Blev sen kvällsridning då jag varit till Stockholm med skolan. Dressyrsadeln åkte på och sedan gick vi ut på banan. Passet skulle viderafokusera på det vi gjorde i onsdags och jag skulle rida lite själv först och sedan skulle Pernilla komma och titta till oss.

Kan ju säga att allting gick åt skogen. Han var ofokuserad, jag försökte därför att sätta honom i jobb genom att aktivera bakbenen, vara stadig, lägga volter och allt sånt där. Tyvärr tog han allting så fel och många gånger stressade han iväg istället, vilket gjorde mig osäker. Allting kändes helt hopplöst och jag kan säga att när Pernilla kom ut rann tårarna nerför kinderna och jag hade halvt som halvt gett upp.

Med Pernillas hjälp blev det successivt bättre. Vi fokuserade hela tiden på att bakbenen skulle vara aktiverade och att han skulle vara helt rak, sen skulle huvudet inte flyga åt ala håll. I traven jobbade vi utöver själva grunden med volter, skänkelvikningar, övergångar och lite sånt där. I galoppen jobbade vi med volter och förvänd, den förvända på både fyrkantsspåret och på volt.

Vi gjorde även halter från olika gångarter och ryggningar med olika övergångar ur. Vi gjorde massor, ska jag vara ärlig har jag nog glömt hälften av alla övningar vi gjorde. Men 1,5h efter jag gått ut på ridbanan hade vi hittat rätt, då hade vi bitarna på plats.

Jag fick rida som en tok och kämpa mig igenom vartenda steg, men så värt det. Det började med tårar men slutade med ett leende. Det är verkligen en helt annan ridning mot innan och det tar tid att ta in allt och smälta, men jag tror verkligen att det här blir bra när vi fått alla bitar på plats i det "nya systemet". Jag är verkligen otroligt tacksam för all den hjälp jag får, den är verkligen guld värd.