Idag är det två år sedan som jag var med om min värsta skada i livet, givetvis hästrelaterad dessutom. Minns fortfarande allt så klart, hur jag i skritt precis höll på att avsluta en svag bogen in på Miro strax innan "det läskiga hörnet" i höger varv när Miro på en tusendels sekund gjorde en helomvändning och drog iväg åt andra hållet. Jag minns hur jag tappad höger stigbygel och hur jag fick stopp på Miro på andra sidan ridhuset, i samma sekund som han kastar sig åt höger och jag sätter mig på huk. Sedan är det första jag känner hur vänsterarmen är helt konstig, den går inte att röra och allting ligger helt galet känns det som.

Väl på akuten blev jag väldigt väl mottagen, fick ett eget rum på en gång och morfin för att klara av röntgen. Röntgen var dock hemsk trots det, armbågen skulle vridas åt alla möjliga konstiga håll och kanter. Bilderna visade  att armbågen var ut led och att det fanns en liten fraktur. Efter mer morfin och lite lugnande fick jag armbågen tillrätta lagd, väldigt obehagligt var det trots att jag såhär i efter hand mest minns att taket snurrade. Sedan fick jag armbågen gipsad.

Jag är glad över att jag bara behövde ha gipset i åtta dagar och inte tre veckor som det var sagt från början, det snabbade givetvis på hela läkningsprocessen. Istället följde det några veckor med en ställning på armen som jag själv kunde reglera för att armen successivt skulle kunna rätas ut. Strax under två månader blev det utan ridning, tänk vad den lilla skitponnyn orsakade.

Idag är jag helt återställd, något som jag är väldigt glad över. Envis som jag var lyckades jag få tillbaka mer rörlighet än vad läkaren trodde jag skulle kunna få. Allt som skiljer är att jag inte får ut den helt till 100%, att jag känner lite motstånd vid rotation och att det är något som knäpper till när jag rör på den.

Några dagar innan skadan.