Jag efteranmälde mig lite spontant till en dag på FaRS dressyrmeeting på Sveden bara någon dag innan efteranmälningstiden gick ut då jag kände att en månads tävlingsuppehåll blev lite väl långt efter sommaruppehållet. Tyvärr hade de ingen LA:3 på hela helgen, som jag gärna hade ridit, så det fick bli en LA:1 istället. Lite variation med tanke på att jag inte ridit det programmet sedan i maj.

LA:1

Framridning:
När jag i godan ro skirttade fram öppnade sig hela himlen och på bara någon minut var både jag, Miro och framridningsbanan genomblöta. När det värsta regnet lagt sig började jag rida fram, det var däremot inte helt lätt då jag var genomkall och blöt medan Miro kändes spänd. Min framridningsplan som jag hade tänkt mig fungerade inte alls, framridningen blev därför lite småkaos. I traven kändes Miro väldigt spänd och ibland småspringig, fick inte alls till känslan trots att jag försökte hitta på åtgärder. Galoppen kändes istället kort och spänd. Fick honom heller inte tillräckligt rund i sidan, utan han kändes lite stretig och ville inte släppa efter och igenom.

Hade nästan gett upp och tänkte faktiskt stryka mig, det började regna mer dessutom. Gick då in i ridhuset där de var framridning för de regionala klasserna (jag red lokalt) då de sagt att vi fick trängas där inne i de värsta skurarna. Där inne kändes det som jag fick grepp om trycket i traven i alla fall även om det var lite sisådär med styrningen och det övriga. Galoppen blev lite mindre spänd och kort, även där så länge vi inte styrde. En sådär tio minuter där inne gjorde verkligen skillnad.

I collectingring:
Collectingringen låg het under vatten i princip, men jag och Miro plaskade runt lite i både trav och galopp. Han kändes lite mer spänd igen vilket antagligen berodde på vattenmassorna och styrningen var forfarande lite sådär, men jag tänkte att det fick bära eller brista.

På banan:
På banan hade jag lite samma känsla som i collectingring, där inne var det däremot inte fullt lika blött förutom halva kortsidan vid domaren. Miro skulle däremot inte gå i närheten av ena långsidan i vänstervarvet, han bara vände och drog sig därifrån. Jag red däremot upp på medellinjen vid startsignal med tanken att om han blir för trixig utgår jag, annars kämpar vi på och tar saker och ting som det kommer.

Känslan under ritten var inte helt på topp. Miro bjöd däremot på sig själv och trampade på i vattnet som han aldrig gjort annat innan, vilket var lite förvånade. Min ridkänsla var däremot i övrigt inte så bra. Fick inte alls känslan av att han var mjuk och följsam i sidorna eller mellan hjälperna, därför kändes det lite hackigt. Traven kändes lite spänd och hastig ibland medan galoppen fortfarande kändes kort och spänd. Var inte speciellt nöjd med själva ritten, mer glad att vi tog oss igenom den utan större missöden med tanke på förutsättningarna. Jag kan rida så mycket bättre än jag gjorde idag, kändes mest som jag styrde runt. Den läskiga långsidan i vänstervarvet löste sig däremot, vi behövde aldrig rida förbi den egentligen i just det varvet, tur det!

Jag fick mig däremot ett överraskande uppvaknande när jag fick protokollet, 65.13%, min gissning låg på minst 10% under det och istället sätter vi nytt procentrekord i LA:1!? När jag tittade på filmen så här i efterhand såg det däremot bättre ut än det kändes. Det såg inte alls lika hackigt ut som jag upplevde det i traven, i galoppen syntes det däremot tydligare om än inte så illa som det kändes. Slutkommentaren löd "Liten trevlig häst som trots blötan gör sitt bästa. Släpper i formen ibland.", och ja, det stämmer nog. Miro gjorde verkligen sitt bästa i förutsättningarna idag inne på banan, jag kan inte klaga på honom ett endaste dugg. Idag ställde han verkligen upp, älskade lilla ponnyn. Jag lämnade Sveden med ett leende på läpparna och är glad att jag faktiskt inte strök mig.

Han är så himla fin min älskade lilla ponnyhäst. Alltså bilden i mitten, ett sådant typiskt Miro-uttryck! Öronen spetsade och det syns hur han spänner till sig, där rider vi nämligen ut mot den läskiga långsidan men det gick bra utan att han gjorde mer än just bara titta.

Stallmys i fredags kväll och jag åkte hem med ett leende från gårdagens tävling! Miro och jag presterade ett jämnt program på 61.14% i LA:3, jag är hur nöjd som helts. Några småmissar i traven och en tabbe i galoppen som jag däremot räddade bra (trodde även jag skulle förlora mycket mer poäng på den!), men jag är nöjd ändå. Travprogrammet hade kunnat varit starkare med mer tryck vilket hade gett mer poäng, galoppen däremot blev bättre än jag väntat och motsvarade där vi ligger idag. Nu blir det vidare och fortsatt träning, jag måste spana efter fler tävlingar för nu är jag riktigt laddad på att förbättra och finslipa mer inne på banan!

På kvällen körde jag sedan till stugan där jag och Cam spenderade natten. Vi hade det hur mysigt och bra som helst. Grillade till kvällsmat, pratade, tittade på film, bara var, tog en nattlig roddtur i månljuset vid kvart i två, sov lääänge och åt fin helgfrukost. Tyvärr hade jag jätteont i magen på förmiddagen/tidig eftermiddag och sedan var det inte lång tid innan det blev hämtning hem. Får snart bli en nytt stugbesök och då ska vi se till att vara där i tid första dagen och undvika magont dag två.

När vi kom hem åt vi lite matm, sedan packade familjen in oss i bilen och ponnyerna lastades på transporten. Vår slutdestination blev Gruvsjön i Garpenberg för att bada med hästarna! Jumanji bjöd på lite bad och plask, Miro gick ut i vattet några gånger när jag gick i brevid men annars var han skeptisk. Det blev i alla fall lite mys barbacka i en väldigt fin miljö. Miro var så himla full med power och det kändes verkligen magiskt.

 

Vattnet blev tyvärr djupt vääldigt fort, det hade nog gått bättre om det varit lite mer jämn vattennivå. Nu var det grunt och sedan blev det som en grop ner vilket ponnyerna tyckte var lite obehagligt. Det var väldigt fint i alla fall och jag åker gärna dit igen!

Motljus + autoinställningar blir inte världbäst, blogg.se förstör dessutom kvalitén ytterligare. Men ett fint minne blev förevigat. En tråkig sak som hänt i helgen är att min kamera börjat ge upp. Eller ge upp är kanske fel ord, men blixten har öppnat sig och går inte att stänga ner igen. Kameran fungerar utmärkt och blixten verkar inte fungera i öppet läge, så det är ju bra, men nu är bara frågan hur jag ska gå vidare. Lämna in en nästan fem år gammal kamera på lagning eller se det som en anledning till att byta ut den. Det sistnämnda låter lockande men samtidigt känns det som det blivit och kommer att bli mycket dyr teknik som bytts ut under ett halvår. Beslutsångest.

Som rubriken här ovan lyder, det är ungefär jag känner just nu. Den här sommaren lider allt mer mot sitt slut och jag kan inte för mitt liv förstå hur fort den har gott. Jag som tänkte att sommaren skulle ge mig tid till att blogga, tänk så fel jag hade.

 

Efter studenten har min sommar rullat på, började första helgen med att fira fyra år mer världens bästa Miro genom att rida KM i dressyr. Mitt första KM som storhästekipage, men med min älskade ponnybuse. Antagligen vårt bästa KM hittills, även om vi även i år hade galoppen emot oss. Jag var nöjd över att vi i alla fall höjde oss över 5% gentemot vår start helgen innan.

 

Hade sedan en vecka ledigt innan min första arbetsvecka som började med en söndag. Efter den veckan hade jag min lilla "semester" på nästan två veckor. Den första veckan spenderades först nere i Vetlanda hos Miros förra ägare, tränade lite dressyr och Miro dumpade även av mig i ridbanans största vattenpöl. Det regnade en hel del där nere, tyvärr, men besöket var väldigt trevlig ändå.

 

Därefter följde några dagar nere i Laholm för årets upplaga av Svenska New Forestmästerskapen. Det var med blandade känslor jag stod vid sidan om, det kliade i hela kroppen. Jag ville också! Det gick bra för Johanna och Miro i både dressyr och hoppning i alla fall. Jag fick ställa ut honom och det gick inte enligt våra förväntningar. Det blåste och han stod emot, vilket gjorde att han inte visade sin rätta trav. Även några av de övriga betygen sänktes. Han som bara blir finare och finare i kroppen för var dag som går, antagligen har det att göra med att tävlingsformen inte är den form av NF som domarna vill se. Det var iövrigt en trevlig anläggning, men nästa år hoppas jag att NF-SM går i Vetlanda igen.

 

Den resterande delen av min ledighet ägnades åt hästar och Cam. Miro blev tyvärr lite hängig genom hosta och snorighet när vi kom hem, men efter lite vila återhämtade han sig snabbt igen. Jag jobbade sedan en vecka innan det var dags för Säters höjdpunkt: nostalgidagarna. Första gången på två år som vi kunde vara där eftersom de senaste åren legat samma helg som NF-SM. I år blev det i alla fall någon form av besök alla dagarna, vilket givetvis var trevligt.

 

Efter ytterligare en jobbvecka fick jag besök av en sakna Felicia. Vi hade inte setts på nästan ett år så det var mer än välkommet. Det blev trevliga dagar med hästar, fotografering, shopping och en del mer. Tyvärr gick tiden fort men vi får se till att det inte går ytterligare ett år innan nästa gång vi ses!

 

När nästa arbetsvecka led mot sitt slut och det blev helg var det dags att fira Cams 18-årsdag! Vi hade bokat en kryssning till Åbo så på dagen tog vi tåget ner mot Stockholm där vi spenderade lite tid på stan innan vi gick till båtterminalen, genom hela Prideparaden som vi inte haft en tanke på att låg samtidigt. Det blev en låång promenad, men väl framme blev det en väldigt mysig och lyckad kryssning. Enda klagomålet vi hade var egentligen bufféerna vi bokat som inte motsvarade vad de kostade. När vi kom tillbaka till Stockholm tog vi tunnelbanan tillbaka till tågstationen, ett väldigt klokt val.

 

I måndags var på Jumanjis sista återbesök för kotledsinflamationen. Efter sex veckor med igångsättning på raka spår får hans träning nu börja trappas upp, om två månader ska han vara tillbaka där han var innan. Vi passade även på att kolla tänderna på båda ponnyerna så nu är de fina i munnarna. Miro blev helt väck av lugnandes dock, lilla skruttponnyn.

 

Nu är jag mitt uppe i en arbetsvecka igen, min näst sista. Dagarna rullat verkligen på och det är ett pyssel att hinna med jobb, ponny och pojkvän men det går, även om det är tajt och kräver tidsplanering. Allt skulle underlätta något om inte allt var utspritt i olika städer men det är bara att gilla läget helt enkelt!

 

I helgen är det daga för tävling igen, första sedan KM. Jag och Miro har inte hunnit träna så jättemycket för Pernilla under sommaren men några träningar har det blivit men idag är det dags igen. Har tragglat på själv istället, vilket gott både bra och mindre bra. Mesta dels bra skulle jag vilja säga, men det ska bli så skönt att få ett pat ögon på sig igen ändå för att få till de små detaljerna. Traven är väldigt fin av sig själv, det gäller bara att hålla ihop det. Galoppen däremot är fortfarande inte precis så bra som jag vill ha den, men vi kommer framåt i arbetet utan allt för stora svackor i alla fall!

 

Nu ska jag försöka avrunda det här inlägget, som precis som vanligt blev betydligt längre än tänkt. I skrivande stund sitter jag på bussen från Borlänge påväg från jobbet. Blir därefter raka vägen till stallet för träning, idag blir det utomhus som förberedelse inför helgens tävling. Har mest blivit inomhusridning med tanke på värmen på slutet och trots att jag tänkt trotsa den den här veckan har det inte blivit av. I tisdags var det jättemycket rök ute från skogsbranden, så då fick Miro vila helt och igår var det träningar ute på stora banan. Idag däremot, då ska vi rida utomhus!

 

Förhoppningsvis ska jag försöka hinna flika in här någon mer gång innan sommarens slut. Dagarna kommer däremot vara fulla med att göra den kommande veckan också, men det ska då inte dröja nästa två månader till nästa gång.

 

 

Är det inte konstig egentligen, hur någon som för ett år sedan stod dig nära idag kan kännas som främling samtidigt som någon som någon som för ett år sedan var en främling idag kan stå dig så nära. Om någon för ett år sedan hade frågat mig hur mitt liv skulle se ut ett år framåt hade jag inte kunnat svara som jag hade gjort idag. Mina tankar och drömmar låg någon helt annanstans och han, han var bara "en i mängden".

Idag vet jag däremot. Jag har lärt känna världens mest fantastiska person. Det hela började med att jag berättade för en tvåa vart hans nya skåp låg när han letade på helt fel ställe i skolan, jag visste nämligen när jag råkade höra skåpnumret eftersom det var det över mitt gamla. Han tackade så mycket säkert tre-fyra gånger för det den dagen. Några dagar senare skrev han det även på Facebook. Någon vecka senare frågade han om jag ville sitta med honom på bussen till Borlänge, eftersom vi åkte med samma buss, det slutade med att jag gjorde det. Det var så jag började känna honom, vi åkte buss tillsammans varje morgon som vi båda skulle till skolan. Däremellan skrev vi lite med varandra till och från, även om det blev allt mer regelbundet.

Det var egentligen inte förens efter jul som vi började umgås mer i skolan och dessutom åka med samma buss även hem. Tiden gick och vi lärde känna varandra allt mer, vi blev bara tajtare ju längre tiden gick egentligen. Samtidigt tog det väldigt lång tid innan jag förstod eller snarare tillät mig att förstå vad jag egentligen kände. Det borde egentligen ha varit mer uppenbart från början men istället trängde jag undan känslorna för honom eftersom jag hade svårt att gå vidare från andra känslor. Han gjorde däremot allt, han fortsatte att kämpa där andra antagligen redan hade gett upp. Det är jag så glad för, för han hade lika väl kunnat låta det gå med tanke på hur mycket mer tillbaka jag var gentemot han.

Nu står jag här fyra månader senare och vet att jag gjorde precis rätt val. För jag har verkligen hittat en underbart fantastisk person. Jag älskar verkligen honom och hans ibland lite konstiga jag. Hans konstiga idéer, hur han kan bli så gulligt upprörd över små samhällssaker (som till exempel hackad frukt på sociala medier) och hur konstiga ord som fisk, äpple och munvatten bara kan komma upp i en mening från ingenstans. Att prata om allt mellan himmel och jord, långa promenader och att få somna och vakna brevid honom. Ögon locken som aldrig stängs helt och att få ligga i någon timme och vänta på att han ska vakna på morgonen. Jag älskar allt med honom, jag kan verkligen inte komma på något som jag ogillar. För mig är har han allt en människa behöver ha, han är världens bästa människa för mig.

 

Dessutom visar han stor respekt för mitt hästintresse och följer även med till stallet och hjälper till, utan klagomål.Våra största dilemman vär egentligen att ingen av oss är speciellt bra på bestämma (=det tar tid att bara komma fram till vem som ska bestämma vad vi ska göra tex, eftersom som ingen vill bestämma över den andre), att jag är Apple-människa och inte han vilket leder till att min iPhone mobbas dagligen samt att jag tycker hans balsamkonsumtion är lite väl hög. Vi brottas med andra ord inte av speciellt stora problem, om jag får säga det själv eftersom det dessutom görs på ett kärleksfullt sätt.

Han betyder i vilket fall otroligt mycket för mig och jag älskar honom så himla mycket. Jag har ingen aning om hur jag skulle klaga mig utan honom, varje dag som går utan att vi ses blir lite av en "dålig dag". Det finns ingen som jag kan lita på som honom och han fyller verkligen en stor del av mitt livspussel. Han är verkligen ett av mina största glädjeämnen och han lyser verkligen upp mina dagar. Han visar alltid hur mycket jag betyder för honom, bryr sig verkligen om mig och finns alltid där. Det går verkligen inte en dag utan att han verkligen visar eller berättar det för mig på ett eller annat sätt.

Ibland undrar jag om det var det där skåpnumret som förde oss samman, vi har faktiskt pratat om det och på ett sätt kan det faktiskt vara så. Oavsett är jag otroligt glad över att våra vägar korsades, för jag hade inte en tanke på det när vi träffades till en början. Livet ändras och så även känslorna, vilket jag är otroligt glad över. Jag älskar dig så oerhört mycket, min älskade Cam. ♥