Årets första utomhusstart, jag hade starttid klockan 19.30. Det är verkligen helkonstigt att starta så pass sent på kvällen men jag tycker inte att det ger mig som ryttare sämre förutsättningar mentalt. Däremot hade vi allvarliga problem med myggen som tog sig fram, vilket inte var lika roligt.

LA:1
Framridning: Till att börja med kan jag säga att Miro snabbt hittade på att ridbanans ena hörn var farligt, det är sällan han hittar på så stora tönterier nuförtiden men idag hade han bestämt sig för att han var tvungen att pröva fly från det där hörnet i vänstervarvet. Jag försökte som vanligt att inte göra någon grej av det och istället bara visa honom vägen, vilket gjorde att han gav sig lite i sina försök till att ta sig därifrån i alla fall. Det största problemet var att han gick och slog med huvudet konstant på grund av myggen. Jag försökte rida det vanliga upplägget men det är väldigt svårt att få någon känsla när huvudet flyger och far överallt, det är en känsla som inte känns igen. Det var bara att hålla tålamodet upp och göra det bästa av situationen, helt enkelt. Jag provade alla metoder för att få honom på andra tankar, men ingenting fungerade något vidare.

På banan: Samma sak fortsatte inne på banan, även om det inte var riktigt lika konstant som på framridningen som kom flängen med huvudet gång på gång. Ingen känsla elle ringet flyt programmet igenom, jag satt i princip bara och styrde runt och gjorde det jag kunde. Positivt sätt satte vi båda förvända i alla fall vilket kändes bra, att det fungerar bra trots det här strulet är ju alltid något.

Sammanfattningsvis kan jag säga såhär: Miro hade inte alls rätt förutsättningar. Fly förbannad och lite smått uppjagad på grund av myggen. Jag fick inte koll på alla hans delar eftersom det kom flängar med huvudet gång på gång och jag kände även att jag blev passiv i min ridning eftersom jag inte helt hundra visste hur jag skulle påverka honom.

Ett procentrekord neråt slog vi alla gånger med de 46,579% som vi lyckades skrapa ihop. Ingenting att hänga i julgranen eller som Pernilla sa, gräv ner de någonstans där uppe i Torsåker. Behövs nog ingen vidare beskrivning faktiskt.

 

Han är ju bra fin i alla fall den lilla ponnyhästen. Det är så otroligt synd att det alltid är något som ska sätta käppar i hjulen för oss men det väl helt enkelt så, "ett steg framåt och två tillbaka". Miro var dessutom ganska så uppstressad efter tävlingen, när vi skulle åka hem fick han typ som en black-out och skulle inte gå på transporten. Han stannade flera meter framför och bara frös fast, vilket inte är likt honom som alltid glatt springer på transporten.