Jag har alltid varit extremt nervös när det är tävling, varesig det varit en lite klubbhoppning/programridning eller lokat. Har alltid vaknat vi sex - halv sju och haft en nervös känsla i magen. Legat klarvaken och vridit och vänt mig i väntan på att klockan skulle ringa. Att få någonting i magen har varit omöjligt, allt bara växer i munnen och i halsen tar det stopp och det känns som jag ska spy. Jag har iprincip levt på sportdryck och vatten fram tills alla starter är över. Men nu har allt vänt! Jag sover till klockan ringer och vaknar med en förväntansfull känla i magen. Att få i sig något är inte alls svårt, det är bara att tugga och svälja. Det är faktiskt otroligt skönt.

Miros nerver däremot .. Jag tror ärligt talat att han är nervösare än jag. Han vet att det är dax för tävling. När jag drar med honom till duschspiltan och badar/spolar av och tvättar strumporna för att sedan gå tillbaka till boxen för att knoppa. På morgonen har han alltid bajsfläckar här och var, det bruklar han inte ha i vanliga fall. När man kommer fram till tävlingsplatsen står han och småskakar i bakbenen. Det släpper i alla fall när man lastat ur och gått lite med honom.

På framridningen brukar han i alla fall vara ganska fin, flera gånger av de där gångerna när det verkligen känts bra har varit på framridningen. Sen när man ska in på banan kommer allt tillbaka för honom. Oftast vill han inte gå in, håller på att kasta sig runt och backar. Flera gånger har det känts som att framdelen håller på att lätta från marken. När vi väl kommer in på banan är den fina ponnyn borta, han blir jättespänd och rädd för saker.

När han blir spänd tror jag att jag spänner mig i mitt undermedvetna. Då blir ju allt bara lite som en ond cirkel. Genom programmet går det upp och ner, det är lite roligt att se hur det kan variera mellan 7or och 3or faktiskt. När man kommer ut från banan slappnar han av igen, kan trava av och han slappnar av och är fin igen.

Visst kan det vara tråkigt att det alltid blir som det blivit på tävlingsbanan, men man får se det som rutin. Allt får man ju med sig någonting nytt hem i bagaget. De två senaste tävlingarna har verkligen inte gått bra (tycker jag), men de har skett under helt fel förutsättningar från olika håll också. Men man får plocka med det positiva hem och försöka glömma det negativa, även om det är väldigt lätt hänt att det negativa tar i överhand. Alltid finns det någonting att lära, allt ger en som sagt nya erfarenheter!



Vi ska kämpa vidare, starta så mycket det går och bara skaffa rutin. Han kan och när allt bara släpper kommer vi få betalt för allt slit. Han har potensial och kvalitéer, det är någonting som jag har på papper framför mig. Han kan, det gäller bara att vi ska få fram det när det verkligen gäller. Och nog har vi utvecklats, första starten var det han som sprang runt med mig på ryggen medan nu har jag faktiskt också ett finger med i spelet.


Sitter uppe på min anslagstavla och jag läser de varje dag!

Om det inte vore för att jag visste att han kunde vet jag inte om jag hade orkat kämpa, kanske hade jag nöjt mig med att träna då, vad vet jag. Efter många starter har jag varit besviken över både hans och min insats, men jag kommer över det fort. Han är ingen lätt ponny, så är det bara. Det tar tid att lära sig att hantera allting och han behöver stöttning hela tiden.

Men gång på gång får jag feedback, från många olika håll. Från dommarna på tävling och från okända personer utefrån, från folk jag känner. Det kommer från alla håll och det är en av anledningarna till att jag vill fortsätta kämpa. En dag är det Miro som har den blågula rosetten i pannbandet och den dagen kommer jag vara så oerhört stolt och lycklig över honom, att han är min och att vi har kämpat oss dit tillsammans. Och alla förluster betyder att vi bara kommer närmre och närmre den där vinsten.

Jag fick en färdig utbildad ponny och en ponny med potensial, men det betydde inte att jag kunnat sätta mig upp och skörda rosetter och framgång. Innan det kommer behövs ett enormt förarbete som innehållit mycket blod, svett och tårar (och mer kommer det säkert bli). Jag fick ponnyn som grävde sig in i mitt hjärta första gången jag såg honom och jag är så oerhört glad för det.



Jag älskar honom precis för den han är, för mig betyder han mest i världen. Tillsammans ska vi göra det, för vi vill, vi kan och vi ska! Jag tror på oss. ♥



Tack till alla som orkat läsa den här texten. Kanske blev den lite rörig såhär i efterhand men det är så otroligt svårt att få till det bra. Så mycket känslor och tankar som jag vill ha fram, men de är så oerhört svåra att förmedla vidare!