Idag var det dags för dressyrträning i Hedenslund för Pernilla igen. Lånesadeln var givetvis på och jag känner mig lite stolt inombords när jag red runt i en brun sadel, svart sadelgjord och svart träns utanför våra fyra ridhusväggar hemma. Den enda som faktiskt bryr sig om den matchningen är nog jag, dessutom.

Red fram lite individuellt först och då kändes Miro fin, han var väldigt pigg och glad så fick verkligen rida tillbaka honom en del. När träningen sedan började fortsatte det att kännas bra, red lite på fyrkantsspåret och flyttade honom för skänkeln på volten med hjälp av understödjande tygeltag. När vi sedan skulle vända in på en minder volt i högervarv blev det lite pannkaka, Miro ville inte vända in utan försökte hela tiden trycka sig utåt på ytterbogen. Jag blev lite spänd och han blev ännu spändare. Vi provade byta varv och där hittade vi vägen och även lite mer lugn.

Vi jobbade sedan på, red på volten men det var något som inte riktigt stämde. Miro var uppstressad, takten drog iväg och han kunde inte slappna av. Bytte varv lite till och från, varierade mellan lättridning och nedsuttet samt galopperade lite. Till vänster fungerade det relativt bra och jag hittade en ganska bra känsla, sedan skulle vi avsluta med att minska volten åt höger igen eftersom det fungerade bra åt vänster, men inte. Miro protesterade stort och vände liksom bor hela framdelen. Vända in till höger, det skulle han då inte göra. Då gav vi oss, ingen idé att bråka när han så tydligt visade att han inte ville.

Vad som var fel idag har vi ingen aning om, men han visade tydligt att någonting inte stämde. Det finns så mycket faktorer som kan spela in och med Miro kan det vara lite svårt att veta vad som är fel, eftersom han reagerar såpass starkt på saker och ting. Jag upplevde att jag blev lite stressad av ridhusmiljön, tre andra hästar och olika aktiviteter med en häst som dessutom hoppade och flög till vid några tillfällen. Givetvis smittar min känsla av sig till Miro och han var dessutom ännu mer uppstissad än jag. På det hela har vi en ny sadel, även om vi inte vet om det var problemet. Tidigare har jag trots allt aldrig ridit några mer krävande vägar eller liknande, eftersom jag tänkte att "det gör vi på träningen". 

Vet inte riktigt hur jag ska summera det hela. Bitvis kändes det trots allt bra, men mycket kändes inte alls bra också. På onsdag har jag i alla fall bokat in mig i ridhusgluggen på kvällen, då ska Pernilla vara med och vi ska se hur han är då. Förhoppningsvis kan vi ha kvar sadeln tills dess för att avgöra om den är problemet eller något annat. Det är bara att vänta och se, men det vore ju så mycket enklare om Miro bara kunde prata.