Raster i skolan ägnas åt tre saker: läsa bloggar, titta på hästannonser och titta på utrustning. Det händer ofta att jag drömmer mig bort i schabrakens, tränsens och den övriga utrustningens drömvärld. Priset på produkterna varierar, så väl märkerna. Jag är ensam hästägare i min klass, i stort sett den enda som har ett stort hästintresse i klassen och mina kompisar har ofta svårt att förstå hur jag kan kosta på hästarna sådana summor. För mig är det självklart att lägga pengar på hästsaker, men för dem är det inte en lika stor självklarhet.

Sättet som icke-hästmänniskor (även vissa hästmänniskor) ser på mitt utrustningsshoppande kan faktiskt jämföras med hur jag ser på att köpa vanliga kläder och dylikt. Jag är inte den som köper vardagskläder, smink eller smycken till mig själv. Det gör jag bara när det krisar, och det må svida i hjärtat när jag gör det. Jag ser den typen av shopping som "onödig", liksom andra ser min prylshopping som "onödig".

Det roliga är, att när det väl kommer till kritan är det jag som oftast har den bästa ekonomin. Jag har ett bra sparkapital på mitt konto, har alltid varit en sådan som sparar så många ören som det bara går. Ibland handlar jag ingenting på flera månader = mycket pengar kvar i kassan. När jag köper något köper jag det för att jag verkligen vill ha det, det är sällan jag impulsköper. Jag har oftat planerat i månader, räknat på min ekonomi för att jag inte ska känna mig för fattig.

Jag må ha ungefär 20 schabrak för mycket, jag behöver inte alls så många som jag faktiskt har. Jag vet att jag inte blir en bättre ryttare för att jag har fina saker. De som vill tycka att jag har onödiga saker kan gott tycka det, jag vet att om jag skulle titta in i deras klädgarderober, smink- och smyckesföråd och så vidare skulle jag säga det samma. Jag lägger hellre mina pengar på hästgrejor, andra lägger dem hellre på annat. Vi alla prioriterar och tycker olika, jag accepterar det.