...vi kommer aldrig aldrig att förlora"

Imorgon är det ett år sedan vi tog vår första placering i LB:1, en andraplacering, och senare under dagen debuterade vi även både LA:1 och regionalt under våra hemmatävlingar. Idag, nästan precis ett år senare, kom vår första placering i LA:1 som dessutom var regional, även det en andra placering på hemmaplan.

Vi har verkligen kämpat oss fram hit vi är idag, än det ena än det andra har alltid krånglat. När vi äntligen varit påväg uppåt har nästa käpp satt sig i hjulet för oss. Det resultat vi presterade idag är heller inte vår högstanivå, vi har flera snäpp kvar uppåt innan vi når vår toppnivå. Den där blå rosetten kändes väldigt bra för mig och mitt självförtroende, ett bevis på att vi också kan lyckas på tävling och inte bara på träning. Bara känslan att få skritta in på en prisutdelning på en fulladdad Miro som vet att han är bäst i världen och sedan galoppera ett ärevarv på en Miro som inte helt kan behärska sig som en samlad och fin dressyrponny. Det är känslor jag inte fått uppleva sedan förra årets hemmatävling, sedan dess har vi alltid blivit fjärdeplacerade och jag har därför fått gått in till fots.