Det här är en novell som jag skrev på svenskan. Vi tränade på att skriva noveller som förberedande inför Nationella proven. Vi fick 6st ämnen och jag bestämde mig på en gång för att skriva om ämnet "Människors möte", för det är alltid lätt att skriva om saker man själv upplevt. Jag blev faktiskt riktigt nöjd med den och fick ett MVG-. Dialogerna kanske inte stämmer ordagrant och sådär, man kan inte lägga allt på minnet. De är även kanske lite överdrivet detaljerade, men det är mest för att få de lite mer verkliga.

---

Det var en dag i augusti, solen lyste men en kall vind blåste utanför bilens fönsterruta. Tänk att det skulle bli av! Inte ens i mina vildaste fantasier hade jag kunnat föreställa mig att det faktiskt skulle bli som vi bestämt en kall dag i februari. Nervositeten fanns där som en liten klump i magen. Jag undrade vem som var nervösast av oss två.

Det var en kväll i februari, jag satt som vanligt och chattade med Felicia över MSN. Rätt som det var dök bara orden upp där i rutan:
   - Kan inte vi ses i sommar? skrev hon.
Jag blev paff när jag såg orden, men på nått sätt kändes det så rätt. Aldrig hade jag träffat någon som verkade ha så mycket gemensamt med mig. Den kvällen lovade vi varandra att vi skulle träffas, men jag trodde aldrig att löftet skulle bli verklighet.
   Med tiden lärde vi känna varandra bättre och bättre. Vi hade pratat med varandra nästan dagligen över MSN sedan årsskiftet. I april böt vi mobilnummer, på dagarna smsade vi med varandra och på kvällarna chattade vi med varandra över MSN. Jag bildade mig en större och större uppfattning om vem hon egentligen var. En dag ringde hon upp mig, den första minuten småskrattade vi bara under en pinsam tystnad men sedan kom samtalet igång. Vi pratade om allt och inget, precis som om vi skulle ha känt varandra i flera år. Telefonsamtalen blev oftare och oftare, aldrig hade jag pratat med någon som hade så mycket gemensamt med mig själv.

Nu satt jag där i bilen, nervös med mobilen i handen. Många tankar fanns i mitt huvud. Vi svängde av mot Ljungsbro, nu var det nära. I en korsning svängde vi upp mot ett bostadsområde och stannade utanför huset längst upp på gatan. Nu kunde jag inte ångra mig längre!
   Hennes mamma stod på trappen utanför huset, hon ropade på Felicia som kom gående inne från huset.
   - Hej, sa hon.
   - Hej, svarade jag.
Det blev en pinsam tystnad blandad med små fniss. Hon visade mig in till hennes lilla, avlånga rum. Spänningen släppte fort när vi fick vara ensamma utan våra föräldrars nyfikna blickar. Vi började prata om allt mellan himmel och jord än en gång, allt kändes så rätt.
   Mot kvällen skjutsade hennes pappa oss till stallet, där fick jag träffa hennes häst Debbie. Hon stod i en otroligt stor sommarhage, jag kände igen både Debbie och hagen som hon stod ifrån bilder jag sett på bilddagboken. Stallet som Debbie stod i var litet och mörkt, inte alls stort och ljust som jag var van med hemifrån. Vi gav Debbie hennes mat och borstade henne, jag tog även några bilder på henne.

Resten av veckan rullade bara på. Den största tiden tillbringade vi i stallet med Debbie. Jag fick provrida Debbie två gånger, det var både roligt och lärorikt. En hel del bilder blev det också under, det är ju trots allt hästarna och fotograferingen som fört oss samman. I stallet fick jag träffa två av Felicias andra kompisar, Sarah och Calinne, två personer som jag hade pratat med över Internet sedan innan.
   På kvällarna satt vi hemma framför datorn och redigerade bilder och lyssnade på musik. Det var nog tur att ingen av de andra i Felicias familj hade sovrum på nedre våningen, vi var inte speciellt tysta när vi sjöng allsång till gamla låtar från Amy Diamond och Disney. Kvällarna blev sena, att somna var inte det lättaste eftersom vi hade så mycket att prata om.

Fredagen kom fortare än jag anat. Jag hade packat ihop mina saker redan på torsdagskvällen för att vi skulle få så mycket tid som möjligt tillsammans vår sista dag. Det var en solig och varm fredag, på förmiddagen åkte vi till stallet. Felicia red dressyr på Debbie på en av de fina sommarängarna som låg intill stallet medan jag fotade ridpasset. På eftermiddagen klämde vi in oss i familjens lilla blå Saab för att åka till Örebro och träffa mamma. Jag och Felicia pratade glatt om allt och inget, men det fanns ett samtalsämne som varade längre än de andra.
   - Jag måste verkligen få komma upp till dig sen, sa Felicia.
   - Självklart! svarade jag.
   - Höstlovet, borde inte det bli bra? frågade Felicia.
   - Jo, det tycker jag. Det är ju trots allt bara 10 veckor kvar dit, svarade jag glatt.
   - 10 veckor!? Det är inte alls någon kort tid, men närmre än jullovet i alla fall, sa Felicia.
   - Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge, påminde jag henne med ett leende på läpparna.
Utanför ett köpcentrum i Örebro väntade mamma på mig. Mina väskor flyttades från deras bil till vår och vi sa hejdå till varandra.
   Solen lyste utanför bilens fönster. Vilken rolig och händelserik vecka jag hade varit med om. Jag tog upp min mobil och skrev ett sms till Felicia:
   ”Jag saknar dig redan!”
Svaret kom minuten efter, orden var de samma som jag skrivit till henne. Vad jag längtade till höstlovet, det var ju trots allt bestämt att vi skulle ses igen då.

---

Här kommer det en liten bomb med bilder från veckan!



Debbie och Felicia, lite dressyr på banan andra dagen i det underbara regnvädret!


Jag provred lite på en fjording, Usha, samtidigt. Syns det att hon är 2 cm högre än Miro?




Jag provred även Debbie. :)




(ARG, varför ska de bästa bilderna alltid bli oskarpa?)


Dagen efter var det dressyr på en äng som gällde, jag fotade med D100 och den är inte riktigt kompis med en alla gånger ..






Även jag red lite på Debbie. Och jag undrar vart de där älskade ridstrumporna har gömt sig .. ♥


Lite senare samma dag ...


... blev det ridning i grimma. ;) Dock slutade det med att Debbie stod och åt gräs medan jag och Felicia fotade/kollade på när Calinne red Graphic. :)








Sedan var det hoppning som gällde! ;)


Hihi, tokehäst! :D






Lite dressyr (och busgalopp!) sista dagen. :)


Lite bus i stallet också. :D


Trött häst!


Fick med mig lite grejer hem från Hööks: Rött schabrak, rosa schabrak, rosa ponnytyglar och hästgodis. Från travshoppen fick jag med mig rosa fleecelindor. :)

---

Felicia är min absolut bästa och närmaste vän, hon betyder så otroligt mycket för mig. För henne kan jag verkligen berätta och prata om allt, ibland räcker det med att jag skriver en mening och hon förstår precis vad jag menar. Hon är som min tvillingskäl, för vi är så otroligt lika samtidigt som vi är raka motsatser till varandra. Det är faktiskt ganska häftigt att vi lyckats möta varandra! Går det en dag utan att jag hör något i från henne känns det tugnt och tomt, som någonting saknas. Saknaden efter henne finns alltid där!

Världens bästa Felicia Höglund. ♥