Jag har antagligen varit lyckligt lottat innan, men jag har aldrig behövt lämna ett sista farväl till en ponny jag älskat väldigt mycket. Baccarat hann jag aldrig säga farväl till och sorgen efter henne var inte speciellt svår att bearbeta faktiskt, antagligen för att vi aldrig hann få det där superspeciella bandet.

Men nu är det gjort och utan att ljuga så var det något av det värsta jag gjort. Även om jag varit förberedd på att beskedet skulle komma, så var det jobbigt när det kom. Onsdagen den 10 augusti fick jag det i alla fall. Tårarna började rinna på en gång och världen förändrades plötsligt. Jag fick i alla fall tid på mig, redan på kvällen var jag upp till stallet och borstade på min fina stjärna som varit borta mer eller mindre hela sommaren. I ungefär en timme stod jag och borstade, pratade, myste och pussade på honom. Humöret kunde jag hålla uppe, bara några få tårar fick rinna i hans man.

Han som vanligtvis brukar vara kittlig under magen visade inte en reaktion och jag fick rycka några manslingor utan större missnöje från honom, han som brukar totalprotestera. Det var som han förstod. De sista minuterna stod han som han alltid brukade göra förut, med mulen tryckt mot min axel och blåste varmluft i mitt öra. Jag insåg hur mycket jag saknat honom och många minnen dök upp i mitt huvud.

Torsdagskvällen ägnades endast åt honom, först var jag ute i säkert över en timme med kameran och tog massor av bilder. Sedan fixade vi kvällen i stallet. Han och Helios fick sin mat ute i Dalsbyhagen så jag fodrade och sedan satte jag mig framför hans hö hög och bara satt och tittade på honom när han åt. Klappade honom på mulen och småpratade. Att ta beslutet att gå därifrån var det absolut värsta, att veta att det var sista gången jag klappade honom eller drog in hans ljuvliga doft. Det var då som tårarna kom för första gången den kvällen. Jag grät i hans man, drog in hans doft. Sa de sista orden gång på gång. Klappade honom och pussade på honom.
"God natt. Vi ses. Jag älskar dig."

Sedan gick jag långsamt därifrån. Grät ännu mer. Vi åkte hem och jag såg honom för sista gången stå där i Dalsbyhagen, en sista natt på vår planet. Men det var det bästa för honom, han hade ont och beslutet var absolut rätt. Han har fått det bästa avslut han kunnat få på jordelivet, en sommar på bete. Och en bättre sista natt hade han aldrig kunnat få, en mysig augustinatt med klarhimmel och nästan fullmåne.

Fredagen den 12 augusti fick Zanzibar vandra vidare. Jag var inte upp till stallet försen flera timmar efter de åkt, att se honom åka iväg skulle bli alldeles för jobbigt. Att Mary fått flytta till hans gamla box var också bra, det betydde att den inte skulle stå gapande tom. Men för mig tillhör den alltid honom.

Jag älskar dig, föralltid. Tack för allt du gav mig och för den tiden vi fick. Du lärde mig mycket och du kommer alltid finnas med mig. Du har en speciell plats i mitt hjärta, min stjärna, min kung.


Zanzibar ♥