Jag har aldrig varit den personen som söker omgivningens uppmärksamhet, den personen som ständigt vill vara i centrum. Det är inte min grej, jag trivs mycket bättre med att bara finnas till där i bakgrunden. Inte helt bortglömd men samtidigt inte i strålkastar ljuset, jag vill bara finnas där helt enkelt.

I skolan är jag den som snällt sitter på min plats under genomgångar och när frågor ställs är jag inte den som kommer med alla svar, även om jag så vet dem. Jag är inte den som gör inte min röst hörd i onödan eller den som är med och startar eller deltar i diskussioner, även om jag egentligen har massor att säga. För mig räcker det med att bara sitta där och vara närvarande, då trivs jag som bäst. Samtidigt har jag inga problem med att göra muntliga redovisningar inför helklass, kanske kan låta konstigt men det gör jag utan bekymmer.

I vardagen är jag inte den som tar kontakt med folk i onödan, jag ser mycket hellre att de tar kontakt med mig. Måste jag ta kontakt men någon gör jag givetvis det, men annars slipper jag gärna undan. På bussen sitter jag helst för mig själv, gärna nära fönstret för att kunna titta ut och drömma mig in i min egen värld samtidigt som musik spelas i öronen.

I bloggvärlden är jag inte den läsaren som aktivt lämnar kommentarer, det händer ofta att jag skriver en detaljerad kommentar för att sedan radera all text. I mitt bakhuvud gnager tanken "Varför skulle bloggaren vara intresserad av just det som jag skriver?". Många gånger är det klocka ord eller erfarenheter, men jag trivs helt enkelt bättre med att bara vara den okända läsaren. När det kommer till min egen blogg tycker jag framförallt att det är svårt att skriva argumenterande och med tydliga egna åsikter, jag vet inte hur många sådana inlägg som finns halvskrivna eller rent av färdigskrivna i mitt utkast.

I hästvärlden vill jag gärna att människor ska veta att jag finns och vem jag är, men någon större uppmärksamhet i övrigt kräver jag inte. På tävlingsplatsen är jag inte den som med gott självförtroende tar mig runt med ett skinande "Här kommer vi!", utan jag tar mig runt där som den jag är. Den som finns men som inte gör något väsen av sig.

Jag tror absolut inte att det är till någon fördel, utan snarare tvärt om. Mycket handlar om mitt dåliga självförtroende (som successivt blivit bättre, ska jag dock poängtera) tror jag i grund och botten. Jag vågar inte lita på att jag är minst lika bra som "alla andra", en brist som jag verkligen behöver jobba på. Framför allt när det kommer till hästvärlden, om jag hela tiden tror att "alla andra" är mycket bättre än mig kommer jag självklart att de även kommer vara det. I skolan däremot, där vågar jag tro på mig själv vilket självklart leder till något positivt.

Utåt sätt är jag en ganska blyg och tillbakadragen person men jag lovar att den som lär känna mig kommer se även andra sidor. När jag lär känna personen/personerna i fråga och känner mig trygg med den/dem, lovar jag att jag är någon helt annan. Jag pratar mer än gärna, jag startar och deltar aktivt i diskussioner. Där vågar jag verkligen visa vem jag, bara tryggheten finns där.

Jag är helt säker på att fler känner precis som jag, att vi trivs absolut bäst där i bakgrunden. I en bakgrund där vi syns och finns men inte hörs. Samtidigt tror jag att det finns de som befunnit sig i det här stadiet, men som har lyckats brutit sig ur det successivt med hjälp av ett ökat självförtroende. Det viktigaste är trots allt att alltid tro på sig själv oavsett situation. Jag är bra, minst lika bra som ”alla andra”.