För ett år sedan lovar jag att en viss Jennie Börs, inklusive några perspner till, svävade på små rosa moln i en drömvärld. Jag levde hela kvällen i en värld, alla intryck och upplevelser gick inte in i huvudet, det var helt ofattbart vad min lilla ponny hade lyckats med.

Det moment som jag hade varit mest nervös över visade vara sig det moment som borde ha oroat mig minst. Jag vet inte hur mycket jag tränat på att ställa upp Miro rätt, hur många gånger jag hade sprungit med honom på hemmaplan. Trots det var jag nervös, eftersom utställning för mig var någonting helt nytt, men alla sa att han skulle fixa det där själv. Det gjorde han mycket riktigt, trots en ganska katastrofal visning där jag var helt borta eftersom jag inte förstod vad domaren sa kom vi ut med en blågul rosett. För första gången i vår ägo fick Miro en rosett fäst vid sitt pannband, en blågul som dessutom representerande guld.


Efter en del väntande och förivirring ropade de äntligen ut i högtalarna att det snart var dags för valackerna att komma till ringen. Nervöst gick jag runt där med en småirriterad ponny, flygfän är inte populärt. I skritten tog jag långa och bestämda som de mer rutinerade tipsat mig om, i traven gjorde jag mitt bästa för att visa hans bästa trav. Domarna tog lite betänketid, när de kommit fram till ett besult började de ropa ut ponnyer utan inbördes ordning, däremot i nummerordning. En nervös knut i magen, de började närma sig Miros nummer. Men, de hoppade över nummer 95 och förhoppningen om att vi fortfarande var kvar i matchen kom.

Det var nu två ponnyer kvar i ringen, Miro och en till. Ganska snart därefter kom det slutgiltiga resultatet, "Bästa valack är nummer 95, Miro!". Först förstod jag nog inte riktigt vad som hände, men när den stora rosetten väl satt där och jag stod med blommor och paket i handen kom verkligheten ikapp mig. Min Miro, blev Sveriges finaste New Forestvalack 2011, ofattbart!


Medan stona och hingstarna visades i ringen fick vi vänta utanför, det blev en lång väntan fylld av en irriterad Miro. När det äntligen blev dags var Miros irritation på en högnivå, men vi kämpade på genom både skritten och traven. De började än en gång ropa ut ponnyer, nummer 95 hoppade de över, jag levde i en annan värld. Kvar blev Miro och den bäste hingsten. Jag kunde inte i mina vildaste fantasier kunna föreställa mig att Miro skulle ta hem det hela, jag menar, en hingst.

Men, plöstligt händer det. Följande är kopierat från New Forestföreningens hemsida "Ge inte upp för att din ponny ”bara” fått 40 poäng sa speakern inför sluttampen i BIS-ringen, mycket kan hända där, för här har dom slagit 44 poängarna så det står härliga till." Så blev det, Miro gjorde det. När speakerna sa i högtalarna "Best In Show, nummer 95, Miro" hördes ett högt skrick från publiken. Glädjen inom mig var på topp. En ännu större rosett hängdes i pannbandet och segertäcket placerades på ryggen. Miro showade runt ordentligt till publikens jubel. Miro, min Miro, var Svergies finaste New Forestponny 2011, helt ofattbart.


Det här är en dag som jag aldrig kommer att glömma. Miro lyckades verkligen göra någonting stort den dagen. Jag fick senare veta att hingsten som han vann över, Esse Golden Boy, var den hingst som blivit BIS det år Miro blev RES BIS. Miro fick helt enkelt revansch!


Min älskade ponny. Efter alla dressyrresultat som varit som en berg- och dahlbana var det en underbar känsla att äntligen få lyckas med någonting. Jag fick verkligen en bekräftelse för att vi kunde och efter den här segern, ja, då blev faktiskt allting så mycket bättre.