Som person är jag väldigt viljestark, vill jag något riktigt mycket är jag verkligen beredd att gå långt för att nå det jag vill. Viljestarkheten för givetvis något som för med sig många positiva delar, jag är till exempel inte den som ger upp i första taget och mitt tålamod är allt annat än dåligt men tyvärr för den där viljestarkheten med sig även negativa bitar. Min viljestyrka finns såväl inom hästsporten som vardagslivet, men eftersom det här är en hästblogg tänker jag rikta det ur den synvinkeln även om det går att dra många paralleller till det som är utanför hästvärlden.


Min viljestyrka inriktar sig framför allt på mina mål, drömmar och drömmål. När jag ser något av följande framför mig målar jag tydligt upp en tydlig bild i mitt huvud, dessa finns i många lika synvinklar och perspektiv men de går på repeat i mitt huvud om och om igen. Så snart en sån här scen har spelat upp sig i mitt huvud är jag verkligen säker på att det är något som jag verkligen vill och därmed är jag verkligen beredd på att göra allt för att nå dit. Ibland är vägen rak och enkel men i de flesta fall är vägen väldigt lång och krokig och det är här det ställer till sig för mig.

Mina mål och drömmar förvandlar jag många gånger till krav, något som jag faktiskt anser att jag måste uppnå. Det är aldrig någon som ställt krav på att jag måste starta en viss klass och prestera en rad med saker i den klassen till exempel, men om jag mitt mål är att rida en viss klass och prestera på ett visst ställer jag kravet på mig själv att jag i framtiden måste göra det. Jag kan så tydligt se framför mig hur jag och Miro dansar fram genom ett visst program, hur vi sätter rörelse efter rörelse och verkligen presterar på topp. När verkligheten sedan inte speglar det samma sänks givetvis mitt självförtroende eftersom jag inte kan leva upp till det som jag vill leva upp till i mina tankar. En stor del av grunden i mitt dåliga självförtroende byggs antagligen upp här, för att jag inte klarar av de krav som jag ställer på mig själv.

Å andra sidan är jag den som aldrig ger upp när jag verkligen vill något. I mitt huvud finns den där ritten där Miro och jag dansar fram, sätter rörelse efter rörelse och presterar på topp. Jag har gjort och kommer göra allt för att nå dit. Vägen dit har hittills varit lång och krokig, ännu har vi inte nått enda fram, men jag har inte slutat kämpa för det. Rom byggdes trots allt inte på en dag och hoppet är det sista som överger oss, det är jag helt säker på. Det finns heller inte några misslyckanden, utan bara lyckanden med missar. 

De mål och drömmar som verkligen betyder något för mig kommer jag verkligen försöka att nå. Ibland kommer jag antagligen behöva ta en omväg, vilopaus eller funderare. Men vem har sagt att det är omöjligt?