En dag i somras var jag och Johanna båda två allmänt opepp på att rida. Det var en sån där varm dag, ponnyerna behövde verkligen gå och om jag inte missminner mig hade vi en tid att passa vilket gjorde att vi glatt fick rida mitt på dagen. Johanna kom med den brilijanta idéen att vi skulle rida barbacka, sagt och gjort så gjorde vi det.

Jumanji rider vi barbacka på lite till och från, i perioder har det blivit mer. Miro däremot, ja, han har väl tappat sitt förtroende i och med alla turer när vi faktiskt haft sadel på. Vid det här tillfället var det över 3 år sedan någon red honom barbacka på riktigt, men jag tog på mig säkerhetsvästen för att undvika avflygning och satt upp. Miro var verkligen gudasnäll. Han skrittade, travade och galopperade som han aldrig hade gjort annat. Jag tror att han kände att han var tvungen att ta hand om matte lite extra, för han höll inte ens på med sina vanliga trotsfasoner som vi fajtades med under den här tiden.

Efter det här tillfället har jag faktiskt ridit barbacka på honom ett antal fel gånger. Det är verkligen helskoj att galoppera runt barbacka eller att utmana sig själv genom att rida lätt trots att det gör förbannat ont i benen för att orken försvunnit. Miro har dessutom den optimala barbackaryggen: den är rund och go samtidigt som han inte har någon manke. Han är lite stuttsig att sitta på i traven men jag är så van med det, därför blir det heller inget problem.

Många gånger tror jag att vi blivit för säkerhetstänkande kring Miro. Han har sitt flyktbeteende och vänder på en femöring under en tusendelssekund när han vill dem, men innerst inne är han en snäll och go ponny. Jag tror dessutom att både jag och Miro har blivit mer trygga med varandra efter alla dessa år, därför är de dags att våga utmana lite och släppa på gränserna.

I höstas var det istället jag som gav Johanna en utmaning. Hon frågade mig en fredagseftermiddag vad hon skulle hitta på med Jumanji, jag svarade henne lite oseriöst "hoppa barbacka!". Johanna tog det på fullaste allvar och bestämde sig för att de minsann skulle hoppa lite småhinder barbacka, även om hon verkade lite smått nervös över den situationen.

Av en tillfällighet var Karin där med kameran, själv stod jag och filmade med Johannas iPhone. Både jag och Karin lyckades trigga igång Johanna som faktiskt upptäckte att det inte var någon som helst konst att hoppa barbacka. Hindret skulle hela tiden "höjas lite", rätt som det var låg det på 90cm och de flög över som ingenting. Jag tror att det var ett väldigt bra pass för Johannas självförtroende, hon har nämligen blivit lite höjdrädd. Det var i alla fall med ett stort leende på läpparna som hon gick hem tillsammans med mig den kvällen.