... under mina första år på ridskolan var jag rädd för att rida på ridskolans snällaste ponnyer?

Det är faktiskt sant. Första året var det inga problem, när jag däremot kom" alt="" class ut för att rida på vardagen utan en ledare vid hästens sida fastade jag alltid för en sak. Tänk om det bara fanns de stora, läskiga hästarna kvar till mig. Jag var jätterädd för att få Svartis, Harley eller Ducato, de stora och "farliga" d-ponnyerna. Alla tre guda snälla, men det ville jag inte förstå på den tiden. Istället red jag hellre på de lite halvgalna men små ponnyerna. Tänk hur det kan vara, idag kan jag undra varför jag kände som jag gjorde. Var det d-ponnyerna som var läskigt stora eller trodde jag att de var "dumma", mycket bra fråga faktiskt.