Familjen hämtade upp mig med hästarna i transporten igår, det blev helt enkelt raka vägen till Leksand för min del. Under transportresan upp lyckades Miro på något sätt få av sig sin grimma, antagligen med hjälp av Jumanji. Vi märkte att det gungade lite mer än vanligt, dock antog vi att det var Jumanji då han kan stå och sparka i transporten. Ingen kom till skada i alla fall, Miro är lite pälsflådd vid öronen men annars är det ingenting som är annorlunda med honom.

Väl på plats började vi med att prova sadlar på Jumanji. Johanna provade tre stycken, tyvärr var det ingeting som passade både ponny och ryttare. Färgerna på sadlarna var inte de mest optimala heller, riktigt ljusbrun eller rödbrun. Vi vet i alla fall varför Jumanji varit så fruktansvärt spänd och trippig, koppjärnet har legat och tryckt och på så vis hindrat hans rörelse. Vi fick en chock när han travade med runda, fina steg med bakbenen med sig redan från början! Stackars liten säger jag bara, ett under att han inte har protesterat mer!

Jumanjis sadelproblem är tills vidare löst med filtkilar som läggs under hans gamla sadel, för att lyfta upp sadeln och undvika trycket. Han har ett hålrum där kilarna läggs och förhoppningsvis ska han kunna muskla till sig med hjälp av dem, sedan får vi se vart det leder.

Sedan var det dags för lille Miro, vi började med att prova dressyrsadlar. Det fanns en sadel som passade honom, naturligtvis en som var dubbelt så dyr mot vad vi tänkt oss. Vi provred den i alla fall och jag säger bara ett ord: underbart. Att kunna rida utan att vara låst på grund av sadel, jag hamnade dessutom väldigt bra i sadeln. Den låg still på hans rygg och jag slapp trampa den rätt hela tiden.

Provade även en hoppsadel efter det, även den var skön och låg mer still jämfört med den gamla. När det kommer till hoppsadlar är jag inte speciellt kräsen, bara man sitter korrekt och får stöd för skänkeln i nedsittning och lättridning är jag nöjd. Det fick man i sadeln och den var dessutom väldigt mjuk!