Det här är tredje delen av vår hästletarhistoria, en liten avvikelse om hur vi innan den andra prinsen hittades fick chansen att lära känna en prinsessa. Första delen hittar du HÄR och andra delen hittar du HÄR.

Jag tror att det var i början av november, året var fortfarande 2010, som vi började inse att dela på en ponny var för lite. Både jag och Johanna ville rida mer vilket ledde till missnöjen, speciellt när båda ville träna. En till ponny hade vi absolut inga planer på att skaffa, tills Pernilla nämde foderponny för mamma. Ponnyn i fråga visste vi (framför allt jag) mycket väl vem det var och efter en del överläggningar hemma med pappa fick vi tillslut klartecken. Mamma pratade sedan med Pernilla igen, som i sin tur pratade med ägaren och tillslut fick vi beskedet: vi fick ta henne på foder om vi så önskade. Stallplats löste sig även det i samma veva.

Vi bestämde att jag skulle provrida Evita under en hopplektion, så sagt och gjort. Evita var som en tickande bomb den dagen, dessutom överlycklig för hindren som fanns i ridhuset. Hon var verkligen inte den ponnyn som jag föredrog, otroligt pigg, stark och på men samtidigt kändes allt väldigt tryggt. I hoppningen var hon väldigt på, stod och taggade på bakbenen i perioder men ändå gillade jag henne.

Tomacs Evita, New Forest -92

Antagligen skulle jag aldrig valt just Evita om det var en provridning inför köp. Många har nog ansett att jag(vi) valde "första bästa", men jag hade i alla fall en tanke bakom mitt val. Jag förstod att Evita hade massor att ge både mig och Johanna, även om hon inte var världens bästa läromästare inom just dressyr. Inom hoppningen däremot, där visste jag att hon hade massor att ge oss. Hennes ärlighet kunde hjälpa mig med min hopprädsla samtidigt som hon kunde hjälpa Johanna att vidareutvecklas.

Den 30 december anlände Evita hem till oss, Johanna red henne för första gången samma kväll på en markarbetsträning. Johanna var allt annat än imponerad över den hoppgalna ponnyn till en början, men ju mer tiden gick desto mer fastnade hon allt för det där hoppgalna stoet. I dressyren hittade både jag och Johanna mer och mer knappar, det fanns dagar då Evita faktiskt dansade fram som vilken dressyrponny som helst. Hon utvecklade både mig och Johanna så mycket, läromästare är verkligen vad hon är kan jag säga. Trots att jag fick ta några käftsmällar utifrån ångrar jag inte tiden med Evita, även om den var väldigt motig ett tag (jag ångrar dock så att jag valde bort Evita under den tiden, det var trots allt inte hon som gjort något, men det är lätt att vara efterklok). Vi är i alla fall så oerhört tacksamma över att vi fick chansen att lära känna den här underbara prinsessan!

I hagen samma dag som hon kom.

Fortsättning följer...