Alltså den här bilden, jag dör vad söt den är. Var inne på en av mina gamla bilddagböcker här om dagen och hittade den, hade nämligen helt glömt bort att den ens existerade. Miro ser väldigt nöjd och glad ut över livet och var där fortfarande lite väl rund om magen. Här hade han varit i vår ägo i precis två månader och det var även under det här ridpasset som jag ramlade av honom för första gången.

Igår la jag upp den här bilden på Instagram med texten "Finn ett(två) fel", för ja, den är inte helt äkta. Det är nämligen så att det var en tjej som redigerade den här till mig för i själva verket hoppar vi över ett hinder. Där hade ni även felet/felen: hindret är bortredigerat och Jennie hoppar Miro. Språnget efter det här är orsaken till att det aldrig blev något hoppekipage av oss, jag åkte helt enkelt av och efter det hoppade jag en hoppletion innan jag la det på hyllan.

Här har ovan har ni orginalbilden! Måste ha varit en hel del pysseljobb för att få till allt i den översta bilden. Jag är fortfarande imponerad!

Idag är det den första januari, alltså dagen då alla hästar fyller år. Både Miro och Jumanji räknas som 14, men i mina ögona kommer de vara 13 år till sina riktiga födelsedagar. Min största fundering är vart tiden tog vägen, hallå, det var ju inte länge sedan vi köpte Miro som 10 åring!

En födelsedag har jag och Johanna däremot firat med äpplen, nämligen lille Blackys. Busponnyn har nämligen hunnit bli hela 20 år! Det känns ännu mer otroligt, jag minns fortfarande den tiden då stallet.se var sajten som gällde och jag skrev presentationer om min skötponny som var 12. Gamla goda tider. Jag tror däremot att Blacky har många härliga år framför sig, han har fortfarande den där glimten kvar i ögat. Lugnare har han allt blivit med åren, men allt hänger de där små ponnybenen med i många år till. Älskade lilla Blackybus, tänk hur mycket minnen jag har med den ponnyn. Han är definitivt min lilla sagoponny.

Idag är det julklappshoppning på klubben, precis som inför varje jul. Något som känns lite konstigt är att jag inte kommer vara på plats eftersom jag jobbar 07-15 idag. Det känns faktiskt tråkigt att missa det hela för även om jag inte själv deltagit de senaste åren är det ändå otroligt mysigt och Johanna ska dessutom hoppa med båda ponnyerna i år.

Jag håller i alla fall alla tummen för Johanna och Miro under deras två starter! Hinner i alla fall hem tills det är dags för Johanna och Jumanjis start, så lite julklappshoppningsstämning får jag i alla fall ta del av.

Här kommer ett litet urval av julklapphoppningsminnen.

Jag och Blacky 2007, vi vann stilhoppningen i 60/70cm.

Mitt i allt mörker väcktes idag ett extra stort ljus: en resa till Thailand är bokad! I fem år har jag längtat och drömt om att få åkta tillbaka till det som jag en gång i tiden kallade för "hemma i Kamala", jag ser det fortfarande lite som att få komma hem igen. När jag satt på sista lektionen och fick ett sms av pappa att det var bokat och klart blev jag så otroligt glad, helt plötsligt kändes inte allt riktigt lika grått längre.

De som känner mig vet antagligen mycket väl hur mycket Thailand betyder för mig. För er som inte vet det har jag och min familj spenderat en hel del tid på andra sidan jordklotet, något som började med en två veckors charterresa när jag var sju ledde till en tre och en halv veckas lång resa där vi även reste runt lite. Den senare av dessa resor skedde i samband med tsunamikatastrofen 2004, vi klarade oss däremot bra förutom vissa minnesbilder. Längtan tillbaka blev stor och något som skulle bli en resa på sex veckor blev en vistelse på sex månader, jag var skeptisk i början men ärligt talat är det bland det bästa jag gjort i mitt liv. Vi var bofasta i bortåt fem månader i Kamala där vi hyrde ett hus i "bergen" medan jag och Johanna gick på Phuket WiNFY School (en svensk skola). Vi avslutade sedan med en runtresa den sista tiden innan vi åkte hem. Två år semare var vi tillbaka, den här gången för tre månader. Vi reste runt i ungefär sju veckor först innan vi avslutade i Kamala, även den här gången hyrde vi ett hus men närmre stranden samtidigt som jag och Johanna gick i skolan.

Tiden i Thailand ligger mig så varmt om hjärtat. Det är en upplevelse att bo i ett annat land, speciellt när kontrasterna är stora jämfört med Sverige. Första gången bodde vi verkligen i en thaiby omringade av thaiare medan vi andra gången bodde mer centralt. Första gången träffade jag många bra svenska vänner medan vi andra gången även träffade en del thaivänner, tyvärr har kontakten med dessa dött ut en del. Vi har levt i en helt annan kultur där värderingarna inte alls alltid är de samma som hemma vilket är otroligt lärorikt. Det var även väldigt lärorikt att gå i skolan där, det krävs betydligt mer eget ansvar från eleven. Engelskaläraren var dessutom en engelsman som inte pratade svenska, all undervisning skedde helt enkelt på engelska. Det fanns även en thailärare och annan thailändsk personal. Livet där nere är helt annorlunda jämfört med det svenska och det måste nästan upplevas för att förståelsen för det ska finnas.

Jag har dessutom rest mer i Thailand än i Sverige, där har jag varit i princip så långt upp du kommer samtidigt som jag varit så långt ner. Jag har bilat från Phuket till Chang Mai, jag har åkt nattåg i bortåt 14h, suttit oräkneliga timmar på thailändska bussar och färdats med både. Sovit i läskiga bungalows på öar och besökt städer där befolkningen knappt sett en vit människa i verkligheten. Visumresor har gjorts till både Burma och Malaysia. Runtresorna är så svåra att sammanfatta i ord men jag kan bara säga en sak: jag har upplevt så mycket mer än andra i min ålder.

Det känns riktigt bra att få komma tillbaka, även om det känns konstigt att vi bara ska åka på semester i 16 dagar. Den här gången blir det inga resor land och rike runt utan nu ska vi bara njuta av att få vara tillbaka efter fem år hemma i Sverige. Kamala blir huvuddestination, det ska bli roligt att få komma dit igen men samtidigt vet jag att det förändrats en del sedan sist. Å andra sidan är det lite som hemma i alla fall. Finns många mer ställen jag vill till, men alla destinationer utanför Phuket får helt enkelt bli en annan gång.

Om 115 dagar, närmre bestämt den 11 april lämnar jag landet. Hur jag ska klara mig utan ponnyerna i 16 dagar är en annan fråga, jag har aldrig varit ifrån dem längre än fem dagar sedan jag skaffade ponny. Förhoppningsvis ska jag överleva eftersom jag vet att de kommer hamna i trygga händer här hemma i Sverige!

För er som är intresserade finns resedagböcker från 2006-2007 och 2009 på www.dalsbyn.se. Sidan är inte direkt den snyggaste, men text och bilder väger upp.

Jag gissar på att de flesta hästmänniskor har hört påståenderna om hur de olika könen ska bemötas? En valack talar du om för vad den ska göra, en hingst frågar du och ett sto diskuterar du med (alternativt skickar in en lång skriftlig ansökning). Jag har länge funderat på vart jag ska placera Miro, för han är inte en valack som gör som du säger. Idag fick jag däremot svaret på mina funderingar när jag kollade min instagramfeed.

Som de flesta vet har Miro väldigt mycket åsikter, han är en ponny som vet vad han vill. Han har även sina dagar, ena dagen arbetar han emot dig och nästa arbetar han med dig. De dagar han är snäll kan du mycket väl säga till honom vad han ska göra i ridningen, men samtidigt måste du som ryttare vara konsekvent på hans svar: det är nog egentligen bäst att fråga. De dagar han är på mindre bra humör ifrågasätter han allt, som ryttare måste du helt enkelt diskutera dig fram. Han är alltså i de avseenderna både en valack, en hingst och ett sto i sin personlighet.

Idag läste jag däremot det mest klockrena, "be (alltså till högre makter) om det är en ponny", och ja, det stämmer så bra! För allt var det nästan så att jag bad för att Miro skulle bli en snäll liten ponny under de värsta perioderna samtidigt som jag mutade honom med godis.

 

Frågan är ju vad det var som gjorde att Miro blev en lite mer samarbetsvillig ponny, inte tror jag det beror på böner i alla fall. Jag tror det har att göra med tålamod, ödmjukhet och arbete bland annat. Oavsett vad så älskar jag honom för den han är och för min del får han gärna ha lite åsikter och humör så länge det inte går överstyr. Nu är han precis lagom i humöret, jag ber för att det ska hålla i sig!

För tredje året i rad packade vi bilen och transporten fulla för att åka ner till Vetlanda och Svenska New Forestmästerskapen. Precis som tidigare år åkte vi några dagar tidigare än själva mästerskapet drog igång för att bo och vara hos de som vi köpte Miro av. Det är alltid lika trevligt att komma ner dit!

Vi fick, precis som tidigare år, några riktigt bra dagar nere i Vetlanda. Ponyerna fick även i år stå inne i ponnystallet, i år var de däremot helt ensamma där inne. Miro fick stå i samma box som han stod i när vi var ner och tittade på honom samt hämtade hem honom, det gav mig tillbakablickar.

Jag tränade även två pass för Caroline som gav både mig och Miro väldigt mycket, trots att Miro höll på med sin headshaking. Känslan var kanske inte den bästa hela tiden, men å andra sidan fick jag även några "aha"-upplever. Caroline är verkligen den tränare som fått in i huvudet på mig att på träning måste det faktiskt inte gå bra, det är inte vid dessa tillfällen som ekipaget ska dansa runt utan minsta felsteg. Det är på träning som det faktiskt får gå dåligt och se ut hur tusan det vill, för hur ska vi annars kunna få fram den bästa sidan på tävlingsbanan? Bristerna behöver arbetas med för att ekipaget sedan ska kunna dansa fram felfritt inne på tävlingsbanan. Jag hade gärna velat träna för Caroline regelbundet.

Vi hann även med en Ullaredstripp på min begäran. Komiskt nog fick jag enbart med mig en sak från hästavdelningen, torrschampoo, för det var verkligen inget i utbudet som jag kände att jag behövde. Förrådet av flugmedel och pälsglans förökades även det, men det fick gå på mammas räkning. För min del blev det en dyrare histora än torrschampoo ändå eftersom jag hittade en hel del annat smått och gott.

Mästerskapshelgen var lika fullsmäckad och stämningen var på topp som alltid. Det kändes däremot lite konstigt att invigningen låg på fredagskvällen istället för på torsdagskvällen som den gjort tidigare år. Jag tävlade en dressyrklass på fredagen (LA:1) medan Johanna hoppade två Pay&Jump-rundor (70- och 80cm). På lördagen ställde vi ut båda ponnyerna, vi red även en varsin dressyrklass. Jag red SM-klassen (LA:4) och Johanna red en LB:1. Min tävlingshelg var känslomässigt helt totalt upp och ner. Jag hade helt tappat gnistan för att det ska vara roligt att tävla, istället satte jag mig in i prestationsbubblan vilket bara satte snubbelben för mig själv. Mer om resultat och tankar finns i mitt tävlingssummeringsinlägg!

Lördagskvällen avslutades med ryttarfest. Vi hade ett helt eget Säterbord, vi var totalt 12 personer (två familjer var där nere för tävling, + att en till var där under lördagen och tittade) och jag tror att vi var de som var kvar nästan längst faktiskt. Söndagen var för vår del tävlingsfri men vi befann oss på anläggningen trots allt. Vi hejade fram Alexander och Smokie som låg riktigt bra till i LB-kombinationen och jag klickade dessutom massvis av fina bilder under den dagen. Där och då insåg jag hur mycket jag saknade fotograferandet.


Innan det var dags för hemfärd fick Isabelle rida Miro, precis som förra året. Även i år var leendet lika stort och Miro var överlycklig över att få hoppa lite. Jag fick sedan sitta upp och prova rida Isabelles häst, Connection, det var allt en upplevelse försig. För det första är han väldigt stor, för det andra rör han sig som jag vet inte vad och för det tredje är han ganska olik Miro ridmässigt. Det var i alla fall väldigt roligt att få prova något nytt och när den största utmaningen är att klara av att rida lätt: ja, då vet du att hästen rör sig väldigt mycket!


Jag är otroligt glad över den relation som vi har med Miros förra ägare, jag vill ha lika bra kontakt med Miros kommande ägare som jag har med hans förra. Det är givetvis extra roligt att vi kan komma ner dit och bli så varmt välkomna. Jag kommer alltid vara de evigt tacksamma för att de svarade på vår köpes annons och att vi sedan fick äran att köpa världens finaste och bästa ponny, nämligen Miro. ♥

Ibland tycker jag inte om HTML-koder, speciellt inte när de inte fungerar som de ska (eller som jag vill). Jag har upptäckt att mitt egenistrallerade typsnitt som ska synas i rubriker och menyrubriker har slutat att fungera, vilket är väldigt störande då det förstör hela designens utseende. Nu ser det bara konstigt ut eftersom det typsnittet som blir istället för det första är alldeles för stort och för det andra är det inte på långa vägar lika fint.

 

Jag ska försöka återgärda skadan så snart det bara går! Tror jag vet vart felet ligger så behöver hitta en ny sida att ladda upp typsnittsfilen på bara, förhoppningsvis kan jag lösa det under måndagen. Tills dess får nu har överseende över att det är lite knasigt.

EDIT: Problemet är nu åtgärdat genom att filerna är uppladdade på en ny sida som "kommunicerar" bättre till bloggen!

Det här läsåret börjat pang på redan från start, torsdagen samma vecka som vi började skulle vi presentera en färdigställd idé över vårt gymnasiearbete. Jag läser ett estetiskt program och har därför ett lite friare område att röra mig på, däremot var jag tvungen att skapa någonting. Allt som dök upp i mitt huvud var fotografering eller att starta upp bloggen, men på något sätt kändes det inte som en utmaning. Syftet var trots allt att utmana sig själv lite och göra någonting nytt, det var då min syster kom med en briljant idé.

Johanna tyckte att jag skulle göra ett eget kürprogram, jag nappade verkligen direkt. Vilken dressyrryttare fascineras inte av att titta på kür? Vilken dressyrryttare ser inte sig dansa sig igenom sitt eget program till musiken tillsammans med sin häst? Givetvis kunde jag såväl se det framför mig, i det ögonblicket var jag säker på att det var just det här jag ville göra. Sagt och gjort skrev jag ner mina tankar och idéer och presenterade, det var även en godtagbar idé.

Jag har sedan dess suttit i skolan hela onsdagsförmiddagarna och jobbat med mitt gymnasiearbete. Trots att det är veckans längsta lektion går den konstigt nog väldigt fort, tiden rinner verkligen bara iväg. Det tror jag har att göra med att jag faktiskt sitter och fokuserar på det jag ska göra, jag får verkligen någonting gjort. Jag sitter nämligen i ett annat klassrum än min kompisar eftersom jag har en annan handledare, det gör det mycket enklare att fokusera på rätt saker och med bra musik spelandes i öronen blir det bara ännu enklare.

Framställandet av ett kürprogram är betydligt krångligare än jag räknat med. Det är många bitar som ska falla på plats, dessutom ska alla idéer vara genomförbara i verkligheten. Hittills har jag kommit så långt att jag har ett färdigt program, det som ska härnäst är att rida igenom hela programmet. Efter det ska jag analysera om det behövs göras några små justeringar eller om jag ska fortsätta processen framåt med just det här programmet. Momentet att rida igenom det har däremot legat på hyllan i någon vecka då jag och Miro är inne i en lugnare period. Snart hoppas jag däremot på att vi kan ta oss ut till Hedenslund för att få förvanda programlinjerna från streck på papper till verklighet.

I det här blocket gömmer sig alla idéer!
Redan nu är jag väldigt spänd över hur slutresultatet kommer att bli. Jag längtar däremot till den dagen då jag till egen musik ska rida programmet samtidigt som det filmas för redovisningen. Ni bloggläsare kommer givetvis få följa med i den resa som återstår, slutresultatet kommer givetvis även att dyka upp här på bloggen!

Miro har faktiskt blivit lite mer hopponny under det senaste halvåret. Han hoppar riktiga mer hinder allt mer regelbundet, däremot utan mig i sadeln eftersom jag fortfarande är för feg för det. Miro tycker verkligen att hoppning är superroligt, han förvandlas snabbt till en liten b-ponny som bara rusar med öronen spikade rakt framåt. Över hindren tar han sig också, även om det inte alltid med världens finaste teknik.

Miro har faktiskt, till och med, fått varit med och hoppat för Erik Berggren vid två tillfällen. I somras var Sanna med och hoppade honom på Johannas ordinare plats eftersom hon var i London. Miro skötte hoppningen galant, däremot var det i hans värsta headshakingperiod så där emellan gick huvudet mest upp och ner. Han ruskade verkligen konstant trots nosnätet och det var bara galoppspårnget före hindret och i språnget över hindret som han hade huvudet stilla. Både Miro och Sanna var däremot helnöjda trots det!

Nu i höstas var Johanna med själv på en träning och hoppade. Det gick verkligen kalasbra! Miro skötte sig super trots att det var mörkt ute och Johanna skötte sig bra även hon. De satte verkligen en klockren träning och de båda tyckte det var helskoj!


Johanna och Miro var även iväg på en Pay&Jump under hösten, det var första gången de tävlade på bortaplan. Eller ja, första gången de hoppade någon annanstans än hemma överhuvudtaget. De hoppade först en 50cm där Johanna glömde bort ett hinder medan Miro bokstavligt talat knuffade omkull ett plank innan han glatt skuttade över det. 60cm-klassen satte de däremot felfritt! Miro tyckte att det där med att få hopptävla igen var kalaskul.


Planen är att Miro ska få fortsätta hoppa så regelbundet som det bara går. Antar att han får vara med på julklappshoppningen och antagligen blir det även att åka iväg på någon mer Pay&Jump. Kanske får han även åka iväg på någon lokal låghöjdshoppning, vi får se vad framtiden utvisar!

Här kommer det lite småfakta om Miro som ni kanske inte hade koll på!

... Miro står alltid och suger på tungan när han dricker. Det är verkligen supersött, han tar lite vatten och sedan står han en lång stund och funderar medans han suger på tungan innan han åter igen dricker lite till.

... Miro har en brännmärkning på vänster lår. Den är ganska otydlig och syns mer i vissa perioder. Helt vad den föreställer har jag inte lyckats lista ut, men det står i alla fall 99 under ett "mönster". Tror att det ska föreställa samma logga som finns i hans pass däremot.

... Miro har dispens för att få tävla med nosnät i dressyr. Nätet får användas vid utomhusstarter och framridningar utomhus vid uppvisande av intyg i sekitariatet. Dispensen är giltig hela 2014 ut, sedan behöver den förnyas.

... Miro har varit barfotaponny. Vi hade honom även barfota under första månaderna här för att prova, det höll så länge vi inte red ut längs med allt för grusade vägar. Han blev aldrig ömfotad men däremot blev hovarna uppflikade vilket i längden inte är hållbart, vi skulle dessutom skott honom innan vintern oavsett eftersom vi ville ha honom broddad.

... Miro är utan tvekan den svåraste ponnyn (och hästen) jag ridit. Han kräver otroligt mycket av sin ryttare för att allt ska falla på plats. Det går aldrig att "bara följa med" utan varje steg behöver ridas med rätt teknik och med rätt timing. Han har gett mig otroligt mycket inom ridningen och samtidigt som han är en ordentlig utmaning är han den roligaste hästen jag ridit och den som gett mig de största "aha"-upplevelserna.

En dag i somras var jag och Johanna båda två allmänt opepp på att rida. Det var en sån där varm dag, ponnyerna behövde verkligen gå och om jag inte missminner mig hade vi en tid att passa vilket gjorde att vi glatt fick rida mitt på dagen. Johanna kom med den brilijanta idéen att vi skulle rida barbacka, sagt och gjort så gjorde vi det.

Jumanji rider vi barbacka på lite till och från, i perioder har det blivit mer. Miro däremot, ja, han har väl tappat sitt förtroende i och med alla turer när vi faktiskt haft sadel på. Vid det här tillfället var det över 3 år sedan någon red honom barbacka på riktigt, men jag tog på mig säkerhetsvästen för att undvika avflygning och satt upp. Miro var verkligen gudasnäll. Han skrittade, travade och galopperade som han aldrig hade gjort annat. Jag tror att han kände att han var tvungen att ta hand om matte lite extra, för han höll inte ens på med sina vanliga trotsfasoner som vi fajtades med under den här tiden.

Efter det här tillfället har jag faktiskt ridit barbacka på honom ett antal fel gånger. Det är verkligen helskoj att galoppera runt barbacka eller att utmana sig själv genom att rida lätt trots att det gör förbannat ont i benen för att orken försvunnit. Miro har dessutom den optimala barbackaryggen: den är rund och go samtidigt som han inte har någon manke. Han är lite stuttsig att sitta på i traven men jag är så van med det, därför blir det heller inget problem.

Många gånger tror jag att vi blivit för säkerhetstänkande kring Miro. Han har sitt flyktbeteende och vänder på en femöring under en tusendelssekund när han vill dem, men innerst inne är han en snäll och go ponny. Jag tror dessutom att både jag och Miro har blivit mer trygga med varandra efter alla dessa år, därför är de dags att våga utmana lite och släppa på gränserna.

I höstas var det istället jag som gav Johanna en utmaning. Hon frågade mig en fredagseftermiddag vad hon skulle hitta på med Jumanji, jag svarade henne lite oseriöst "hoppa barbacka!". Johanna tog det på fullaste allvar och bestämde sig för att de minsann skulle hoppa lite småhinder barbacka, även om hon verkade lite smått nervös över den situationen.

Av en tillfällighet var Karin där med kameran, själv stod jag och filmade med Johannas iPhone. Både jag och Karin lyckades trigga igång Johanna som faktiskt upptäckte att det inte var någon som helst konst att hoppa barbacka. Hindret skulle hela tiden "höjas lite", rätt som det var låg det på 90cm och de flög över som ingenting. Jag tror att det var ett väldigt bra pass för Johannas självförtroende, hon har nämligen blivit lite höjdrädd. Det var i alla fall med ett stort leende på läpparna som hon gick hem tillsammans med mig den kvällen.

Under min bloggpaus har jag hunnit börja sista året på gymnasiet, jag förstår inte hur jag redan kan gå i trean. I måndags beställde jag min studentmössa (ni som känner mig kan förvånas över att den har lila detaljer istället för rosa), helt galet. Trean har inneburit en hel del förändingar skolmässigt, vi har bland annat bytt hemklassrum och jag har även fått en ny mentor. Allt kändes helknasigt i början, men jag har vant mig nu.

Det bästa med trean är ändå mitt schema. I tvåan var mitt schema iprincip fullsmockat, jag gick mellan 8.30-15.30 måndag till onsdag (tisdagar och onsdagar kunde jag visserligen börja vid 9.50, men oftast åkte jag till skolan direkt på morgonen ändå för att plugga), torsdagar gick jag mellan 8.30-14.10 och på fredagar mellan 8.30-14.30. Jag var väldigt stressad för att jag kände att jag inte hann med allt, för det var verkligen något hela tiden kändes det som. Nu i trean har jag lyckats klämma ihop alla mina kurser måndag-onsdag. Jag läser färre kurser och mitt skolliv känns något mer under kontroll. På torsdagar och fredagar har jag inte en enda lektion, jag är alltså ledig.

 

Måndagar och tisdagar brukar kunna kännas lite gråa och långtråkiga, men det brukar lösa sig ändå. Det är lite jobbigt att jag har schemakrock med båda designlektionerna, där får jag helt enkelt prioritera vilken lektion jag ska gå på och sedan jobba ikapp det jag missar på egen hand. Onsdagarna är väldigt sköna, oftast går jag på gymnasiearbetet på förmiddagen, mitt gymnasiearbete är hästrelaterat vilket gör det extra roligt. Ska släppa vad det handlar om i ett eget inlägg. Det är inte alltid vi behöver vara i skolan på specialidrotten eftersom det är den teoretiska biten som ligger där, vissa veckor kan jag därför sluta vid lunch medan jag andra brukar sätta mig i en soffa i skolan och arbeta med det jag behöver i väntan på att den lektionen ska börja. Ett separat inlägg om specialidrotten kommer också att dyka upp. Alla lila lektioner (Flex-IBARB) och språk/räknestugan är frivilliga lektioner, det vill säga att jag kan välja att gå på de om jag vill även om jag inte måste.

Ärligt talat känns det konstig att varje helg är en långhelg. Vissa veckor har jag åkt till skolan på torsdagar bara för att ha något att göra, vissa gånger har jag fått mer gjort än andra. Jag kan faktiskt även sakna den där fredagskänslan. Ni vet, den där känslan på morgonen av att "nu är det snart helg!" och den speciella stämningen som kommer allt mer mot slutet utav dagen. Det är inte direkt så att jag får den när jag går hem på onsdagen, men samtidigt känns det inte så tokigt att veta att torsdagen och fredagen kan jag planera helt utefter vad jag själv känner för.

Efter närmre fem månaders bloggpaus sitter jag här och skriver igen. Det känns faktiskt riktigt bra. Under nästan hela den här perioden har jag faktiskt längtat efter att få skriva ner en del mina tankar och dela med mig av en del av mitt liv. Inläggsidéerna har som vanligt bara ploppat upp där i mitt huvud medan jag mockat, putsat träns eller vad det nu jag har gjort: viljan att skriva har varit ofantligt stor stundtals.

Jag älskar verkligen att skriva, i alla fall så länge det handlar om ett roligt ämne. Bloggen var en stor del av mitt liv, men samtidigt känner jag att jag tog en paus vid helt rätt tillfälle. För att vara en bra bloggare är motivartion A och O, något som inte fanns hos mig i slutet av våren/början av sommaren. Nu är däremot motivationen och blogglusten tillbaka igen, jag hoppas att den är här för att stanna.

 

Bloggen har, som ni säkert ser, fått ett nytt och uppfräschat utseende. Personligen är jag riktigt nöjd med designen, den känns verkligen som jag. Stilren, enkel, rosa men samtidigt lite nytänkande. Jag har även uppdaterat och designat om infosidorna samt fixat en helt ny, där kan ni läsare läsa om hästar som tidigare berört mig. Ni hittar länkarna till dessa i menyn. Bloggen och bilderna är dessutom 100px bredare, det kommer därför se lite tokigt ut med bilderna längre bak i arkivet men det får jag leva med. En ny NF-logga har jag även fixat, äntligen! Kanske är någon läsare som minns loggan med hopp och dressyrponnyn? I övrigt kommer jag även att ha ett lite annorlunda upplägg jämfört med tidigare. Vissa saker kommer att vara sig likt, medan andra kommer att skilja sig. 

Jag är riktigt peppad på en nystart och det hoppas jag även att ni är. Välkommen till Newforestponnyer 2.0!

Jag har velat fram och tillbaka, försökt att tänka i klartext. Ställt tanke mot tanke, tänkt på fördelar och nackdelar. Här om dagen tog jag beslutet som jag aldrig trodde att jag skulle ta: det är dags att sätta punkt för blogglivet. I alla fall för den här gången.

Det senaste året har mina bloggperioder verkligen gått i vågor och jag har gjort mitt yttersta för att hålla motivationen uppe. Men allting annat, skola som stall, har tagit upp mycket av min energi. Det har känts omöjligt för mig att sätta mig ner och prestera inlägg som är läsvärda och genomtänkta. Den senaste månaden har varit totalt upp och ner, livet har gått för runt med att sova-vakna-skola-jobb-stall-äta. Sommarlovet var mer än välkommet i fredags kan jag säga, det kändes otroligt bra att vara på skolavslutningen och veta att om 364 dagar är det min tur även om även det är med blandade känslor.

Jag har hela tiden hoppats på att min blogglust ska hitta tillbaka men det känns som den har dött ut totalt. Inspirationen finns där, jag har en del ämnen och inlägg på lager men jag får mig inte för att få ner tankarna till ett färdigskrivet inlägg. För mig känns det jättetråkigt, för det här har verkligen varit ett av mina största intressen. Jag älskar att skriva och fotografera innerst inne och det i en kombination med hästarna är verkligen pricken över i:et. Att ta det här beslutet har verkligen varit svårt och det är inget jag bara fått för mig, utan det har verkligen krävts min tankeverksamhet.

 

Innan jag helt säger tack för den här gången tänkte jag bara ge en snabbuppdatering om vad som hänt sedan senast. Jag och Miro har för sista gången ridit in dressyrbanan hemma, på alla nivåer. Under hemmatävlingarna red vi våra sista regionala starter på hemmaplan eftersom vi under hemmatävlingarna i höst siktar in oss på DM istället, i helgen red vi även mitt sista ponny-KM. Det är med tårar bakom ögonlocken kan jag säga, det går allt mer upp för mig att det här är sista ponnyåret. Vi har även firat treårsdag, helt galet att Miro varit i vår ägo så pass länge. Känns som vi köpte honom igår samtidigt som att han bott här i en livstid.

Annars har vi tränat på. Miro har sina dagar där han går som en klocka och dansar fram samtidigt som han har sina dagar där han mest bara argumenterar emot. Vi hittar i alla fall in allt mer i ramen och jag får ständigt träna på min reaktionsförmåga eftersom det verkligen krävs såväl känsla som teknik för att få honom helt rätt. Jag kämpar i alla fall på även om jag ibland mest bara vill ge upp helt, men skam den som ger sig säger jag bara. För betalningen den kommer! Jag har även införskaffat mig ett Happy Mouthbett som han fungerar riktigt bra på, verkligen värt sina pengar.

Johanna och Jumanji har visat framgång på både hopp- och dressyrbanan, Johanna och Miro hoppade även hem en CR-rosett på KM under helgen. Idag åkte Johanna iväg på språkresa till London med en kompis, så i tre veckor framöver ligger ponnyerna i mina händer. 

Till sist vill jag tacka alla er läsare som följt mig genom dessa år. Statistiken har verkligen gått lite upp och ner, nu på slutet har den verkligen dalat på med tanke på uppdateringen. Genom åren har jag fått mycket uppskattning och positiva kommentarer och det är verkligen någonting som jag uppskattar, det har gjort det hela ännu roligare.

Nu säger jag i alla fall tack för den här gången, även om det känns tungt. Vem vet, kanske kommer jag tillbaka om tankarna ändrar bana. Framtiden får utvisa, men innerst inne hoppas jag att jag någon gång letar mig tillbaka. 

För er som fortfarande vill ha lite uppdatering från min sida, följ @jenniebors på Instagram eller @jjennniee på Twitter. Uppdateringen är inte på topp, men brukar ladda upp lite då och då.

Likt som alla år tänker jag fira min och Miros tre-årsdag med ett bildinlägg från det år som gått. Första året hittar du HÄR och andra HÄR.

Även det här "året" inleddes med KM-helg, vi startade vår andra LA:1 tillsammans med en hel del onödiga missar på grund av trots från Miros sida och för mycket vilja från min sida.

Ibland kan jag fundera över vad det var som fick mig att falla för just Miro. Egentligen föll jag inget speciellt för hans "annons" om jag ska vara ärlig, jag hade inga större förhoppningar eller förväntningar på honom utifrån den information och de bilder vi fått. När jag däremot mötte hans blick där i stallet, då var jag helt såld. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.

Han var för tillfället otroligt fet och otränad. I ridningen var han som en tunna, sadeln gled åt alla håll och kanter på hans runda rygg och att driva var som att nudda någonting stenhårt. Han var rätt så seg och galoppen kändes otroligt kantig. Jag var däremot helt såld, det kändes så rätt. Helst av allt ville jag i den stunden packa in honom i skuffen och ta med honom hem. Han var dessutom något av det snyggaste jag sett i ponnyväg tyckte jag.

Idag undrar jag faktiskt vad det var som jag föll föll så fasligt för. Om jag tyckte han var snygg då med ett x antal för många kilo på kroppen, vad är han då inte nu i lagom hull och muskler? Jag föll för honom ridmässigt då eftersom han gick på tygeln när man red honom från hand och skänkel, tänk hur såld jag varit om han dansat runt som han kan göra nu när han är i toppkondition. Anledningen till att jag föll för honom tror jag faktiskt var magkänslan, ni vet det där "klicket" som alla pratar om. Det klickade och jag bara visste att det här var rätt.

Så här såg det ut den 30 maj 2010, tre år sedan idag, när jag provred Miro: (Bra musik, fina för och eftertexter och så vidare)


Jag kommer alltid vara Caroline evigt tacksam för att hon tog kontakt med oss via vår köpesannons och att vi fick förtroendet att köpa den här underbara varelsen. Jag är dessutom otroligt glad över att Pernilla kunde se att det här var en bra ponny trots att mycket av det han bar på gömdes bakom ett halvt år på lösdrift.

När vi köpte Miro hade jag ingen aning om vilken kanonponny han var bakom det där lagret med fett. Jag hade inte en blekaste aning om vilken kapacitet och potential han egentligen bar på. I mina tankar var han en "snäll och okomplicerad" ponny, det äpplet har jag allt fått bita i kan jag säga. Det är dock saker som inte spelar någon roll. Miro är det finaste och dyraste jag har och jag älskar honom precis för den han är, jag ä faktiskt glad för att han visade sig vara den han egentligen är och inte den jag trodde.

Idag är det ingen vanlig dag för det är nämligen Evitas 21 årsdag, stort grattis till henne! Är det inte galet hur tiden går fort, det är hela två år sedan vi firade hennes 19 årsdag hemma på klubben med tårta och på ett sätt känns det som igår.

Det är lite galet att hon blivit så pass "gammal", för det är verkligen inget som synts på henne. Just nu går Evita och njuter av att vara mamma till sitt hingstföl som föddes för lite mer än en vecka sedan. En riktigt söt liten krabat som vi hoppas att vi snart för möjlighet att åka ut och hälsa på! Men det som drar mest är ändå Evita, hon är allt bra saknad vår lilla prinsessa.

Lite blandade bilder på Evita i ett genomgående färgtema. Blev mest bilder på Johanna och Evita men var ju trots allt hon som red Evita mest. Vi är i alla fall otroligt tacksamma för den tid vi fick med den här underbara ponnyn!