Idag har himlen fått ännu en ny invånare, nämligen vår lilla kanin Elvis. Han har under kvällen självständigt somnat in i sin låda, samma låda som han föddes i den 22 juli 2009. Jag har varit med sedan hans tredje levnadsdag (var på annat håll när han föddes), så jag har fått se hans utveckling från en liten råttliknande varelse, som senare tog sina första kravlande steg för att tillslut växa upp till en alldeles egen individ.

Det var egentligen inte planerat att Elvis skulle bo kvar här hos oss, men när det var dags för han och hans syskon att flytta iväg var det ingen som valde Elvis. Varför är dock svårt att förstå, för enlgit mig var han både den finaste och charmigaste. Jämfört med sina syskon hade han en mycket mörkare nyans och han slickade dessutom ständigt ens fingrar och var väldigt gosig. Vid fem månaders ålder upptäckte vi att Elvis hade tandproblem, han klarade inte självständigt av att slipa ner sina växande tänder eftersom han hade bettfel. Men med regelbunden tandklippning har han klarat av att äta och leva ett bra liv trots allt.

Elvis har genom sin livstid varit en väldigt livlig och positiv kanin. Han har gärna hoppat runt och skuttat över hinder, jagat katten och bara njutit av livet. Det känns väldigt konstigt att han faktiskt inte finns kvar här med oss längre, utan istället skuttar över ständigt gröna ängar någon annanstans.

Jag kommer alltid att minnas honom som den livliga kanin har var. Trots att jag inte ägnat honom någon större tid så känns det fortfarande ledsamt och jag kommer att sakna honom, för han har trots allt lämnat ett tomrum här efter sig. Lilla älskade vännen.

Sov gott min lilla älskade Elvis, en dag ses vi igen. ♥