Nog för att vi ofta sett harar som skuttat över stallets marker, genom paddocken när vi ridit eller små harpluttar som spår på att de varit där. I fredags fick vi oss dock en minst sagt väntat överraskning när Johanna hittade en liten harunge som satt och tröck i ett hörn i Miros box.

Den lille stackaren var mycket rädd och chockerad när Johanna lyfte ur den därifrån och i samma stund kom det ytterligare en minst sagt lika rädd unge skuttandes in i stallet. Helt plötsligt hade vi två små nya inackoderingar i en box, två små söta harungar. De båda två var mycket rädda, antagligen för att de var på okänd mark men fåglarna utanför hade dessutom skrämt upp dem rejält.


Ungarna fick vila upp sig lite i en box innan vi slutligen bar iväg dem till en granhäck på kyrkogården. Vi läste på internet att man ska låta ungarna vara så länge man inte hittar en död mamma, eftersom honan bara matar ungarna en gång om dagen (oftast nattetid). Vi hittade lämpligt nog en grav med namnet "Harén" och det tyckte vi var passande, så där släppte vi ut ungarna.

Ungarna skuttade glatt in i häcken när vi släppte dem där, det var på något sätt precis som att de kände sig hemma. De var så otroligt söta, tänk om de alltid kunde vara så små!