick ett sms av pappa att det var bokat och klart blev jag så otroligt glad, helt plötsligt kändes inte allt riktigt lika grått längre.

De som känner mig vet antagligen mycket väl hur mycket Thailand betyder för mig. För er som inte vet det har jag och min familj spenderat en hel del tid på andra sidan jordklotet, något som började med en två veckors charterresa när jag var sju ledde till en tre och en halv veckas lång resa där vi även reste runt lite. Den senare av dessa resor skedde i samband med tsunamikatastrofen 2004, vi klarade oss däremot bra förutom vissa minnesbilder. Längtan tillbaka blev stor och något som skulle bli en resa på sex veckor blev en vistelse på sex månader, jag var skeptisk i början men ärligt talat är det bland det bästa jag gjort i mitt liv. Vi var bofasta i bortåt fem månader i Kamala där vi hyrde ett hus i "bergen" medan jag och Johanna gick på Phuket WiNFY School (en svensk skola). Vi avslutade sedan med en runtresa den sista tiden innan vi åkte hem. Två år semare var vi tillbaka, den här gången för tre månader. Vi reste runt i ungefär sju veckor först innan vi avslutade i Kamala, även den här gången hyrde vi ett hus men närmre stranden samtidigt som jag och Johanna gick i skolan.

Tiden i Thailand ligger mig så varmt om hjärtat. Det är en upplevelse att bo i ett annat land, speciellt när kontrasterna är stora jämfört med Sverige. Första gången bodde vi verkligen i en thaiby omringade av thaiare medan vi andra gången bodde mer centralt. Första gången träffade jag många bra svenska vänner medan vi andra gången även träffade en del thaivänner, tyvärr har kontakten med dessa dött ut en del. Vi har levt i en helt annan kultur där värderingarna inte alls alltid är de samma som hemma vilket är otroligt lärorikt. Det var även väldigt lärorikt att gå i skolan där, det krävs betydligt mer eget ansvar från eleven. Engelskaläraren var dessutom en engelsman som inte pratade svenska, all undervisning skedde helt enkelt på engelska. Det fanns även en thailärare och annan thailändsk personal. Livet där nere är helt annorlunda jämfört med det svenska och det måste nästan upplevas för att förståelsen för det ska finnas.

Jag har dessutom rest mer i Thailand än i Sverige, där har jag varit i princip så långt upp du kommer samtidigt som jag varit så långt ner. Jag har bilat från Phuket till Chang Mai, jag har åkt nattåg i bortåt 14h, suttit oräkneliga timmar på thailändska bussar och färdats med både. Sovit i läskiga bungalows på öar och besökt städer där befolkningen knappt sett en vit människa i verkligheten. Visumresor har gjorts till både Burma och Malaysia. Runtresorna är så svåra att sammanfatta i ord men jag kan bara säga en sak: jag har upplevt så mycket mer än andra i min ålder.

Det känns riktigt bra att få komma tillbaka, även om det känns konstigt att vi bara ska åka på semester i 16 dagar. Den här gången blir det inga resor land och rike runt utan nu ska vi bara njuta av att få vara tillbaka efter fem år hemma i Sverige. Kamala blir huvuddestination, det ska bli roligt att få komma dit igen men samtidigt vet jag att det förändrats en del sedan sist. Å andra sidan är det lite som hemma i alla fall. Finns många mer ställen jag vill till, men alla destinationer utanför Phuket får helt enkelt bli en annan gång.

Om 115 dagar, närmre bestämt den 11 april lämnar jag landet. Hur jag ska klara mig utan ponnyerna i 16 dagar är en annan fråga, jag har aldrig varit ifrån dem längre än fem dagar sedan jag skaffade ponny. Förhoppningsvis ska jag överleva eftersom jag vet att de kommer hamna i trygga händer här hemma i Sverige!

För er som är intresserade finns resedagböcker från 2006-2007 och 2009 på www.dalsbyn.se. Sidan är inte direkt den snyggaste, men text och bilder väger upp.