Ibland händer det saker som verkligen får en att haja till, idag har det gått ett år sedan en förändring skedde snabbt och orförberett i mitt liv. Idag är det ett år sedan min älskade Trulsa tog sina sista andetag.

Jag har svårt att tro att tiden faktiskt har gått så fort som den har, att det faktiskt var ett år sedan en del av min värld rasade samman. Samtidigt får det mig att inse hur stark jag faktiskt varit. Jag är fortfarande imponerad över hur jag dagen efter enbart faktiskt utnyttjade min sovmorgon för en gångs skull och sedan bara torkade bort tårarna, la dit ett fejkat leende och tog mig igenom en skoldag med mentorstid, ibarb, matte och dubbel mediaproduktion. Tårarna de brände bakom ögonlocken hela dagen, jag minns så väl hur de höll på att svämma över varje gång jag passerade den där affischen i korridoren där hon fanns med på ett litet hörn och jag har nog aldrig varit så tyst en hel dag. Jag berättade aldrig för någon vad som egentligen hänt dagen innan, ingen påpekade heller att något inte var som det brukade vilket jag även var och är glad över. När jag väl kom innanför dörren hemma igen brast allt igen, det är så typiskt mig: jag vill inte dela med mig av allt för starka känslor inför vem eller vilka som helst.

I Trulsas fall hände allting så plötsligt. Ena veckan fyllde hon tretton år, lekte som en galning med sina leksaksmöss och tiggde glatt skinka vid frukostbordet, veckan därpå låg hon bara på ett varmt ställe och maten ville hon knappt titta på. Den här förändringen hände bara på ett par dagar. Det är saker som den här som får en att inse hur skört livet egentligen är, att allting kan vända i ett handslag. Allting hände så fort och oförberett, rätt som det var fick vi ta farväl av henne när hon låg där på bordet i Torkels garagemottagning. Pappa fick inte ens chansen att vara med i den stunden. Jag kommer aldrig att glömma känslan av hur hon tog sina sista andetag och blev alldeles tung i hela kroppen eller synen av att lämna rummet och se hennes kropp ligga där alldeles stilla på bordet. Samtidigt som det var en oerhört jobbig stund var det så oerhört fint, en stund värd att minnas av flera anledningar helt enkelt.


Än i dag kan jag sakna hur hon ständigt skulle springa in och ut genom dörren, hur hon svansade runt frukostbordet i hopp om att få en skinkskiva, hur hon kom för att möta mig när jag kom hem från skolan, hur hon lekte med det mesta som kom i hennes väg eller hur hon tog upp halva sängen på nätterna. Jag saknar hur hon försiktigt smög runt överallt och hur hon blygsamt sökte uppmärksamhet, för det var precis så hon var blygsam, försiktig och lite tillbakadragen. Precis som jag. De gånger hon tillät mig att ha henne i mitt knä kände jag mig så oerhört speciell, för det var inte många som hon litade tillräckligt så pass mycket så att hon kunde finna sig till ro i sådana situationer.

Det kanske låter galet, men jag kan fortfarande inbilla mig hur min sovrumsdörr skjuts upp på kvällarna, hur någon hoppar upp i min säng eller hur jag rent av faktiskt ser henne. Jag har flertalet gånger drömt att hon kommit tillbaka till livet, dessutom. Ärligt talat tror jag faktiskt att hon vakar över oss här hemma från ovan.


Jag lovar att Trulsa lämnade ett stort tomrum här hemma, för såväl oss mig, mamma, pappa och Johanna men även för hennes bror Bamse. Trots att de inte var de absolut bästa vännerna alla gånger har det märkts tydligt på honom att det är något som saknar. Tiden efter vi tagit bort Trulsa gick han runt och småletade efter henne och efter det gick han in precis som i en depression. Han har även förändrats mycket under det här senaste året, sedan om det har med att han är själv kvar vet vi inte men det kan mycket väl vara så.

Jag saknar Trulsa så oerhört mycket vissa stunder när jag kommer att tänka på henne. Samtidigt är jag tacksam för de nästan tretton år vi fick tillsammans. Alla sätter sina speciella spår i hjärtat och i mitt minne kommer hon leva förevigt. Det finns även saker runt om i min vardag som gör att jag gång på gång påminns av henne, vilket jag är väldigt glad över.


29 mars 1999 - 3 april 2012
Tack för allt min älskade vän. Sov sött så ses vi en dag igen. ♥