Alla sagor har ett slut, så är det ju bara. Min och Blackys historia liksom min och Zanzibars, de är över. Aldrig mer kommer jag att få uppleva den tidpunkten av mitt liv, de är avslutade kapitel. Det som är hemskt är att jag kommit över dem alldeles för mycket. De blir på någotvis bortglömda bland alla andra. Visst, jag brukar pussa på dem ibland och säga hej när jag går förbi boxarna, men på någotvis känns det aldrig som det varit "vi". Självklart älskar jag dem båda, de har en speciell plats i hjärtat som alltid kommer tillhöra dem. Såren rivs upp då och då, självklart, och då kan jag sitta en hel kväll med tårar i ögonen ..

Tanken finns alltid där i bakhuvudet, även om den inte borde finnas där, att en dag kommer Miro inte finnas i mitt liv längre. Han kommer inte vara i vår ägo föralltid, även om jag skulle önska det. Den tanken är hemsk och kan plåga mig! Jag vill inte, vill inte veta att det finns någonting som heter "slut". Usch, nu ska jag sluta tänka på det där ..

Givetvis kommer det kännas jobbigt den dagen Evita ska åka, men jag har inte skapat samma band till henne som jag gjort med Miro, inte än i alla fall. Men jag vet att det kommer kännas tugnt.