Har du någon gång känt att ditt självförtroende svikit dig? Vem vet, ditt självförtroende kanske sviker dig just nu? Jag vet hur det är att inte våga och att inte tro på sig själv, jag har en gång har varit där. Visst kan mitt självförtroende svika mig än idag i vissa situationer, men inte på samma sätt som förut. För att hitta en balans i mitt självförtroende har jag använt en väldigt enkel metod, jag har använt mig av mitt intresse.

Den redan stora hästen reser sig högt upp i luften på bakbenen, jag ser framhovarna flaxa förbi mitt framför ögonen på mig. Lika fort som hästen rest sig tar den åter mark igen med alla fyra hovar, men det dröjer inte många sekunder innan den står där på bakbenen igen. Därefter följer en rad mystiska hopp innan det går i 110 kilmeter i timmen den sista biten in i stallet, själv följer jag med så gott som det bara går efter i grimskaftet. Slutligen står hästen inne i sin box, hela turen har bara tagit någon minut, men för mig känns det som en hel livstid. Mitt hjärta bultar.

Mitt hjärta har många gånger slagit mycket snabbare än vad det borde, men efter år med erfarenhet börjar jag känna mig trygg i de flesta situationer. När jag började rida i åttaårsåldern var det med en skräckblandad förtjusning som jag såg på de stora hästarna. Det var med en förväntansfull blick som jag såg upp till de äldre eleverna på ridskolan, en dag skulle jag också våga hantera de stora hästarna precis som dem. Mitt självförtroende har alltid varit mindre bra, jag har alltid haft svårt att tro på mig själv och att jag inte ska klara av olika saker, både i stallet och i de flesta sammanhang. Hästarna har dock hjälpt mitt självförtroende att ökas gradvis under alla de år jag haft en kontakt med dem. Anledningarna till det ökade självförtroendet anser jag vara många men jag tror framför allt att det har med den naturliga hästvardagen att göra. Vardagen kring hästarna är inte alltid en dans på rosor, men det är just det som ger mitt självförtroende en kick i rätt riktning eftersom hästfolket alltid ställs inför nya utmaningar.



Ibland känner jag mig ganska liten och hjälplös jämfört med en häst, speciellt vid de tillfällen där hästen visar sig starkare än mig. För några år sedan blev jag livrädd så fort en häst gjorde något oväntat, minsta lilla hopp eller ett skutt i fel rörelseriktning fick mitt hjärta att sätta sig i halsgropen. Med åren har jag dock lärt mig att hantera de situationerna på ett helt annat sätt och jag tror att det till stor del handlar om att jag blivit säkrare i mig själv. Idag blir jag snarare full med jäklar anamma när någonting händer och det är något som jag tror kommer från ett förstärkt självförtroende.

För det första tror jag att självförtroendet har växt genom åren eftersom jag hela tiden har utsatts för nya utmaningar och för varje ny situation som jag varit tvungen att ta mig igenom, har jag insett att jag kan om jag bara vill. Hästen må vara mycket starkare än mig, men jag vet att om jag bara ger mig fan på att jag kan: då är jag tusen gånger starkare som hästens ledare. Många gånger har jag i det vardagliga livet insett att det självförtroende jag byggt upp i stallet har stärkt mig även utanför, någonting som jag tror har att göra med det ledarskap som jag fått med mig. Förut hade jag till exempel väldigt svårt för att ta kontakt men människor, men med hjälp av de erfarenheter jag fått genom stallet vågar jag idag både ringa till folk samt stå och prata inför en större grupp.



För det andra behöver hästen daglig omvårdnad och omsorg, den är totalt beroende av mig som människa för att ha en chans att överleva i dagens samhälle. Det är min uppgift att se till att den får rätt sorts utfodring varje dag, att den får motion i den mån som den behöver och att boxen är noggrant mockad. Jag behöver se till att all utrustning är välanpassad för att skador inte ska uppstå och mitt ansvar att veterinär tillkallas när det är något som inte står rätt till med hästen. Ansvaret ligger helt i mina händer och jag tror att det hjälper självförtroendet att få en skjuts framåt. Känslan av att veta att jag klarar av den uppgift som jag tagit mig an, tror jag har en stor bidragande effekt på mitt självförtroende.

Slutligen finns hästen alltid där som en trygghet, oavsett vilket väder eller årstid det är ute. Vetskapen av att det alltid finns någon som väntar på mig tror jag hjälper självförtroendet något enormt. Dagar som känns motiga vet jag att det räcker med att se hästens blick för att klumpen i bröstet ska lösas upp en aning. Hästen finns alltid där för mig, jag behöver inte känna mig ensam för jag vet att hästen aldrig skulle svika mig med mening. Jag tror att känna trygghet är väldigt viktigt för oss på vägen mot ett förstärkt självförtroende, även om det i ditt fall kanske inte handlar om att du känner trygghet och bygger självförtroendet hos en häst. Titta ut genom ditt fönster, världen där utanför är full utav nya utmaningar som väntar på dig. Det gäller bara för dig själv att inse vilken typ av utmaning du är redo för. Ett är i alla fall säkert: du kan om du vill och att misslyckas någonstans efter vägen är helt normalt, för tänk då på att ett misslyckande egentligen är ett lyckande med en miss. Vem vet, kanske finns din självförtroendehöjande utmaning bakom närmaste husknut!

Har du någon gång varit på en dressyrtävling där fasta starttider saknas? Det har jag varit flertalet gånger och det är inte någonting som jag är speciellt förtjust i kan jag säga. För mig är fasta starttider en självklarhet i dressyrsammanhang men tyvärr är det vissa klubbar som skippar den lilla detaljen.

Enligt min mening finns det bara fördelar med fasta starttider, jag kan inte finna en enda nackdel. Får du en startlista med en starttid är det enkelt att lägga upp sin tävlingsplanering, efter ett par tävlingar är det nämligen enkelt att veta hur lång tid allting tar innan start. När jag ska tävla lägger jag upp allt utifrån starttiden, från när jag behöver vara i stallet innan tills det är dags att börja rida fram. Visst är det enkelt att räkna ut själv, men jag känner mig inte trygg när jag räknat ut min starttid själv. Vissa domare räknar med sju minuter i en LB, medan andra räknar med åtta. Vissa klubbar vill ha in pauser för prisutdelningar, medan andra väljer att ta det efter avslutad klass. Allting blir en ovisshet.

Har jag en fast starttid på papper har jag nämligen rätt att starta vid den tiden, det är hela meningen med den fasta starttiden. För mig känns det så mycket tryggare att veta det, är det inte fasta starttider brukar det sluta med att jag hela tiden lägger till lite tid och vips så fick jag massor av "dödtid" innan min start.

Arrangörer med fasta starttider får alltid ett plus i kanten från min sida (dock vill jag att de ser till att de håller dem också ...), som tur är har faktiskt de flesta tävlingar jag varit ut haft fasta starttider och det ger jag en stor hiss!

Shoppa begagnat över Hästnet är både enkelt och smidigt, ibland kan man dessutom göra riktiga kap. Sidan har dock sina baksidor, att handla via en datorskärm kan gå jättebra samtidigt som det kan gå åt skogen. Vi har handlat en del via Hästnet, alltid varit noggranna och eftertänksamma med hur affären skötts. Trots detta lyckades vi blåsta.

Det var förra våren när vi letade sadel till Miro. Jag la ut en köpesannons, vi fick ett svar, affären sköttes över telefon och efter några dagar betalde vi in halva summan för att få en sadel hemskickad. Det kändes tryggt, vi kände en som köpt en sadel av samma kvinna (vilket säljaren själv erkänt vid första kontakt) som fått en sadel hemskickad. Någon sadel dök dock inte upp, vi fick ursäkter till varför sadeln inte kommit. Tillslut blev allt en soppa av lögner.

Pappa började söka runt på internet, hittade fullständiga personuppgifter och även andra saker som den här kvinnan gjort. Givetvis polisanmäldes allt och eftersom pappa kom med hjälpande uppgifter har det kommit ett samtal från polisen lite till och från. Jag har också fått "vittnat" över telefon eftersom jag hade första kontakten via mejl. Idag, lite mer än ett år senare, hittade mamma det HÄR. Allt stämmet in.

Pengarna kommer antagligen förbli ett minne blått, men vi lärde oss verkligen en läxa. Bedragarna är otroligt skickliga och vet vad de håller på med, så var försiktiga när du handlar över internet med privatpersoner. Vem det är som sitter där på andra sidan skärmen, vem det har du ingen aning om.

En gång i tiden såg jag mig själv som hopryttare, min dröm var att jag någon gång i framtiden skulle ha en egen ponny att träna och tävla med i hoppning. Tänk vad saker kan ändras, idag står jag här med en dressyrponny som dock är väldigt duktig på att hoppa, en hopponny och jag själv vågar jag på min höjd trava och möjligen galoppera över några bommar med dem. Jag är helt enkelt en typisk dressyrryttare.

Min hopprädsla är någonting som jag jobbat med i närmre tre år nu. Det började med att jag under sommaren 2008 blev osäker när jag var på ridläger och det blev inte bättre av att jag samma sommar tog de sista sprången med lille Blacky. Det fanns ingen trygghet i hoppningen längre, Blacky kände jag utan och innan och visste precis hur han fungerade. Med honom var hoppningen aldrig i ett problem. Min sista hopplektion innan Thailandsvistelsen (tre månader) åkte jag dessutom av Zanzibar, förtroendet för hoppning sjönk därmed ännu mer.


Jag och Blacky, KM -08. Vår sista hopptävling tillsammans ...
När jag kom hem igen ville jag inte hoppa, men jag genomförde i alla fall de hopplektioner som fanns kvar till sommaruppehållet på snälla och säkra hästar (Harley och Surprice). Trots min rädsla anmälde jag mig faktiskt på hopp- och dressyrkursen senare den sommaren, på ingen mindre än Zanzibar. Senare böt jag dock häst till Harley, för att få en säkrare häst i hoppningen.

Hoppkursen gick bra och jag genomförde alla hoppass med hjärtat i halsgropen, men jag och Harley hoppade faktiskt 70cm under lägrets sista dag. Det var stort för mig. Ridskoleterminen kom igång, jag deltog på hopplektionerna med de snälla hästarna. Mitt självförtroende blev större och större. Efter juluppehållet fick jag Zanzibar under den första hopplektionen, vilket jag inte var allt för glad åt. Jag älskade Zanzibar, men jag visste hur mycket stötning och hur osäker han var i hoppningen.

Var hopplektion fick jag hoppa Zanzibar, det var en skräckblandad förtjusning varje gång. Han stannade faktiskt sällan, utan de gånger det blev en nit var det mitt fel. Jag är imponerad över att han tog hand om mig så pass bra, speciellt med tanke på att jag tvärnitade honom öga mot öga med hinderstödet ibland när jag fegade ur totalt. Vi hoppade endast räcken, Susanne fick alltid lägga ner bakbommen på oxrarna. Hindren låg aldrig på högre än 50 cm, men mitt självförtroende växte för var hopplektion. Jag och Zanzibar klarade det tillsammans, vi tog oss igenom alla hopplektioner (utom den sista då jag hoppade Grey) den terminen utan ofrivilliga avsittningar. Vi deltog även på Påskhoppningen det året, visserligen bara i 30 cm klassen (hade det eller 50 cm och uppåt att välja på). Vi kom runt felfritt.

Mitt självförtroende var tillbaka i hoppningen, den där pirriga och nervösa känslan fanns fortfarande kvar i magen: men jag trodde på att jag kunde om jag bara ville. Jag fick blodad tand och hoppade lite med Miro under sommaren, första gången gick det bra trots att mitt kontrollbehov satte honom i skiten flertalet gånger. Andra gången slutade med att jag åkte i backen då han hoppade mig ur sadeln, därefter hoppade jag honom en lektion. Jag var livrädd hela lektionen eftersom jag var rädd att samma sak skulle hända igen, det var sista gången jag hoppade honom. Följande två lektioner hoppade jag Zanzibar, det gick bra tills vi hoppade 5½an och jag fegade ur mot andra hindret. Vi tog oss till sist över (utan ofrivilliga avsittningar), men mitt självförtroende försvann än en gång.


Jag och Zanzibar, på ridskoleavslutningen -10.
Efter det hoppade jag enbart Grey och Harley under en tid, hoppade även Gerda en gång. Hon hoppade mig ur sadeln så det sjöng om det, men kvar satt jag! En lektion den terminen minns jag dock såväl, det var den när jag och Grey hoppade en oxer på 80 cm tillsammans. Känslan av att segla över hindret med lätthet sitter fortfarande kvar i bakhuvudet. Det gav mig dessutom et skjuts upp på självförtroendeskalan.

Strax därefter det tillfället provred jag Evita på årets sista hopplektion, en halvgalen och hoppglad sådan som inte hoppat på ett tag. Trots att hon stod och taggade på bakbenen, var stark och på kändes det otroligt tryggt. Det var en stor anledning till att hon skulle få komma hem till oss, hon skulle bli min läromästare till att våga igen. På jullovet kom hon hem till oss, jag var med på någon markarbetsträning med henne. Efter juluppehållet hoppade jag henne på varje hopplektion, med framgångar för var tillfälle. Jag började känna mig säkrare och tryggare i hoppsituationen, Evita stöttade mig till fullt och hjälpte mig ur svårare situationer. Vi var verkligen på väg framåt! Sedan kom min skada mitt upp i allt ihop, ett ofrivilligt avbrott som än en gång drog ner självförtroendet.

Att börja hoppa efter skadan igen var inget större problem egentligen, visst fanns det lite osäkerhet fortfarande men jag visste innerst inne att Evita skulle ta hand om mig. Tyvärr kändes det som att vi tappat mycket av det flyt som vi haft innan. Jag kom inte till ordentlig ridning och vi hade lita oflyt i avsprångspunkterna, men det var fortfarande lika säkert.

Svackan blev dock större. I början av sommaren fick jag en kommentar på bloggen som knäckte mig totalt, men det är en helt annan historia. Jag slutade rida Evita efter det, det fanns ingen anledning till att rida när det fanns någon som inte uppskattade det jobb som gjordes.

Den planerade terminsavslutningen, med stilhoppning på Evita strök jag. Från början tänkte jag inte vara med alls eftersom jag hade noll motivation till ridning över huvud taget ett tag efter allting hände. Det slutade dock med att jag samma dag bestämde mig för att vara med på ridskolehäst, det slutade med att jag red Harley. En sak ledde till den andra, rätt som det var hade jag anmält mig till CR-klassen på KM samma helg. Jag och Harley hoppade en runda på 60cm, med ett nedslag som var mitt fel.


Jag och Harley, 60cm CR KM -11. Foto: Barbro Sjöholm
Under sommaren hade jag ett uppehåll från hoppningen, när ridskoleterminen sedan drog ingång höll jag mig till de trygga ponnyerna framför allt. Självförtroendet började växa igen, jag hoppade senare Svartis vid ett tillfälle och senare även Helios. Jag började självständigt hoppa lite med Evita igen och gudars så roligt det var, ponnyn taggade satan och jag styrde, reglerade tempot och följde sedan mest med. Tyvärr tog vår tid snart slut och på slutet var Evita inte riktigt på topp (var snorig och fick vaccin) vilket gjorde att vi inte hann med så många pass. Jag önskar att vi hade haft mer tid tillsammans där allt var solsken, för jag tror faktiskt att om vi haft henne kvar idag skulle jag utan tvekan velat starta en LD lokalt med henne till hösten.


Mitt och Evitas sista språng tillsammans, november -11.
Nog om vad som skulle kunnat ha hänt. Jag fortsatte att hoppa ridskolans ponnyer på lektion, utan problem. Vi står ungefär på samma post idag. Jag hoppar ridskoleponny och har faktiskt blivit säkrare i mig själv igen. Idag vågar jag mycket mer och jag har till och med hittat en ny liten hopponny, nämligen Helios. Även med honom är det lite skräckblandat förtjusning, men det är ändå tryggt eftersom han hoppar i alla lägen. I sommar är planen att jag ska börja småskutta lite med Jumanji, vi får se hur det blir med det. Han hoppar ju, dock lite för mycket för min smak. Vi börjar med bommar på marken, sedan bygger vi uppåt och ser vad det slutar.

Jag må ha haft många svackor under de senaste åren, men det känns otroligt bra så här i efterhand trots det. Mitt självförtroende har växt och jag tror att det växt lite extra mycket tack vare alla svackor som kommit. En sak som jag verkligen har lärt mig är att hoppning inte är så farligt egentligen, det är som dressyr fast med hinder i vägen. Rider jag ordentligt emellan hindren så löser sig det mesta efter vägen. Hoppar gör jag inte oftare än vad jag behöver och det tror jag inte kommer att ändras, dressyrryttare kommer jag att förbli.

Raster i skolan ägnas åt tre saker: läsa bloggar, titta på hästannonser och titta på utrustning. Det händer ofta att jag drömmer mig bort i schabrakens, tränsens och den övriga utrustningens drömvärld. Priset på produkterna varierar, så väl märkerna. Jag är ensam hästägare i min klass, i stort sett den enda som har ett stort hästintresse i klassen och mina kompisar har ofta svårt att förstå hur jag kan kosta på hästarna sådana summor. För mig är det självklart att lägga pengar på hästsaker, men för dem är det inte en lika stor självklarhet.

Sättet som icke-hästmänniskor (även vissa hästmänniskor) ser på mitt utrustningsshoppande kan faktiskt jämföras med hur jag ser på att köpa vanliga kläder och dylikt. Jag är inte den som köper vardagskläder, smink eller smycken till mig själv. Det gör jag bara när det krisar, och det må svida i hjärtat när jag gör det. Jag ser den typen av shopping som "onödig", liksom andra ser min prylshopping som "onödig".

Det roliga är, att när det väl kommer till kritan är det jag som oftast har den bästa ekonomin. Jag har ett bra sparkapital på mitt konto, har alltid varit en sådan som sparar så många ören som det bara går. Ibland handlar jag ingenting på flera månader = mycket pengar kvar i kassan. När jag köper något köper jag det för att jag verkligen vill ha det, det är sällan jag impulsköper. Jag har oftat planerat i månader, räknat på min ekonomi för att jag inte ska känna mig för fattig.

Jag må ha ungefär 20 schabrak för mycket, jag behöver inte alls så många som jag faktiskt har. Jag vet att jag inte blir en bättre ryttare för att jag har fina saker. De som vill tycka att jag har onödiga saker kan gott tycka det, jag vet att om jag skulle titta in i deras klädgarderober, smink- och smyckesföråd och så vidare skulle jag säga det samma. Jag lägger hellre mina pengar på hästgrejor, andra lägger dem hellre på annat. Vi alla prioriterar och tycker olika, jag accepterar det.

Har ni transportskydd på era hästar under transportfärden?

För ungefär ett år sedan hade Miro alltid låga transportskydd+boots under sina transportfärder, men idag har han oftast bara bootsen på sig när han är ute på äventyr. Ibland har han sina låga transportskydd, men endast som "lindskydd" när vi åker på träning. Även Jumanji står med endast boots i transporten.

Båda ponnyerna står helt still i transporten, Jumanji sparkade i början men har nu lugnat ner sig *pepparpeppar*. Miro har åkt utan någonting på benen vissa gånger till och med, utan en skråma. Anledningen till att de bara har boots på sig är för att trampskador inte är speciellt roliga när de uppstår. Transportskydd tycker jag är väldigt klumpiga, Miro skulle till exempel aldrig kunna gå i ett par vanliga höga. Det finns även en risk att de glider ner, det gjorde en av Miros när jag körde utan lindor under och efter det har han aldrig åkt med dem utan lindor under ... 


Miros transportboots. Jumanji har för till fället ett par i gummi.

Ni som följt mig och Miro ett tag är säkerligen väl medvetna om hur våra tävlingskariär sett ut hittills. En berg- och dalbana som gått från blod, svett och tårar till oändlig glädje där vi svävar på rosa moln. Jag har varit besviken och jag har varit lycklig, men jag har framför allt lärt mig att hantera mina känslor.

De första starterna förra året var helt okej, jag kunde ta att det gick sådär bra inne på banan. Men tillslut slog det över, det var en enorm frustation att aldrig lyckas ens hälften på bra på banan som vi gjorde på träning och framridningen. Att veta att jag satt på en ponny som det väldes fina kommentarer över, till både rakt till mig och sådant jag hörde i smyg. Det for så många tankar genom mitt huvud, "tyckte andra att jag var dålig?" eller "kanske tyckte de inte att jag klarade av min ponny?". Många tårar har runnit ner från mina kinder, jag har många gånger tänkt tanken "vi hoppar över nästa klass". Samtidigt lyste jag upp som en sol de gånger någon tilltalade mig fina kommentarer, när jag hörde andra prata om Miro eller de fina lovord dommaren gav oss. Det är det som fått mig att fortsätta kämpa: positiv respons och stöttning.


Sitter på min anslagstavla, som motivation och peppning.
Jag har aldrig varit påväg att ge upp helt, även om det tagit emot att resa sig upp igen vissa gånger. Viljan att lyckas har alltid varit större, jag vet och har alltid vetat att vi kan egentligen. Jag har verkligen fått lära mig att ändra min tanke, även om det känns jobbigt och tar emot. Idag tänker jag att folk får tycka vad de vill, det jag inte vet mår jag inte dåligt av. Jag älskar min ponny över allt annat och kommer göra allt för att nå dit jag vill. Bara för att vi kommer långt ner i resultatlistan betyder inte det att vi är dåliga, vi lyckades bara inte lika bra som de andra. Tack vare alla erfarenheter kan jag idag ändra min tanke på ett helt annat sätt jämfört med förut, se det positiva i det negativa och på så vis blicka framåt. Ett misslyckande är ett lyckande med en miss, ett steg på vägen men vi nådde inte enda fram. Sedan finns det de gånger där lyckan är enorm, stunder som jag kan leva på föralltid.

Miro betyder så otroligt mycket för mig, han betyder iprincip allt. Jag älskar honom mer och mer för varje dag som går. Han ger mig mod och styrka, vi ska lyckas tillsammans. Under resans gång har vi vuxit ihop mer och mer. Vi har tillsammans bestigit de högsta bergen och tagit oss ner igen, vi har vandrat genom djupa dalgångar och simmat genom de djupaste vattnen. Vår resa är långt ifrån slut, vi har en bra bit kvar. Tillsammans ska vi klara det, en dag ska vi visa världen vad vi egentligen går för.


Första (och hittills enda) placeringen tillsammans <---> En dag med procentrekod i båda klasserna

Jag älskar verkligen att få respons för det som jag gör här på bloggen, det finns ingenting bättre än att logga in och se att man fått en eller fler nya kommentarer. Respons från er läsare är alltid roligt, det ger mig en kick i själva bloggandet.

Igår när jag loggade in möttes jag av över 10 nya kommentarer, vilket verkligen gjorde mig jätteglad! Tyvärr försvann glädjen lika fort när jag insåg att större delen var kommentarer om bloglovin'-byten, länkar till tävlingar och så vidare. På slutet har fler och fler kommentarer varit i just den stilen, därför beslutade jag mig för att skriva ihop en liten "att-tänka-på" text som numer finns publicerad på kommentarsidan:
Jag försöker verkligen lägga tid på att besvara de kommentarer som jag får in på bloggen om det finns en blogg kopplad till kommentaren. Anledningen är enkel, jag blir glad av den respons som jag får och därför besvarar jag kommentaren för att visa att jag tagit till mig den. Det spelar ingen roll vilken typ av respons det är, jag klickar alltid in på den kopplade bloggen och svarar!

I fortsättningen kommer alla kommentarer som innehåller någon typ av reklam att raderas. Jag väljer själv vilka bloggtävlingar jag vill delta i eller bloggar jag vill läsa. Det spelar ingen roll att det står "fin blogg" eller liknande i kommentaren, min blogg är ingen reklamplats. Jag följer ingen blogg via bloglovin' då det inte passar mig, därför är jag tyvärr inte intresserad av att följa någon. Bloglovin'-byten förstår jag mig dessutom inte på, det blir på något sätt som man byter till sig följare.

Hoppas att ni tycker informationen är vettig och fortsätt med att ge mig respons. :)

Bloggar har på något sätt blivit en del i hästvärlden under de senaste åren, håller ni inte med? Det är en trend, har du häst har du blogg: that's it. Stora som små, gamla som nya alla bloggar om ett och samma ämne, nämligen hästar. Vardagen i stallet, utrustning, tävling och träning, åsikter samt mycket annat är innehållet i dessa bloggar. En av mina funderingar kring alla dessa hästbloggar är: vad är det som gör en bra storblogg?

Första steget till att bli en av storbloggarna är framför allt bra och intressanta inlägg. Inlägg med läsvärt innehåll och som inspirerar samt väcker läsarens intresse, det gör att en läsare fortsätter klicka sig in på bloggen. Det ska även finnas kunskap bakom det som skrivs och bloggaren ska kunna stå för sina åsikter i inläggen. Språket som används ska vara korrekt och enkelt att läsa utan särskrivningar, mycket stavfel, konstig meningsbyggnad och inläggen får absolut inte vara röriga att läsa. Varierande inlägg är en betydlig faktor, att läsa en blogg med endast stallvardag och ridpass blir snart uttråkande. Att slänga in fina bilder väcker också ett intresse hos läsaren, det får dock inte bli allt för mycket bilder.

En fin och unik design är en fördel, det gör det mycket trevligare att klicka in på en blogg. Designen ska vara genomtänkt och inte innehålla för mycket plotter, enligt min mening. Det ska finnas en balans och röd tråd genom designen, den ska inte vara ihop slängd och ogenomtänkt. Jag tror att designen har en större betydelse än många tror, det är trots allt läsarens första intryck av bloggen.

Bloggarens bemötande av läsare är ytterligare en stor faktor, tycker jag. En bloggare som provoserar för mycket och är otrevlig mot sina läsare slutar jag oftast att följa. Kritik ska tas på ett bra sätt av bloggaren, klimatet i intenetvärlden är hårt och är man med i leken, då får man leken tåla. Jag förstår dock att vissa kommentarer verkligen kan såra, men bloggaren bör då hellre låta det gå förbi och visa att denne är mognare än den som kommenterade.

Det är några av de faktorer som jag tycker bör finnas bakom en storbloggares blogg. Vad tycker ni?


HorseSpot, en rikitigt bra sida med de ledande hästbloggarna i Sverige.

En ändring som jag inte sett i TR, som faktiskt kan vara väldigt bra att känna till, är att nummerlappen från och med nu måste vara 50 cm². Om det inte vore för att en på klubben berättat det för Johanna hade jag varit helt omedveten om den nya regeln.
Vet inte riktigt vad jag ska säga om regeln, det som är mest irriterande är att de gamla traditionella runda nummerlapparna endast är 48 cm². Alltså behöver jag en nummerlapp som är 2 cm² större utifall någon skulle få för sig att mäta min nummerlapp på tävlingsplatsen. Hittade en schabraknummerlapp hemma som håller måtten, som jag fått när jag startanmälde mig på en tävling. Jag vill dock inte ha nummerlappen på schabraket då jag inte vill förstöra schabraket med kardborreknäppning.

Den vänstra nummerlappen är 48cm² och den högra är 76cm².
Visste ni om den här ändringen? Vad tycker ni om den?

Vissa ord och antydelser går bara som en kniv rakt genom hjärtat eller kommer som ett slag i ansiktet. Det är kanske inte meningen att det ska uppfattas på det sättet av mig, eller att det ens är riktat mot mig, men jag tar ändå åt mig av det. Jag kan inte göra någonting åt det.

Jag hittade ett så otroligt bra och läsvärt inlägg på Ponnysanning, inlägget hittar ni HÄR. Alla borde ta sig tid att läsa det, för hon har verkligen fått ner orden på ett otroligt bra sätt!

Enligt våran "provridningsstatistik" är ponny nummer två av fyra bäst. Vi har totalt provridit 15 olika ponnyer under våra provridningsturer, varav vi gjort tre stycken "långturer" där vi provridit fyra olika ponnyer under två dagar. Under alla dessa turer har vi fastnat för den andra ponnyn, är inte det lite häftigt? Först var det Shanti, som verkligen tog hela familjens hjärtan och det klickade som bara den. Tyvärr räckte det inte fram helt.


Efter det var det Miro. Det var tugnt när det inte blev någonting med Shanti, men när jag träffade Miro blev jag som kär på ny. Han tog verkligen mitt hjärta och det sa verkligen klick. Jag skulle ha den lilla feta ponnyn, så var det bara. Dock fångade han inte någon av de andras hjärtan lika mycket som mitt, men idag är nog även de andra fast i vår lilla prins!


Sist, men inte minst så har vi Jumanji som även han var nummer "två av fyra". Det var egentligen inget "wow, honom ska vi ha!" från början, dock insåg vi det när alla fyra hästarna var provridna. Vi gav ännu en ponny en chans, men nej. Det var meningen att Jumanji skulle komma hem till oss, helt enkelt.


Tre helt underbara ponnyer, varav två stycken står vår ägo. Om jag fick önska skulle även Shanti tillhöra samlingen, tyvärr kommer det förbli en dröm.