Idag var en sån där dag jag kände att ridmotivationen inte var helt på topp, på tok för mycket på "att-göra-listan" dar saker och ting dessutom gick in i varandra. Valt det själv, ja. Taggad för det idag, nej. När jag kom ut i hagen och möttes av en ponny som såg överlycklig ut kändes det i alla fall lite bättre, med öronen framåt och glitter i ögonen kom han skrittande. Tror att någon var väldigt glad över det vita snötäcket som låg på marken.

Miro kändes positiv redan när vi skrittade fram, han trampade aktivt på och såg bara allmänt nöjd ut. I den individuella framridningen kändes han också väldigt med mig, lyssnade bra båda fram och tillbaka. När Pernilla kom in framförde jag extra att idag ville jag ta mig en ordentlig titt på sadeln, den har nämligen glidit lite åt höger framför allt i vänstervarvet på slutet. Jag har befarat att det varit en kombination mellan mig och Miro, han flyttar ut mig på högersidan för att komma undan att trampa igenom helt med högerbak medan jag snällt följer med ut = sadeln glider. Det var även boven i dramat.

När vi började rida var min känsla: hur tusan ska jag ta mig levande genom det här passet? Även om Miro kändes fin kände jag träningsvärken i magen efter gårdagens styrkepass samtidigt som jag kände mig väldigt trött. Jag bet däremot ihop och fortsatte, de tankarna försvann däremot snabbare än jag anat. Gjorde nog mitt bästa träningspass på länge, kändes verkligen som jag var fokuserad fullt ut och dessutom red jag riktigt bra. Vi fokuserade på att få igenom den sista böjningen och det genom att fokusera på framför allt min sittben. Fick rida på fyrkantsspåret, mittvolten i olika storlekar och även lite serpentiner. Det kändes enkelt och Miro kändes verkligen superpositiv, han jobbade på minst lika bra som jag. Vid ett tillfälle försökte han göra en "Miro-vänding" som han höll på med under sin trotsperiod, men han orkade inte göra den allt för avancerad och jag var dessutom med.

Böjningen fick vi verkligen till idag, när Pernilla berättade efter träningen att "idag har vi hittat det där sista lilla extra flera gånger" kändes det så bra inom mig. Hur länge har vi inte letat efter "det sista lilla", för även om det har varit väldigt bra har det funnits ett snäpp till. Det kändes dessutom väldigt bra idag, jag kände verkligen att jag hittade något så det var skönt att få det bekräftat. 

En halvbra start innan passet slutade helt enkelt perfekt. Och tänk att det kan vara så roligt att rida runt på fyrkantsspåret och volter? Idag fick jag verkligen känna på det där lilla extra och förstå hur bra vi faktiskt är, det behövs och speciellt en halvmotiverad dag som den här. Självförtroendet stiger flera grader och jag fick ännu en "aha!"-upplevelse på ridkontot. Jag kan inte ens i ord få ner vad jag vill, men sammanfattat: jag red jäkligt bra idag (fokus, satt upp bra, gjorde det jag skulle med rätt tajming. Kom ihåg: sittbenen!) och Miro var på sitt bästa arbetarhumör (det bästa är när det varit lite svårt för honom i en övning, när det sedan blir lätt för honom igen får han världens självförtroende och bara ger ännu mer).