Hittade den här sidan via Dressyrmupparnas blogg, en riktigt bra idée måste jag säga. Om detta kommer fungera så pass bra som det beskrivs på sidan tror jag att det kan bli en stor fördel för många, speciellt för de som har tävlingsnerver eller har svårt att komma ut på tävling.

Någonting som jag skulle tycka vara intressant skulle vara att skicka in en film på Miro från hemmaplan, just för att se vad skillnaden blir jämfört med på tävlingsplatsen. De flesta hästarna går ju bättre hemma, då både häst och ryttare känner mindre press på sig och så är det även för mig och Miro. Han går oftast som en klocka på framridningen, sedan kommer man in på banan och han blir spänd. Vi får väl se hur vinden vänder sig i framtiden!

Den senaste tiden har jag fått flertalet kommentarer signerade med "anonym". Alla dessa anonyma kommentarer har påpekat någonting negativt, de tycker att jag gör fel eller att jag bör ändra på någonting. Tyvärr kära anonyma kommenterare har jag bestämt mig för att inte ta åt mig av dessa kommentarer då ni är fega människor som sitter bakom en datorskärm och inte vågar visa vilka ni egentligen är. Ni letar fel hos oss andra och berättar sedan dessa för oss. Era åsikter skapar ni ifrån ögonblicksbilder, vilket inte är det säkraste bevismatrialet.

Det roliga i det hela är att egentligen handlar alla dessa kommentarer till 99 % om avundsjuka. En motfråga, känns det bättre i hjärtat att klanka ner på den/de man är avundsjuk på? Det tror jag faktiskt inte.

Våga visa vem du är och stå för dina åsikter. Tänk på att jag ser alla ip-adresser, så om jag nu skulle vilja skulle jag utan problem kunna ta reda på vem du är.

På den förra ULK-kursen fick vi i uppgift att under en viss tid välja en förebild och utifrån detta skriva ner hur en bra ledare skulle vara. Mitt val var ganska självklart och jag fick ner en hel del bra egenskaper. Att hitta den helt perfekta ledaren kan vara svårt då alla har sina brister, men man får väga upp för- och nackdelar helt enkelt. Vi var strax över 20 deltagare på det kurstillfället och tillsammans lyckades vi fylla hela whiteboard-tavlan med egenskaper som en bra ledare skulle ha!

Till det här kurstillfället var en av läxorna att fråga tre medlemmar från klubben hur en bra ledare skulle vara. Dessa tre personer skulle vara i olika åldrar, ett barn, en ungdom och en vuxen. Det var intressant att se hur de olika åldersgrupperna resonerade, det fanns både likheter och olikheter i deras svar.

I ett senare inlägg kommer jag själv att besvara den här frågan. Men först vill jag ställa frågan även till er läsare, hur tycker ni att en bra ledare ska vara?

Idag trillade det ner ett New Forestbladet i vår brevlåda. Det stod flera sidor om NF-SM och Miro fanns givetvis med på bild, dock ser han inte glad ut för fem öre (det var han inte på visningen för den delen heller, då han tyckte alla flygfän kunde fara åt skogen). Än en gång berättas det att poängen inte alltid är poängen avgörande för slutresultatet:

Antar att många av er sett att de frysit de omdiskuterade reglerna i TR? Nu kommer vi alltså att få tävla med större loggor i ett par år till i alla fall. Sedan får vi helt enkelt se vart det hela leder, det kan bara framtiden utvisa!

http://www3.ridsport.se/Tavling/Nyheter/2011/12/TillfalligfrysningavMom1512/

Det är nog få som missat det som Svenska Ridsportförbundet har förtydligat i 2012 TR, reglerna över hur stora loggor får vara inne på tävlingsbanan/prisutdelningen. Reglerna har missförståtts hit och dit, ena dagen kommer de här reglerna gälla strikt över hela tävlingsområdet medan det andra dagen sägs att alla får hålla sig till de så kallade sponsormåtten. En ren soppa av allting.

Fb-gruppen var en mycket bra idée tycker jag, men det har även haft sina nackdelar. Gruppen har knappast gjort mig klockare, snarare mer förvirrad. Den har gett en falska förhoppningar och felaktika svar med sina skriverier, som ändrats fram och tillbaka. Tillslut slutade jag läsa allt som skrevs och bildade mig min egen uppfattning på SvRF hemsida, även om texterna många gånger var kluriga att förstå.

Men nu till det som jag egentligen ville ta upp. Jag förstår att många är upprörda, liksom jag själv. Dock tycker jag att det även finns positiva perspektiv på saken. Dagens ridsportsverige är en stor märkes hysteri, där du ska ha så mycket märken som möjligt. Från den lägsta till den högsta nivå, ju mer märken andra ser att man själv har desto bättre är det. Märkerna ska dessutom vara så stora som det bara går. Att sätta begränsningar är bra då det viktigaste är faktiskt inte att ha den största loggan av de dyraste märkerna, men det leder till stora konsekvenser.

I vissa fall är loggan tre kvadratcentimeter ett stort problem, men att de inte får upprepas är ett ännu större problem enligt min mening. Många av mina loggor håller måtten men allting brister i och med att den är återkommande. Jag blir faktiskt lite trött på det, hur ska jag hitta en kavaj som passar mig utan att märket upprepas var varje knapp tex?


Min outfit är ganska loggfri, i alla fall på långt avstånd då loggorna är så små. Tror att Rockel-märkningen på vantarna är det enda som inte håller måttet.
Ridsportförbundet, jag tycker att ni gärna kan få ha begränsningar på hur stora loggor får vara. Men snälla ni, tre kvadratcentimeter är inte mycket för världen och att de dessutom inte får upprepas. Höj antalet kvadratcentimeter på en "grundlogga" och sedan kan man väl i alla fall få ha upprepningar i en mindre skala än "grundloggan"? Liksom i sponsorreglerna kan "grundloggan" ha olika storlek beroende på vilken typ av utrustning det är frågan om.

Min största fundering är nog ändå hur hårt de här reglerna kommer följas på de olika nivåerna. Ska överdomaren springa runt med ett måttband eller en linjal och mäta allas loggor för att sedan räkna dem? Det verkar mycket ologiskt tycker jag.

Tycker ni att det finns några positiva synvinklar ur det stora hela? Hur drabbad blir du av de nya reglerna?

Någonting som jag funderat över många gånger hur Miro vore som hingst. Undra vilket temprament han hade haft och hur han hade varit i hanteringen? Den mest intressanta frågan är givetvis: vad hade han lämnat för avkommor? Det finns många frågor, men det är väldigt svårt att få något svar på dem.


Miro september -11
Miro blev kastrerad som fyraåring eftersom han inte blev godkänd som hingst i Tyskland, på grund av att han var för ädel. I Sverige hade han nog dock haft större chans att bli godkänd i och med att hur man vill ha rastypen skiljer sig lite mellan de olika länderna. Att de tyckte att han var ädel kan jag förstå, för han såg verkligen ut som en liten svanunge när han var ung.


Miro som fyraåring. Bildkälla
En sak är då säker i alla fall, hade Miro varit hingst hade han aldrig stått upp i stallet idag. Jag hade aldrig fått chansen att lära känna världens finaste ponny, om ens träffat honom. Så för min del gör det ingenting att han är valack, även om det hade varit lite spännande att veta hur läget sett ut om han var hingst!

I will never win this game without you, without you

I am lost, I am vain,

I will never be the same without you, without you

I Won't run, I won't Fly,

I will never make it by without you, without you

I can't rest, I can't fight

All i need is you and I

Inlägget är inte riktat mot någon speciell person, det här är bara min tankar och funderingar i största allmänhet. Bilderna har ingen koppling till texten.

---

Jag minns så väl på den tiden när jag började läsa Min Häst. I vaje nummer fanns minst två "inlägg" på Stallväggen som handlade om travare, som uttryckte budskapet "Travare är värda lika mycket som ridhästar!". Det komiska i det hela var, att det aldrig var någon som egentligen klagade på travare, i alla fall inte på Stallväggen.

Under mina år som hästmänniska har jag hört åsikter från både det ena och det andra hållet. Personligen har ingenting emot travare och jag har aldrig haft några fördomar mot dem. Jag har egentligen inte hört någonting negativt om travare heller, utan jag upplever snarare att det i många fall är i ridtravarmänniskor som det största problemet sitter.

En häst är som ens bästa kompis: Alltid där för att stötta dig och gör livet värt att leva.

Hur bra stämmer inte den meningen? Miro är min bästa vän, han är den enda som förstår och det gör han utan att jag behöver berätta något: det räcker med en blick. Den där blicken räcker för att man ska bli full av mod och energi igen. Utan Miro skulle mitt liv sakna mening, han är min andra halva.

Än en gång önskar jag att jag hade tillgång till min svenska uppsats som jag skrev på NP, den handlar om precis det här och den var verkligen klockren!


Min vackraste prins ♥

”Du skall se din värld från din egen synpunkt och icke från någon tänkt punkt ute i rymden; du skall blygsamt mäta med ditt eget mått, efter ditt stånd och dina villkor, människan-jordbebyggarens stånd och villkor. Då är jorden stor nog och livet en viktig sak, och natten oändlig och djup”

Ur Dr Glas av Hjalmar Söderberg

Där en saga slutar, tar en annan vid ..

Upp och ner, ut och in, bak och fram, hit och dit. Även om det känns jobbigt och kommer kosta en del tårar, så blir det nog bra i slutänden ändå. Ibland behöver man bryta gamla mönster och gå vidare, även om det är jobbigt och tar emot. Livet går vidare och solen kommer gå upp varje morgon i alla fall. Men det gör ont att tänka så.

Någonting som jag tycker är viktigt är att ge hästen beröm när den gör någonting bra. Beröm kan man ge på flera olika sätt och det är nog individuellt hur man ger berömmet, men det kan nog också bero på vilken situation det handlar om. Jag är en sån som alltid klappar hästen på halsen efter avslutat ridpass, oftast flera klappar och det är oavsett hur det gått och de där klapparna ger jag omedvetet (men jag tycker absolut att det är rätt att göra det!). Det är lika efter tävling, då ger jag alltid hästen flera klappar, även om det gått rent ut sakt åt helvete. Även i skrittpauser brukar jag ge lite beröm genom klappar.

Miro uppskattar de där klapparna, när man klappar eller stryker honom på halsen blir han verkligen mallig! Han böjer lite extra på nacken samt spänner den, hela hästen skiner lixom upp på något sätt. Eftersom jag vet att han gillar det får han alltid några extra klappar, hehe. ;)


Gör hästen något som är bra medan jag rider ger jag också beröm, dock brukar jag undvika klapparna i de fallet. Varför? Jo, för att när man ger hästen en klapp på halsen släpper man kontakten med munnen och det är något som jag vill undvika, speciellt i vissa situationer. I de här fallen berömmer jag helt enkelt med rösten istället. Sedan kan jag givetvis även ge en klapp ibland, det beror helt enkelt vilken situation det är. I skogen tex brukar jag klia/klappa honom lite lätt med ena handen samtidigt som jag säger "bra".

Ett annat sätt att berömma hästen när den gör någonting bra i en övning kan vara att lämna övningen när hästen är duktig. Miro tycker tex att skänkelvikning är lite småjobbigt, därför brukar jag rida ett par/några skänkelvikningar tills han gör det bra och sedan lämna det hela och gå vidare. Detta gäller även på träning, när han verkligen gjort det bra brukar vi alltid lämna den jobbiga övningen och gå vidare. Ryggningar är också en sådan övning, när han gjort någon bra ryggning släpper vi det alltid för den gången. När han lyssnar som bäst i en ryggning (även om den inte är superbra) får han alltid gå framåt igen och sedan får han massor av beröm!


Belöningar i from av godis ger jag sällan. Finns det lättillgängligt kan jag slänga åt hästen en bit, men annars blir det mest på tävlingar om vi har något med sig. Miro lär sig snabbt om han får mycket godis, då letar han i fickorna så fort han har chansen. Ger man honom mer sällan gör han dock inte det, Evita är lite lika dan. De får godis vid speciella tillfällen, som vid födelsedagar, julafton, efter tävling och sådär istället. :)

Hur häftigt är inte det här, att kunna rida trots att man saknar båda benen? Verkligen starkt jobbat av tjejen!

Har du någon gång hört att ridning inte är en sport, att vi bara sitter där och hästen gör jobbet? Att man borde byta plats på häst och ryttaren så att vi faktiskt förstår vad sport är? Att vi inte ska leka med maten och att häst passar bäst på mackan? Jo, antagligen så har du det. Icke-hästmänniskor förstår sig inte på det här med hästar.

Men är det en sport eller en hobby? Jag skulle nog vilja säga båda. Att vara i stallet och mocka, borsta och allt som nu ska göras, det är våran hobby. Ridningen däremot, det är en sport. Varför skulle det annars heta ridsport och ligga under idrottsförbundet? Dessutom, vi tränar och vi tävlar, det som skiljer sig från andra sporter är att vi har en häst som lagkamrat. Och på något vis borde vi väl ligga lite "före" alla andra sporter när det kommer till jämnställdhet, i ridsporten tävlar tjejer och killar, kvinnor och män mot varandra, utan ålderskategorisering.



Ridning och hästar handlar om så mycket mer än alla andra sporter, tycker jag. Jag menar, om man spelar hockey eller fotboll åker man till träningen, tränar och duschar efteråt. All utrustning lägger man på hyllan och tar fram till nästa träning. Ridning däremot, innan det är dax för träning ska hästen borstas och göras iordning, sedan ska det ridas/tränas och efter det ska man borsta och fixa allting annat. Dessutom, utöver detta ska vi utföra alla stallsysslor. Vi kan inte ställa hästen på hyllan och låta den stå där till nästa träning, nej, den behöver sin omvårdnad även om vi inte ska träna eller rida. Att ha häst och träna/tävla är ett mycket större ansvar än att tex spela hockey/fotboll inklusive alla matcher.


Tycker att filmen här ovan är grym! Det stämmer in så väl ..

Hur tror ni man uttalar mitt efternamn? Alltid lika roligt att vara på tävling, oftast utalar de det helt fel. Tror att på alla tävlingar i år har de sagt fel minst en gång på det.

Själv tycker jag inte att det kan vara så svårt, men hur skulle ni uttala det? Jennie Börs.

Alla sagor har ett slut, så är det ju bara. Min och Blackys historia liksom min och Zanzibars, de är över. Aldrig mer kommer jag att få uppleva den tidpunkten av mitt liv, de är avslutade kapitel. Det som är hemskt är att jag kommit över dem alldeles för mycket. De blir på någotvis bortglömda bland alla andra. Visst, jag brukar pussa på dem ibland och säga hej när jag går förbi boxarna, men på någotvis känns det aldrig som det varit "vi". Självklart älskar jag dem båda, de har en speciell plats i hjärtat som alltid kommer tillhöra dem. Såren rivs upp då och då, självklart, och då kan jag sitta en hel kväll med tårar i ögonen ..

Tanken finns alltid där i bakhuvudet, även om den inte borde finnas där, att en dag kommer Miro inte finnas i mitt liv längre. Han kommer inte vara i vår ägo föralltid, även om jag skulle önska det. Den tanken är hemsk och kan plåga mig! Jag vill inte, vill inte veta att det finns någonting som heter "slut". Usch, nu ska jag sluta tänka på det där ..

Givetvis kommer det kännas jobbigt den dagen Evita ska åka, men jag har inte skapat samma band till henne som jag gjort med Miro, inte än i alla fall. Men jag vet att det kommer kännas tugnt.