Det finns saker som aldrig får hända, det finns även saker som alltid kommer hända oavsett. Frågan är bara när tiden är kommen. Vissa saker kan vi människor inte styra över, hur mycket vi än vill det. Vi kan bara acceptera att livet är så som det är. En dag kommer vi behöva slitas från den vi älskar mest, vår bästa vän och enligt oss världens bästa häst eller ponny. Oavsett om vi vill eller inte.

Det här får inte hända, men jag vet att den en dag kommer att hända. Hästar och ponnyer som står mig nära kommer en dag att försvinna från. Det värsta skulle givetvis vara om det handlade om Miro, men det finns även andra som skulle ta hårt på mig. Miro är däremot den som står mig allra närmast, han är verkligen mitt allt och den ponny som jag älskar (och har älskat) mest av alla.

Oavsett hur det skulle hända, oväntat eller planerat, tror jag att det är lika jobbigt. Händer det oväntat kommer det mer som en chock vilket gör att allt behöver bearbetas i efterhand, samtidigt som det är jobbigt när det är planerat för att det finns ett datum för slutet. Ärligt talat vet jag inte vad som skulle vara värst.

Jag vet att min och Miros väg kommer delas en dag, men förhoppningsvis av en annan anledningen än den här. En dag kommer jag lämna över grimskaftet till någon annan och mitt och Johannas namn kommer på papper bytas ut. I min vildaste fantasi vill jag däremot att våra vägar korsas ytterligare en gång innan hans tid är kommen, jag vill gärna vara med honom in i det sista.

Med det här inlägget vill jag även skänka en tanke till alla som faktiskt utsatts för det värsta. Även till alla hästar och ponnyer som passerat mitt liv och sedan fått vandra vidare, speciellt Zanzibar som är den som stått mig allra närmast av dessa.