Idag var det dags för projektträning igen och den här gången kunde jag rida Miro igen, så vi har helt enkelt tränat för Pernilla hemma i ridhuset.

Den individuella framridningen beskrev jag med ordet flamsig, anledningen till följande var för att jag inte riktigt vet vad jag höll på med. Red runt på fyrkantsspåret och checkade av att han verkligen lyssnade både framåt och tillbaka, red även in på någon volt. I nya dressyrsadeln har jag haft lite svårt att hitta känslan i lättridningen dessutom, så det bidrog nog även det.

När själva träningen startade började vi med att ta en titt på lättridningsproblemet och det löste sig enkelt, det är bara det att den nya sadeln ger en annan känsla än tidigare. Jag måste bara vänja mig vid att driva med skänkeln något högre upp än innan och min känsla av att skänkeln var i fel position stämde inte riktigt, så även där är det en vanesak. Vi travade lite på fyrkantsspåret och gick sedan in och jobbade på en volt, fokuset låg på min position i sadeln men även att verkligen få med mig axlarna rätt. Efter hand började vi jobba nedsuttet på volten och även minska ner den.

Vänstervarvet var först ut och där fick jag verkligen en ostbågskänsla till en början, men med rätt ridning och korrigeringar blev det bara bättre. Inte så konstigt att det blev så heller, Miro har faktiskt inte gått på såhär små volter på säkert en månad och med tanke på hur kort han är i kroppen är böjningen för honom extra svårt. När jag fått igenom det blev känslan bra och vi fortsatte lite med att jobba på fyrkantsspåret i trav och lite skritt, innan vi böt varv. Fick göra samma sak åt höger, in på en stor volt för att sedan minska. Minska volten åt höger var Miro inte riktigt överens om att vi skulle göra, nej, för han gjorde precis som för en månad sedan. Han vek ut sin yttebog något och/eller flög ut till vänster. Jag fick dock rida igenom det ordentligt, så med lugn, tålamod och korrigeringar lyckades vi faktiskt få honom att gå på den där volten. Han blev ordentligt upprörd, speciellt när jag fick ett spö i ytterhanden för att kunna korrigera lite extra när han inte tog ytterskänkeln.

Varför gör han då så här? Jo, antagligen har han gjort allt till en grej. Precis på samma sätt som han har hållt på att slå tvärnit i skrittfattningarna och bara backat bakåt för att det är jobbigt smiter han här ut för att slippa böja sig lite extra till höger. Hans kropp är ordentligt genomkollad två gånger utan anmärkningar och han kan dessutom gå flera varv i böjning utan att verkligen säga emot, så det är bara ren trots. Jag kan inte neka att jag bli orolig, men å andra sidan skulle han aldrig senare gå i den här böjningen utan att råprotestera om han verkligen hade ont.

Sammanfattningsvis kan jag även säga: vilken fantastiskt ponny jag sitter på! Äntligen fick jag uppleva den där känslan av att sitta på en Miro som verkligen går genom eld igen som jag så fint vill kalla det för, en känsla av att han bara maler på och gör allt för en. Det finns inte ord som beskriver den känslan utan den måste verkligen upplevas och jag skulle så gärna vilja se honom från backen i ett sånt läge. Grymma lilla ponny!

Jag är så nöjd med träningen trots allt strul för det gav oss verkligen ett bra slutresultat. Genom hela träningen höll Miro en bra framåtbjudning, till och med över vad han "ska" (givetvis ska han bjuda med framåt än han egentligen ska!) och den utvecklades bara mer och mer. Jag kände mig väldigt stabil i sadeln som idag verkligen fick visa vad den går för, den låg som en smäck. Miro blev nog skapligt förvånad över att han inte kunde flytta mig en millimeter kan jag säga, för han försökte verkligen med allt. Kan leva länge på den här träningen kan jag säga, min fina och älskade och absolut underbara ponny.

Längtar så tills det ser ut så här på ridbanan igen!