Idag har jag äntligen tränat, som jag längtat. Är det inte konstigt hur alla mina blandade känslor som funnits de senaste veckorna är helt bortblåsta efter en träning på fyrtiofem minuter? Det finns inga frågetecken längre, hur skönt som helst!

Den individuella framridningen blev sådär, var nämligen så att jag fick rida fram samtidigt som ett annat ekipage tränade för en helt annan tränare. Fungerade, men jag kunde inte rida enligt min plan. Miro (och jag) blev i alla fall varma i kläderna och det var det viktigaste. Träningen fokuserade sedan på att jag skulle hitta det där suget i handen som jag saknat lite nu på slutet. Ett relativt lättlöst problem faktiskt när rätt ögon är på en.

Travarvetet gjordes på fyrkantsspåret först och sedan fick jag rida uppridningar med en volt vid x och varvbyte för varje gång, sedan la vi till en åttvolt istället. Red även lite skänkelvikningar där vi först red för ena skänkeln och sedan rakriktade och red för den andra istället. Fick även ligga på mittvolten innanför vändningspunkterna en del, i vänstervarvet varierade vi mellan att följa voltspåret och rida tagen bakdel medan vi i högervarvet istället red en svag förvänd sluta.

Galoppen låg framför allt på volt. I vänstergaloppen fick jag fortsätta rida lite tagen bakdel bitvis, men jag fick även lägga 10m volter i förvänd galopp. I högergaloppen red vi inga rörelser utan där handlade det mer om att sitta rätt, men fick även lägga förvända 10m volter. I högergaloppen var det däremot svårare eftersom han blir väldigt rak i bakbenen. För att slippa nöta och nöta fick jag istället rida förvänd vänster galopp på mittvolten i tagen bakdel, det gjorde att bakbenen blev betydligt bättre.

Överlag blev det mycket tempoväxlingar. Jag skulle vilja säga att frågan "kommer du ihåg att det alltid finns en högre växel?" borde ristas in i min hjärna. Svaret på min fråga från Miros del ska dessutom alltid vara "JA!" och inte "okej", viktigt viktigt. Jag tror även att det är de här detaljerna jag missat när jag rider själv, för även om jag rider tempoväxlingar är de inte på långa vägar att jämföra med det här. Jag får inte nöja mig med ett halvbra svar två sekunder efter, utan reaktionen ska komm på en gång när jag ber om den. Alltid. Dags att sluta mesrida nu, Jennie.

Jag är i alla fall väldigt nöjd. Känslan jag fick idag var bra och det kändes verkligen som att vi töjde lite extra på gränserna. När jag rider själv är jag nöjd när jag känner att han får lite gung i steget, saken är bara den att det där gunget kan utvecklas ännu mer. Det är ett steg jag måste våga experimentera även när jag rider själv och inte nöja mig med det som ändå känns behagligt. För det är betydligt bekvämare för oss båda att rida i det lätta gunget, där jag enkelt "gungar med" och Miros bakben inte är maximalt vinklade. För satan vad jobbigt det är för oss båda att verkligen nå allt maximalt.

Summering av allt, jag behöver våga tänja på mina gränser och bli bestämdare för att få ett helt fullständigt resultat. Det är det jag glömt bort de senaste veckorna helt enkelt!