Idag har min älskade iPhone 4s lämnat mig. Jag skulle köpa en burk Nutella (ni har väl inte missat att det är internationella Nutelladagen idag va?!) och när jag skulle sträcka mig efter burken i affären sa det pang och telefonen låg på golvet. Tog upp den och gick för att betala mina varor, när jag betalat skulle jag titta vad klockan var: telefonen var helt svart. Försökte starta upp den utan framgång på vägen hem, väl hemma provade jag med laddsladden i både dator och väggutag utan framgång samt testade alla olika knappkombinationer. Det blev en väldigt dyr Nutellaburk det där.

Den får ligga i laddaren under natten så provar jag starta den igen imorgon, men jag har nästan gett upp hoppet faktiskt. Ni anar inte hur många gånger jag tappat den i stallets betonggolv, men stengolvet på Willy:s Hemma var tydligen farligare för den. Inte en enda spricka i glaset däremot, bara en stendöd och svart skärm. Pappa ska ringa försökringsbolaget imorgon (tack skoldatorn, det är tack vare dig som vi har en drulleförsäkring!), så förhoppningsvis ska jag få ut lite försäkringspengar. Känns inte värt att laga den gamla, det får bli en ny istället. Jag har dessutom sparat mycket pengar (även om mycket även blivit upphandlat) det senaste halvåret, så det känns bra.

En sak som jag upptäckt är hur fäst jag är vid min telefon. Det kändes som jag glömt någonting när jag var i stallet och jag tänkte ta upp och titta på telefonen flera gånger, men den fanns ju inte med. Här hemma har jag flera gånger tagit i den för att låsa upp den. Hela den här historian känns så ovärd, varför köpte jag Nutella? Aja, nu är jag telefonlös. Hoppas på att jag hittar min simkortsadapter så jag kan få in simkortet i en gammal telefon tills jag skaffat mig en ny.