För tredje året i rad packade vi bilen och transporten fulla för att åka ner till Vetlanda och Svenska New Forestmästerskapen. Precis som tidigare år åkte vi några dagar tidigare än själva mästerskapet drog igång för att bo och vara hos de som vi köpte Miro av. Det är alltid lika trevligt att komma ner dit!

Vi fick, precis som tidigare år, några riktigt bra dagar nere i Vetlanda. Ponyerna fick även i år stå inne i ponnystallet, i år var de däremot helt ensamma där inne. Miro fick stå i samma box som han stod i när vi var ner och tittade på honom samt hämtade hem honom, det gav mig tillbakablickar.

Jag tränade även två pass för Caroline som gav både mig och Miro väldigt mycket, trots att Miro höll på med sin headshaking. Känslan var kanske inte den bästa hela tiden, men å andra sidan fick jag även några "aha"-upplever. Caroline är verkligen den tränare som fått in i huvudet på mig att på träning måste det faktiskt inte gå bra, det är inte vid dessa tillfällen som ekipaget ska dansa runt utan minsta felsteg. Det är på träning som det faktiskt får gå dåligt och se ut hur tusan det vill, för hur ska vi annars kunna få fram den bästa sidan på tävlingsbanan? Bristerna behöver arbetas med för att ekipaget sedan ska kunna dansa fram felfritt inne på tävlingsbanan. Jag hade gärna velat träna för Caroline regelbundet.

Vi hann även med en Ullaredstripp på min begäran. Komiskt nog fick jag enbart med mig en sak från hästavdelningen, torrschampoo, för det var verkligen inget i utbudet som jag kände att jag behövde. Förrådet av flugmedel och pälsglans förökades även det, men det fick gå på mammas räkning. För min del blev det en dyrare histora än torrschampoo ändå eftersom jag hittade en hel del annat smått och gott.

Mästerskapshelgen var lika fullsmäckad och stämningen var på topp som alltid. Det kändes däremot lite konstigt att invigningen låg på fredagskvällen istället för på torsdagskvällen som den gjort tidigare år. Jag tävlade en dressyrklass på fredagen (LA:1) medan Johanna hoppade två Pay&Jump-rundor (70- och 80cm). På lördagen ställde vi ut båda ponnyerna, vi red även en varsin dressyrklass. Jag red SM-klassen (LA:4) och Johanna red en LB:1. Min tävlingshelg var känslomässigt helt totalt upp och ner. Jag hade helt tappat gnistan för att det ska vara roligt att tävla, istället satte jag mig in i prestationsbubblan vilket bara satte snubbelben för mig själv. Mer om resultat och tankar finns i mitt tävlingssummeringsinlägg!

Lördagskvällen avslutades med ryttarfest. Vi hade ett helt eget Säterbord, vi var totalt 12 personer (två familjer var där nere för tävling, + att en till var där under lördagen och tittade) och jag tror att vi var de som var kvar nästan längst faktiskt. Söndagen var för vår del tävlingsfri men vi befann oss på anläggningen trots allt. Vi hejade fram Alexander och Smokie som låg riktigt bra till i LB-kombinationen och jag klickade dessutom massvis av fina bilder under den dagen. Där och då insåg jag hur mycket jag saknade fotograferandet.


Innan det var dags för hemfärd fick Isabelle rida Miro, precis som förra året. Även i år var leendet lika stort och Miro var överlycklig över att få hoppa lite. Jag fick sedan sitta upp och prova rida Isabelles häst, Connection, det var allt en upplevelse försig. För det första är han väldigt stor, för det andra rör han sig som jag vet inte vad och för det tredje är han ganska olik Miro ridmässigt. Det var i alla fall väldigt roligt att få prova något nytt och när den största utmaningen är att klara av att rida lätt: ja, då vet du att hästen rör sig väldigt mycket!


Jag är otroligt glad över den relation som vi har med Miros förra ägare, jag vill ha lika bra kontakt med Miros kommande ägare som jag har med hans förra. Det är givetvis extra roligt att vi kan komma ner dit och bli så varmt välkomna. Jag kommer alltid vara de evigt tacksamma för att de svarade på vår köpes annons och att vi sedan fick äran att köpa världens finaste och bästa ponny, nämligen Miro. ♥