Det värsta som finns är att leva i ovissheten, ovissheten om hur mitt hästliv ser ut nästa år. Är det fortfarande Miro som står där uppe i boxen, är hans tom eller står det rentav en storhäst där? Ligger han ute på annons eller har planerna helt enkelt ändrats till något annat? Vem vet, kanske gör han någon annan tjej eller kille lika lycklig som han gjort (och gör) mig var eviga dag. Det är svårt att veta idag, men jag lovar att vart han än bor så har han det bra.

Miro betyder så otroligt mycket för mig, mer än jag någonsin kommer att kunna beskriva med ord. Han är så mycket mer än "bara en ponny", för mig är han en bästa vän. Han finns alltid där, lyssnar och stöttar, utan att ställa massor utav frågor. Det finns ingen bättre tröst än att titta djupt in i hans ögon eller bara andas i hans näsborre, för responsen som han ger är oslagbar. Jag vill inte ens tänka tanken på hur ett liv utan Miro skulle se ut, men på något sätt går mina tankar dit ändå. Tankar som jag inte ens vill ska finnas, en tid som jag aldrig vill ska bli verklighet.

Jag tar alltid vara på varje dag som kommer och det är något som jag kommer att fortsätta med. Varje minut med Miro är värdefull. Innan jag går hem på kvällarna måste jag gå förbi Miros box för att med den töntigaste bäbisrösten säga att han är bäst i världen, att jag älskar honom och godnatt, sov gott, vi ses imorgon. Flera gånger upprepas följande samtidigt som jag klappar på honom, blåser luft i hans näsborre och pussar på honom. Jag tror att han uppskattar den stunden nästan lika mycket, för precis som jag har väldigt svårt att slita mig därifrån gör han allt för att jag ska stanna kvar. Det är ett måste för mig att varje dag säga god natt till båda ponnyerna, man vet aldrig vad morgondagen väntar

Ta vara på det ni har, ta inget eller ingen förgivet.