För en vecka sedan satte jag mig på ett flygplan för att åka bort, men ändå hem. För Thailand är verkligen borta men ändå hemma, hemma men ändå borta för mig. Det känns lika naturligt för mig att promenera runt i Kamala som i Säter liksom.

Det har varit mycket känslor och många intryck, ibörjan saknade jag inte ens Miro, hur konstigt det än låter. Men saknaden efter honom blir allt större nu. Igår tittade jag på sista avsnittet av Ryttareliten, det gjorde saknaden extra stor. Bästa Miro, gud vad jag saknar dig.

Annars har jag det bra, tyvärr har jag dragit på mig årets värsta förkylning. För tillfället hör jag knappt någonting på vänster örat och om det inte vore för det hade det känts lite lättare. Kan ju inte direkt bada i havet eftersom risken är för stor att det kommer in vatten i det, sedan har jag en oerhört obehaglig känsla i det.

Men men, nu ska jag fortsätta njuta av de åtta dagar som är kvar här nere. Förhoppningsvis hjälper dunderpillren jag fått här nere snart! Ikväll är det dessutom fredagsmarknad: som jag längtat efter den!