Vad det egentligen var som fick mig att vilja börja rida, det har jag inget bra svar på faktiskt. Mina föräldrar har verkligen inte varit hästmänniskor, de har snarare hållit sig till andra hästkrafter och andra sporter, så därifrån kommer inget intresse. Jag är däremot uppvuxen i närheten av hästar, jag bor granne med ett stall som idag har en hästhage på vår tomt och ridskolans anläggning har jag passerat dagligen under hela min livstid. Någonstans tror jag att det är där jag fick upp ögonen för dessa djur, när jag var liten skrek jag "HÄST!" så snart en häst passerade på vägen utanför fönstret.

Att jag fick börja på ridskola har jag nog framför allt min granne att tacka, det var trots allt hon som ställde upp mig på kö till att börja rida på ridskola. Hösten när jag började tvåan, alltså 2003, fick jag börja rida lektion varje lördagsförmiddag och sedan dess har det bara fortsatt. Efter ett år flyttades jag ut på tisdagar istället, därefter har jag ridit på fredagar, måndagar, tisdagar igen och nu är det onsdagar som gäller. Ridgrupp har jag bytt några gånger och jag har även hoppat över några steg i utbildningsskalan genom dessa byten. Idag är jag den enda från min nybörjargrupp som fortfarande finns kvar på ridskolan, ska jag vara ärlig är jag till och med den enda som verkligen har ett riktigt hästintresse kvar.


Jag har provat på många olika sporter, men ridsporten är den enda sporten som jag har hållt mig fast vid. Det är ganska otroligt hur mycket jag har utvecklats egentligen under dessa år, både som person och ridmässigt. Jag minns fortfarande hur jag stod hemma i hallen en lördagsförmiddag och inte ville gå upp till stallet själv till en teorilektion, jag vågade helt enkelt inte utan var beroende av mamma och pappa. På söndag går jag upp som ordförande i US's efter att ha suttit med där i sex(!) år.

Under dessa år har jag dessutom gått från skötare till hästägare, från ridskoleryttare till tävlingsryttare. Det bästa, och kanske även häftigaste, av allt tycker jag ändå att jag fortfarande är kvar i det stall där allt en gång började. I ridhuset där jag red min första ridlektion trimmar jag idag mina egna ponnyer, det kunde nog inte åttaåriga Jennie se framför sig under sin första ridlektion.