Det finns en person som egentligen är grunden till hela min och Miros utveckling. Den här personen har verkligen varit med från ruta ett, från ett beslut efter att ha sett en film från provridningen till att ha coachat oss fram till en debut i LA:P1. Utan den här personen hade jag aldrig tagit mig igenom det här jobbiga året som en segrare. Tack vare den här personen är jag den ryttare jag är idag. Personen i fråga är givetvis min tränare Pernilla.

Jag har tränat regelbundet för Pernilla sedan jag började träna ridskoleponny i början 2008, med tiden har träningarna blivit allt mer regelbundna. Hon har varit med både på Blackys och Zanzibars tid, hon har varit med under hela min och Miros resa. Jag har valt att ha Pernilla som "huvudtränare" eller vad man ska kalla det för att hon har varit den tränare som passat mig bäst och jag är oerhört glad över mitt val. Hon har alltid fått fram det bästa ur mig och jag rider aldrig så bra som när jag tränar för henne.

Pernilla har varit med genom genom både de sämsta och de bästa perioderna under min och Miros resa. Hon har sett oss dansa fram och hon har sett oss flyga både bakåt och åt sidan. Det är tack vare henne som jag tagit mig igenom alla dessa tuffa perioder, för hon har verkligen stått vid vår sida i såväl framgång som motgång.

Jag tycker att det är guld värt att hon finns på samma anläggning där Miro står. Vi träffas dagligen och det gör att jag enkelt kan fråga om saker som jag funderar över, hon frågar dessutom ofta hur det gått de dagar jag rider och tränar på egen hand. Alla beslut som tas kring min och Miros träning tas i samråd med henne, just för att hon är den som känner mig och Miro bäst. Hon känner till min ridning, mina brister och mina styrkor på precis samma sätt som hon känner igen Miros. Det finns ingen annan tränare som känner oss som ekipage så bra, det är även anledningen till att jag helst av allt tränar för henne.

Hela det här året har Pernilla varit med och stöttat när Miro drivit oss båda till vansinne. Hon har stått och coachat oavsett om klockan varit nio på fredagskvällen, om regnet stått i backen eller om mörkret börjat krypa sig på. Har inte plan A fungerat har hon kommit med både en plan B och C, ibland även D och E. Jag har tränat för henne både två, tre och fyra gånger på samma vecka, allt för att få Miro att komma på plats. För det har behövts, i de värsta perioderna har jag inte kunnat ridit själv på banan för att han har tagit övertaget helt.

Ett tag fick hon alltid vara beredd på att hoppa upp utifall att jag inte skulle klara av honom, det har till och med hänt att hon suttit upp och ridit i jeans. Samtidigt har hon alltid gett mig chansen att faktiskt i första hand få lösa problemen själv med hennes vägledning, hon har bara suttit upp i absoluta katastrofer. Även om det i de stunderna kändes omöjligt för mig att få igenom saker är jag glad för att jag faktiskt fått chansen att känna att jag klarar av att lösa många matcher på egen hand, det har stärkt mig som ryttare.

Tillsammans med hennes hjälp nådde jag och Miro vårt största mål, att rida LA:P1. Vi lyckades ta oss ur headshakingperioden och få de där bakbenen att hitta tillbaka på rätt plats, men utan hennes hjälp hade vi aldrig kommit hit. Utan alla träningar och utan alla små verktyg jag fått för att använda på egen hand, hade vi aldrig tagit oss hit där vi står idag. Tack vare all den coachning hon gett mig har jag stäkts otroligt som ryttare och tillslut lyckades vi även övervinna Miro och få honom tillbaka på vår sida igen.

Den senaste tiden har vi stått och förundrats över den utveckling vi nått under det här året. Idag kan vi tillsammans stå och småskratta om hur vi försökte galoppera runt på den där 20m voltern utan framgång. Vi kan tänka tillbaka till den tiden vi var nöjda om han inte slet tyglarna ur händerna på mig under sina headshakningar. Det är helt otroligt hur många olika ridsätt vi fått ta till under det här året, jag förstår att jag känt mig både förvirrad och otillräckligt. Men tack vare all hjälp och stöttning har jag förstått att jag inte varit så värdelös och otillräckligt som jag faktiskt har känt mig. Tillsammans lyckades vi knäcka koden över hur vi skulle få över Miro till rätt sida igen.

Pernilla var den första jag tränade Miro för, hon kommer garanterat även vara den sista. Jag kommer aldrig kunna tacka henne tillräckligt för all den hjälp jag fått hittills eller för den hjälp jag kommer att få i framtiden. Det här är en tränare jag aldrig kommer att välja bort. Jag ser verkligen fram emot den kommande träningsperioden som kommer!