Min största fråga just nu är: varför är alla andra i Göteborg och inte jag? Ungefär 90% av mitt instagramfeed är bombaderat med GHS-bilder, var och varannan blogg jag besöker handlar också om just GHS. Jag vill också vara i Scandinavium, titta på fina hästar och se bra ridning. Jag vill också springa runt och trängas med shoppinggalna hästmänniskor på Svänska Mässan. Jag vill också sitta med kameran i högsta hugg.

Jag har faktiskt bara besökt Göteborg Horse Show en gång, det var förra året. Stockholm International Horse Show har fallit sig mer naturligt att vi har besök, Stockholm ligger trots allt relativt nära. Förra året kändes det däremot som en självklarhet att besöka Göteborg Horse Show för första gången med tanke på världscupfinalerna. Jag och Johanna åkte tåg ner och bodde på hotell hela helgen, vi hade en fantastiskt bra helg måste jag säga. I år får vi däremot nöja oss med att besöka Sweden International Horse Show, nästa år hoppas jag däremot att det blir ett Göteborgsbesök igen.

För att se det hela från den positiva sidan istället: jag behöver inte åka i från ponnyprinsarna den här helgen. Igår tog jag och Miro ett skrittpass med haltträning medan jag fick rida Jumanji istället för Johanna på hennes lektion då hon kände sig krasslig. Vi pysslade med förvända slutor, något Jumanji precis börjat lära sig. Lättlärd som han är börjar han däremot verkligen förstå vad det hela handlar om trots att gårdagens pass var tredje gången med förvända slutor, men allt är det jobbigt hälsar han.

Idag joggade jag Jumanji i en låg och rund form, tror han kände av en del från gårdagens pass men tror det var bra att han fick röra på sig. Han var faktiskt väldigt fin om än kändes det att han var trött. Miro däremot fick sig ett dressyrpass där jag la en ordentlig framridning, mycket fokus på att böja igenom honom och det kändes verkligen som vi hittade rätt. Avslutade det hela med att rida lite programdelar, det gick däremot sådär då han blev lite för laddad. Även idag tragglade vi lite med halterna, de börjar bli bättre om än inte helt bra ännu.

Ikväll väntar kvällsfodring och annars blir det nog en lugnt. Imorgon blir det full rulle hela dagen med stalljour och US's-aktivitet, Miro ska även ridas någonstans däremellan. Många stalltimmar blir det all varje vecka

Fem saker som du kanske inte visste om mig, det beror nog lite på hur väl du känner mig sedan innan!

1. Jag är en tidspessimist. Alltid i tid, gärna i lite för god till för jag ogillar verkligen att vara sen. Jag börjar alltid sadla en kvart innan jag ska rida trots att jag vet sadling+tränsning tar sju minuter, jag vill gärna gå tjugo minuten innan bussen kommer även om jag snittar vägen till busshållsplatsen på tretton. På tävling är det lika dant, hellre på plats en halvtimme tidigare än att behöva stressa för att tiden är knapp.

 

2. Jag har lätt för att minnas datum. Vissa datum är som intatuerad i min hjärna, vissa datum måste jag tänka på något speciellt varje månad. 3, 11, 12, 14 och 23 är några. Jag har även väldigt lätt för att komma ihåg födelsedagar, ibland förstår jag inte ens varför jag vet att en speciell person fyller år ett visst datum.

3. Jag är livrädd för ormar. Alltså seriöst, det är nog en av mina största rädslor. Får panik av att bara höra ordet i princip. Det värsta som finns är när det dyker upp bilder på de på till exempel min facebookfeed eller på bild någon annanstans: jag får hjärtklappning och måste snabbt scrolla förbi. När vi var i Thailand sist var det en som ringlade sig in på poolområdet på ett Gest House som vi brukade bada på, den krälade sig under min solstol och över mina flipflops. Jag satt paralyserad i solstolen i säkert 1-2h och gick sedan barfota hem, pappa fick skölja av flipflopsen innan jag kunde använda de igen.

4. Jag har "alltid" varit en långt-hår-tjej. Som liten hade jag långt hår, alla var avundsjuka på det. Minns fortfarande hur arg min dåvarande bästakompis blev på mig när jag i fyran klippte av det axellångt. Det gick sedan några år och det var nog inte förens i åttan som jag bestämde mig för att spara ut det igen. Nu har det varit långt i några år igen och det kommer det absolut att förbli i några år framöver, för jag trivs så bra i det. Synd bara att det tunnats ur så pass mycket, när jag var yngre var det betydligt tjockare än nu.

5. Jag älskar tjejiga serier. Jag har aldrig varit varken en film eller tv-seriemänniska, men sommaren 2011 fick jag för mig att börja titta på Vänner. På sju-åtta dagar tittade jag igenom alla tio säsonger och sedan dess har jag sett de om och om igen. Vänner är helt klart favoritserien, men Gossip Girl och Awkward är de serier som kommer näst på tur.

Jag har verkligen funderat och försökt kommit på vad jag ska skriva på den här rubriken, det är däremot helt tomt i mitt huvud. Inte en endaste person kan jag komma på att jag skulle vilja byta liv med, kanske för att jag helt enkelt vill vara mig själv. Visst finns det saker med mig själv som jag inte är nöjd med eller saker i mitt liv som jag skulle vilja ändra, men å andra sidan är jag jag.

Idag stod hopplektion på schemat, vi var dessutom bara halvgrupp vilket innebar två ryttare: inte illa! Både jag och Karin hade svarat att Susanne fick välja vem vi skulle ha när hon frågade om vi ville rida Samritha eller San Remo, det slutade med att hon valde att vi skulle slåss om hästarna. Vi är däremot inte så bra på att slåss så efter att Susanne hade bestämt att Karin skulle rida den som började på S slutade det med att vi lottade genom att Susanne gömde ett höstrå i ena handen, den som fick höstrået skulle rida San Remo och det var helt enkelt jag som fick det. Även om det från början inte spelade mig någon roll vem jag red är jag glad att det blev San Remo.

Åter till passet, som förövrigt blev mitt första storhästpass för i år. Framridningen kändes bra, fick till både en bra trav och galopp + att det flöt på bra i de små övningar vi gjorde. I traven red vi på en volt över en bom medan vi i galoppen istället galopperade över bommen på en båge.

Själva hoppningen bestod av en bana med travbommar, två-studs, oxer och ett räcke. Första vändan på banan kändes väldigt bra, vi hittade verkligen ett flyt genom hela. Andra vändan blev lite mer hattig, han blev lite spänd till en början vilket höll i sig över studsen och även om de resterande sprången blev bra var det lite hattigt där emellan med små avbrott och så. Sista vändan hittade vi däremot tillbaka till det där flytet igen!

Fick däremot ta om studsen flertalet gånger på slutet, den blev nämligen upplagd så det snarare blev en upphöjd bom fram till ett räcke och vi hade lite problem med att bara komma över rätt. Det blev nämligen lite trixigt och vi flög väldigt högt flertalet gånger innan vi fick till det. Överlag flög vi ganska bra över de flesta hindren kan jag säga, han tog i ganska så ordentligt. Kändes ungefär som vi flög dubbelt så högt mot vart hindren egentligen låg på.

I avtravningen kändes han väldigt fint, härligt tryck i traven som dessutom gick att reglera bra. Jag är väldigt nöjd med dagens pass, finns inget jag vill klaga på. Trots att jag inte hoppat (eller ens ridit?) storhäst på säkert tre månader gick det kalasbra. Känns även bra att jag kan känna mig såpass trygg även om han tar i och verkligen hoppar, tidigare hade jag antagligen tyckt att det varit obehagligt och blivit bromsande mot hindren men nu vågar jag lätta fram istället. Jag kan ge mig själv en stor klapp på axeln för att jag blivit så tuff! San Remo fick många klappar för att han var så duktig kan jag säga.

Han är så snäll och fin den här hästen, absolut min storhästfavorit på ridskolan. Det är efter sånna här pass jag nästan överväger att konvertera till storhästhoppryttare istället för ponnydressyrryttare, hihi. För även om det är med skräckblandad förtjusning så är det så förbaskat roligt och härligt att flyga över hinder, speciellt när jag verkligen känner att jag kan lita på hästen. Fler pass som det här önskar jag mig!

Kan även tillägga att Miro också var en fin ponny under dagens trimpass, även om han hade väldigt stora problem med att komma ihåg hur man gör halter eller att när man väl stannat ska man stå still utan att röra sig framåt eller slita tyglarna ur händerna på matte. Förutom det var han väldigt fin och tillslut stod han still korrekt uppställd med huvudet någorlunda still! Nya hoppsadeln var dessutom fortfarande skön att rida i.

Jag tror att min största ridrelaterade rädsla är att tappa kontrollen. Som person har jag ett väldigt kontrollbehov, jag måste känna att jag har kontrollen över allt. När jag tappar kontrollen känner jag mig orolig eller stressad, det blir samma sak i ridningen.

Jag har aldrig varit den som har gillat att tokgaloppera eller hoppa de högsta hindren, jag har alltid varit lite mer tillbaka. De hästar jag uppskattar mest är de hästar som håller sina fyra fötter i rätt förflyttning i alla gångarter utan att göra någonting oväntat, visst kan jag ta lite bus men de stora håller jag mig gärna ifrån. Min hopprädsla grundade sig till stor del i när jag på ett ridläger fick hoppa en både lite för stor och lite för pigg häst, som jag helt enkelt kände att jag inte kunde kontrollera. Robbie ville jag inte rida på flera år efter hon stack med mig i galoppen så jag for i backen.

Nog har jag blivit tuffare med åren, men jag vill ändå ha kontroll. Jag vill veta vart jag har hästen och jag vill känna att jag klarar av den. När vi köpte Miro trodde jag att han var en liten trotjänare som aldrig gjorde något dumt, det har jag allt fått svälja men ändå känner jag mig väldigt trygg med honom idag.

Kontroll är A och O för mig helt enkelt, vilket jag i vissa fall fått lära mig att undvika. I hoppningen har det många gånger satt käppar i hjulet för mig och än idag brukar Susanne säga att "Jennie är den enda som får rida okontrollerat", för trots det är det allt annat än okontrollerat.

De som följer mig på instagram vet redan hur gårdagens besök hos Mustang Hästsport slutade, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Så fort jag tog av Miro täcket fick jag kommentaren "Han har rundat till sig va?" vilket jag inte riktigt kunde svara på, det är så svårt att säga eftersom jag ser honom varje dag. De sadlar han haft lades på ryggen och snabbt konstaterades det att det här fungerade inte längre, nu behövdes minsann både rakare och smalare bommar. Jag, pappa och Johanna står som tre frågetecken och tittar på varandra. Miros sadelhistoria tar då aldrig slut!

Miro har alltså musklat på sig så pass mycket att sadlarna behövdes bytas ut, vi som trodde att vi bara skulle behöva åka ner och få de omstoppade. Förvånande men ändå positivt med tanke på att han musklat på sig så pass i ryggen, för det är precis som Pernilla skrev i ett sms efter jag rapporterat hur besöket gått: "Kul för det har du fått slita med, inget som är plätt lätt med hans korta rygg". Det är verkligen inte lätt att komma åt den där ryggen kan jag säga, men något måste ha blivit väldigt rätt sedan i mitten av juni för då var vi nere och kollade sadlarna sist!

Vi började i alla fall med att testa hoppsadlar. Först provades en Ideal Gimli på, alltså en lika sadel som vi hade innan men två bomvidder smalare. Därefter en Jeremy Rudge (modell vet jag däremot inte) och slutligen en Walsall R afi flat. Jag gillade helt klart den sistnämnda mest, i den fick jag det stöd jag önskar för skänkeln och den var dessutom trevlig att rida i. Johanna föredrog den första mest, men det slutade med att vi valde den sista i alla fall. Den är helt ny men vi kunde byta den jämnt mot den hoppsadel vi köpte ny till Miro förra året.

Av någon anledning missade vi alla att sadeln var tvåfärgad, det upptäckte jag inte förens jag kom hem. Den är i alla fall mörkbrun och rödbrun (jättesvårt att fånga rättvisa färger på bild, den är dessutom nyinfettad på bilden) och jag blev lite besviken, trodde verkligen den var enfärgat mörkbrun. Vet att det går att mörka ner brunt läder med paraffinolja så funderar på om jag ska våga mig på att få det rödbruna mörkare faktiskt. Miro är absolut finast i en mörkare brun!

När vi hittat en dressyrsadel var det dags att hitta en ny dressyrsadel. Fick först rida i en Ideal Aragorn och därefter i annan annan sadel från Ideal, minns däremot inte modellen. Den första var absolut bekvämast för i den andra fick jag ont i ljumskarna, Miro trivdes dessutom bättre i den första så det var ju bra. Valet föll helt enkelt på den första eftersom vi båda trivdes bäst i den, jag provred den till och med två gånger för att vara helt säker. Den här var begagnad men ändå i en högre prisklass än den begagnade dressyrsadeln vi köp förra året, här fick vi helt enkelt lägga en mellanskillnad vid inbytet av den gamla.


Det stör mig lite att dressyrsadeln har en "prickig" yta om jag ska vara ärlig, men huvudsaken är väl att det ska ligga bra trots allt. Mina tankar kring att byta sadel är lite blandade, för även om jag vet att de här ligger 100% bra på Miros rygg är det ändå nya sadlar för mig. Min dressyrsadel har jag bokstavligt talat älskat, var skeptisk och saknade min Jaguar väldigt mycket till en början men nu slår den där Crown(Ideal) Jessica högt på min topplista. Jag hoppas och tror däremot att den nya kommer kunna slå ännu högre, den har lite större knästöd vilket jag gillar. Vi får se vad jag tycker när jag ridit in mig i den, det jag är mest rädd för är att den ska kännas för liten i sätet. Hoppsadeln tror jag bara är ett positivt byte, den förra var så himla bred och svår att verkligen rida ordentligt i. Den gick att jogga/markarbeta i, men jag är ju en sån där konstig människa som gärna trimmar lite mer ordentligt i hoppsadel ibland och det kommer jag absolut kunna göra bättre i den nya!

Jumanjis sadlar blev en betydligt enklare historia, vi som trodde att de om några skulle behövas bytas ut då de inte var helt nöjda med hur de låg förra gången. Jumanji har däremot blivit starkare i ryggen även han, för nu låg de minsann toppen! Hoppsadeln gjorde de ingenting åt medan dressyrsadeln justrerades lite för att ryttaren ska hamna bättre i den, den vill gärna göra ryttaren lite i framåtläge men nu är det tillfixat.


Vi är även den här gången otroligt nöjda med Mustang Hästsport. Jag kommer aldrig att åka någon annanstans för att prova ut eller checka sadlar, det är så värt att åka dit trots att resvägen ligger på drygt 2,5h enkel resa. Personalen är verkligen oerhört bemötande och kunniga, de gör alltid allt för kundens bästa. De har dessutom ett väldigt bra system som gör att det inte behöver bli superdyrt att byta sadlar i takt med att hästen ändrar sig och ett oerhört stort utbud av sadlar.

Jag kan helt enkelt verkligen rekommendera de. Det här var vårt tredje besök med häst där, första besöket gjorde vi utan häst för ganska precis ett år sedan och några dagar senare var vi där med häst. Vi har träffat många kunniga sadelmänniskor men inget slår det här stället. Tidigare har jag nästan fått höra att det inte går att hitta något som ligger helt still på Miros rygg, det har vi däremot fått motbevisat.

Vår första utprovning kan du läsa om här, vid vårt andra besök kollade vi mer bara av hur de låg.

Det finns saker som aldrig får hända, det finns även saker som alltid kommer hända oavsett. Frågan är bara när tiden är kommen. Vissa saker kan vi människor inte styra över, hur mycket vi än vill det. Vi kan bara acceptera att livet är så som det är. En dag kommer vi behöva slitas från den vi älskar mest, vår bästa vän och enligt oss världens bästa häst eller ponny. Oavsett om vi vill eller inte.

Det här får inte hända, men jag vet att den en dag kommer att hända. Hästar och ponnyer som står mig nära kommer en dag att försvinna från. Det värsta skulle givetvis vara om det handlade om Miro, men det finns även andra som skulle ta hårt på mig. Miro är däremot den som står mig allra närmast, han är verkligen mitt allt och den ponny som jag älskar (och har älskat) mest av alla.

Oavsett hur det skulle hända, oväntat eller planerat, tror jag att det är lika jobbigt. Händer det oväntat kommer det mer som en chock vilket gör att allt behöver bearbetas i efterhand, samtidigt som det är jobbigt när det är planerat för att det finns ett datum för slutet. Ärligt talat vet jag inte vad som skulle vara värst.

Jag vet att min och Miros väg kommer delas en dag, men förhoppningsvis av en annan anledningen än den här. En dag kommer jag lämna över grimskaftet till någon annan och mitt och Johannas namn kommer på papper bytas ut. I min vildaste fantasi vill jag däremot att våra vägar korsas ytterligare en gång innan hans tid är kommen, jag vill gärna vara med honom in i det sista.

Med det här inlägget vill jag även skänka en tanke till alla som faktiskt utsatts för det värsta. Även till alla hästar och ponnyer som passerat mitt liv och sedan fått vandra vidare, speciellt Zanzibar som är den som stått mig allra närmast av dessa.

I morse låg jag kvar i sängen och sov medan resten av familjen gick upp väldigt tidigt för att åka och tävla med Jumanji, när Johanna ringde från bilen på väg hem för att resultatrapportera låg jag fortfarande kvar i sängen. De hade tagit sig runt banan med två stopp och hon var nöjd med tanke på förutsättningarna.

Anledningen till att jag blev hemma idag berodde på att vi idag har haft US's årsmöte, nu hade jag visserligen hunnit hem till det ändå men det var inte säkert från början. Mötet gick i vilket fall bra och efteråt hade vi första mötet för styrelseåret. Jag går nu in på mitt sjunde US's-år, tänk vad tiden går fort, numera med titeln ordförande. Det känns bra faktiskt, det blir antagligen en del förändringar i styrelsen i år som bara blir till det bättre. Vi har länge haft en styrelse som har varit sittande i många år med bara ett fåtal nytillskott som kommit och gått: nu är vi två veteraner, tre som suttit ett år och fyra nykomlingar. Jag tror att det här kommer bli väldigt bra med mer nytt blod för det kommer leda till ny infallsvinklar, länge har vi suttit fast lite i samma mönster men jag tror det här kommer hjälpa oss att utvecklas framåt. Givetvis är det bra med personer som kan sin sak, men jag tror absolut att nytillskott är oerhört viktigt.

Efter mötet fixade jag lite av stallsysslorna innan jag gick hem för att göra lite US's-ansvarsområden innan jag gick upp till stallet för att rida Miro. Det svarta dressyrtränset och den bruna hoppsadeln åkte på, inte välmatchat men det var nog ingen annan än jag som brydde mig. Red sedan ett pass där jag började med att rida lösgörande på volt på samma sätt som under fredagens träning, sedan red jag lite delar av mitt gymnasiearbete. Det blev ett väldigt bra pass och Miro kändes både fin och positiv! Extra roligt var att jag verkligen kunde rida i hoppsadeln, även nedsuttet i traven utan problem.

Imorgon packar vi in ponnyerna i transporten och rullar ner till Mustang Hästsport som ligger intill Arlanda för att checka sadlarna. Miros dressyrsadel har börjat glida och skapat skav, har därför ridit väldigt lite i den på slutet. Hoppsadeln glider lite även den men det löste sig när jag la en antislip under i alla fall. Vi ska även kolla upp Jumanjis sadlar för att se om några justreringar behöver göras.

 

Idag skulle egentligen ett inlägg om alla hästar i stallet ha kommit upp, men jag ursäktar för att det uteblir för dagen. Jag skulle ha behövt fotat några av hästarna men varken tiden eller vädret har samarbetat med mig. Ska fota bilder i veckan och sedan bjuder jag istället på det här inlägget en annan dag.

En bild säger mer än tusen ord brukar det sägas, jag kan inte annat än hålla med. Bilder talar utan ord och kan tolkas på flera olika sätt beroende på vem åskådaren är. Jag trodde det skulle bli svårt att hitta favoritbilder, men ju mer jag funderade desto fler kom jag på.

De bilder jag tänker dela av mig som favoritbilder i det här inlägget tänker jag basera på en känsla, för enligt mig är känsla en stor del av fotograferandet. Det är ingen konst att ta bilder i sig men för att verkligen få den extra lilla touchen, då krävs en känsla. Jag har många favoritbilder som jag tagit men skulle jag ladda upp alla skulle det bli för många, jag har därför valt ut det här urvalet.

Den här bilden är tagen våren 2010 under en Erikträning när jag fotade men min Nikon D100. Det är svårt att få till inställningarna på den, tycker jag, men den här dagen lyckades jag väldigt bra faktiskt. Just den här bilden blev favoriten för dagen och den föreställer Ylva och Evita, anledningen till att jag gillar den så mycket har framför allt med att göra att den verkligen framhäver Evitas personlighet. Älskar verkligen bilden och i den här stunden hade jag inte en blekaste aning om att hon skulle bli vår foderponny i framtiden.

Det var en klurig nöt att knäcka innan jag lyckades skrapa ihop några punkter för vad jag har för bra och mindre bra sidor. Jag hade redan från början bestämt mig för att ta tre bra saker och två mindre bra saker, det positiva ska alltid väga upp det negativa är min tanke. Resultatet blev som här nedan, vi kör varannan bra och varannan mindre bra.

 

Jag ger inte upp när jag vet vad jag vill. När jag ser ett mål framför mig gör jag upp en tydlig plan för hur jag ska arbeta mig framåt, lägger in såväl delmål som långsiktiga mål. Jag arbetar sedan utefter den i största mån men samtidigt är jag flexibel och kan ändra planen om oväntade saker sker. Om jag verkligen vill något är jag otroligt envis och gör allt för att lyckas.

Jag är väldigt duktig på att skjuta upp saker. Någonting jag har jättesvårt för är att verkligen ta tag i saker, nu tänker jag på saker som är mindre roliga eller jobbiga. Jag drar på det mesta in i sista sekund vilket absolut inte är till en fördel. Skolarbeten är jag helt hopplös på, jag vet inte hur många gånger jag suttit kvällen innan med näsan i böckerna inför ett prov eller skrivit inlämningar till ögonen går i kors.

Jag kan ta motgångar. I de allra flesta fall kan jag ta att något inte blir som jag tänkt mig. Jag har lätt för att släppa när det går emot mig och istället se framåt. Om det inte vore för det här skulle jag och Miro aldrig ha kunnat vistas på en tävlingsbana eller ens tagit oss igenom vissa perioder.

Jag har väldigt svårt att ta kontakt med andra. Att ringa personer är inte alls min starkaste sida eller att ens prata med någon okända människor. Jag är verkligen jätteblyg och vill helst att andra tar kontakt med mig än tvärs om.

 

Jag är väldigt pedantisk. Eller ja, i alla fall i vissa situationer. Kring hästarna vill jag ha allt i ordning och bra gjort, i skolan är det bästa med uppgifter att få till det perfekta utseendet på worddokumentet. Ibland måste jag designa om lärarnas dokument för de inte är tillräckligt bra, haha. Allt måste dessutom matcha, färger kan inte blandas hur som helst heller. Önskar att jag vore lika bra på att hålla i ordning på mitt rum, dock.

Idag var det dressyrträningsdags! Vad det var med Miro däremot, det vet jag inte. Själv tycker jag att han borde ha varit glad över att få komma in i från det blöta snövädret, men icke: han var supersurig idag. I framridningen kändes han väldigt spänd och höll på att kasta sig genom läktarkortsidan så idag var nog inte riktigt hans dag till en början.

När Pernilla kom in pratade vi som vanligt om hans dagsform och passande nog passade den in på hennes plan: extra lösgörande arbete. De senaste veckorna har vi ju jobbat ganska mycket med samling och böjning på den nivån men idag backade vi tillbaka till grundläggande lösgörande arbete. Syftet med det är att få igenom honom ytterligare ett snäpp vilket kommer göra att han blir ännu finare i det samlande arbetet samt att gångarterna förbättras.

Idag blev det därför mycket jobb på volt med böjning i en lägre form än på senaste tiden. Förra träningen (som jag helt glömde bort att utvärdera) jobbade vi mycket med öppnor och förvända slutor på volt men idag blev det betydligt mer basicarbete där jag bara fick böja honom inåt. Till en början fick jag göra det under lättridning i båda varven och redan där kände jag en tydlig skillnad, Miro blev väldigt fin även om han hela tiden testade vart gränserna gick. Han testa hela tiden om det går att smita antingen inåt, utåt eller bakåt genom att tappa bjudningen så det är många delar som ska fungera för att det ska bli perfekt! Vi jobbade även traven på arbetsserpentiner och ytterligare lite på volten under nedsittning. Galopparbetet gjorde vi också på volten, på en lite större volt än i traven dock.

Miro blev verkligen jättefin av det här arbetet. Han kom riktigt loss i kroppen vilket gjorde att han fick väldigt lätta och fina gångarter. Känsligheten blev ännu bättre dessutom. Vi jobbade även med att han verkligen skulle bära sig själv även i den lägre formen vilket han tyckte var superjobbigt. Miro var verkligen supertrött på slutet och jag var ganska trött jag med i framför allt huvudet för det är lite att tänka på.

Jag tror i alla fall att det är nyttigt att få även såna här träningspass för tränare ibland. Backa tillbaka och verkligen checka av grunderna och grundförutsättningarna för att få ett bättre resultat i det stora hela. Miro är väldigt kort i kroppen och det är svårt att komma igenom böjningen så den måste vi alltid jobba med och ibland är det väldigt svårt att komma åt den själv, det är mycket lättare när någon kan stå och guida en från marken. 

Ska fortsätta jobba vidare såhär självständigt nu. Mitt största problem är att våga lätta framåt i högerhanden ordentligt, jag vill gärna låsa fast den istället. Idag fick jag däremot känna på hur mycket större skillnad det blir när jag vågar ta igenom det som ska tas igenom för att sedan lätta fram. Är verkligen nöjd med både min och Miros insatser idag!

Väl hemma i Säter fick jag snabbt äta och byta om innan jag gick upp till stallet för att rida Jumanji på Johabnas lektion. Jumanji var verkligen jättefin idag, så roligt att rida honom då. Vi red bland annat förvänd sluta som han mest tycker är helkonstigt, men han gjorde det bra! Direkt efter lektionen fick jag snabba mig för att hinna rida ett lättare pass på Miro i ridhushålet, gick helt okej i alla fall.

Fixade sedan och flyttade över Miro till sin gamla box i lillstallet. Efter två månader i ridskolestallet är vi nu tillbaka igen, tyvärr av en lite tråkigare anledning än tanken från början var. Nu känns det lika konstigt att Miro står där inne igen som när jag flyttade honom innan jul. Lite skönt att ha ponnyerna i boxarna bredvid varandra igen i alla fall framför allt, men även att ha mer plats för saker. Miro tycker nog att det kvittar vart han står, han har varit väldigt obrydd, men tror han gillar att han fått en större box och har Jumanji som granne igen.

Nu är det hög tid att sova, dagen har bara sprungit iväg. Imorgon blir det dressyrträning om inte en annan plan sätts i verket: det återstå att se!

Alla har vi våra små olater som vi lägger på oss i ridningen, jag är inget undantag. Det värsta med dessa små olater är att så snart en av de är borttränade, ja, då kommer det snart en helt ny som ett brev på posten. Otroligt retligt kan det vara men det viktigaste av allt är att upptäcka de i tid och sedan jobba för att motverka dem. Jag jobbar dagligen med följande saker just nu:

Vända med bättre i vänstervarvet och få bak ytterskänkeln på böjda spår. Jag har jättesvårt att vända med med överkroppen, jag tycker vekligen att jag vrider in axeln men det är inte tillräckligt. Ytterskänkeln har jag också svårt att få bak så att jag verkligen kan rama in yttersidan, i vissa sadlar är det näst intill omöjligt.

Vara stark men ändå följsam i min ridning. Jag måste jobba mer med att vara stark men samtidigt följsam i min ridning. Det är inte det att jag blir orörlig, utan snarare att jag spänner till så jag måste lära mig att hitta rätt balans. Miro behöver väldigt mycket inramning men jag måste lära mig att hitta det där perfekta mellantinget där jag både ramar in ordentligt och är följsam.

Få en stadigare skänkel. Ibland känns det som min skänkel blir väldigt fladdrig och "överallt". Jag får framför allt den här känslan på Miro och jag tror anledningen är att det har att göra med att hans sadel är väldigt bred, upplever inte alls problemet på samma sätt på andra hästar. Det samma gäller fotlederna, i Miros sadel pekar tårna betydligt mer utåt än andra. Behöver ändå jobba med att få skänkeln mer stilla.

Bli starkare och få en stabilare bålstabilitet. Som ryttare skadar det aldrig att jobba med bålstabiliteten. Jag är väldigt stark men jag vill bli ännu starkare för även om den räcker till känner jag ibland att lite extra inte hade skadat. Speciellt nu på senare tid har jag insett hur otroligt mycket magmuskler det krävs för att rida Miro.

Vad det egentligen var som fick mig att vilja börja rida, det har jag inget bra svar på faktiskt. Mina föräldrar har verkligen inte varit hästmänniskor, de har snarare hållit sig till andra hästkrafter och andra sporter, så därifrån kommer inget intresse. Jag är däremot uppvuxen i närheten av hästar, jag bor granne med ett stall som idag har en hästhage på vår tomt och ridskolans anläggning har jag passerat dagligen under hela min livstid. Någonstans tror jag att det är där jag fick upp ögonen för dessa djur, när jag var liten skrek jag "HÄST!" så snart en häst passerade på vägen utanför fönstret.

Att jag fick börja på ridskola har jag nog framför allt min granne att tacka, det var trots allt hon som ställde upp mig på kö till att börja rida på ridskola. Hösten när jag började tvåan, alltså 2003, fick jag börja rida lektion varje lördagsförmiddag och sedan dess har det bara fortsatt. Efter ett år flyttades jag ut på tisdagar istället, därefter har jag ridit på fredagar, måndagar, tisdagar igen och nu är det onsdagar som gäller. Ridgrupp har jag bytt några gånger och jag har även hoppat över några steg i utbildningsskalan genom dessa byten. Idag är jag den enda från min nybörjargrupp som fortfarande finns kvar på ridskolan, ska jag vara ärlig är jag till och med den enda som verkligen har ett riktigt hästintresse kvar.


Jag har provat på många olika sporter, men ridsporten är den enda sporten som jag har hållt mig fast vid. Det är ganska otroligt hur mycket jag har utvecklats egentligen under dessa år, både som person och ridmässigt. Jag minns fortfarande hur jag stod hemma i hallen en lördagsförmiddag och inte ville gå upp till stallet själv till en teorilektion, jag vågade helt enkelt inte utan var beroende av mamma och pappa. På söndag går jag upp som ordförande i US's efter att ha suttit med där i sex(!) år.

Under dessa år har jag dessutom gått från skötare till hästägare, från ridskoleryttare till tävlingsryttare. Det bästa, och kanske även häftigaste, av allt tycker jag ändå att jag fortfarande är kvar i det stall där allt en gång började. I ridhuset där jag red min första ridlektion trimmar jag idag mina egna ponnyer, det kunde nog inte åttaåriga Jennie se framför sig under sin första ridlektion.

Min dag har spenderats i Romme Alpin. Friluftsdag på schemat och även om det var frivilligt för oss treor var valet självklart: Romme Alpin är ju tradition! Jag och mina kompisar hade en bra dag i backen även om det inte blev jättemycket åkt, det är ju ganska mysigt att bara sitta i solen också ibland och njuta.

När jag kom hem igen gick jag raka vägen upp till stallet och tog av Miro täcket. Även om han bara gått med ett tunt regntäcke blev han superglad av befrielsen och försökte hitta något bra rullställe, men det var för hårt i backen.

Strax ska jag hämta in Miro och sedan ta en promenad genom Dalsbyn och bort på Norddalsvägen, blir vändan som jag vet tar 40min. Ska bli riktigt mysigt måste jag säga.

Loggade även in på TDB nyss och upptäckte att jag och Miro kommit med från reservlistan i Avesta, tjohooo! Håller även tummarna för stt tre till avanmäler sig i Svärdsjö, anmälningen går visserligen ut idag men jag tänker fortsätta hoppas på att jag kommer med i alla fall.

Min absolut största favorithäst är, troligtvis ingen överraskning: världens bästa, enligt mig, Miro. Han är verkligen ponnyperfektion i mina ögon, alla har sina brister och även han men de där bristerna vägs helt enkelt upp av allt annat som bara är så rätt. Jag är så oerhört lycklig över att ha den här fina ponnyn i mitt liv.

Det finns även andra ponnyer och hästar som ligger mig varmt om hjärtat, jag tänkte även lista dem eftersom de trots allt har sin speciella plats i mitt hjärta. Jumanji har en självklar plats, ridskolans ponnyer Blacky och Helios lika så.

På ponnysidan får vi heller inte glömma bort Evita som jag verkligen vill träffa snart igen, vi har även Zanzibar som föralltid kommer finnas kvar i mitt minne. På storhästsidan har jag framför allt en favorit, nämligen ridskolans San Remo.

Årets första tävling, i alla fall för Johanna och ponnyerna. Själv är jag ju en feg dressyrryttare som inte hopptävlat sedan 2011 och väntar därför lite till med tävlandet, även om jag faktiskt blir rätt sugen på att vara med från min läktarplats.

Johanna och Miro startade i dag sin första 70cm-runda på tre år, senast de försökte sig på det var just under Hjärtehoppet 2011 och det slutade med att Miro dumpade av Johanna i en oxer efter de kommit över tre hinder. Det var i den vevan som han förvandlades till en avkastarkung i samband med hoppning. Så här tre år senare finns inte ens en tillstymmelse till det där beteendet, *peppar peppar ta i trä*, han har både vuxit upp och Johanna har lärt sig att rama in honom. Tror även han kommit på att om man kastar av folk, då får man inte hoppa alls men om man låter ryttarna sitta kvar får man hoppa desto oftare!

Året till dagens start, Miro var riktigt pigg, laddad och glad. Kastade sig, for omkring och backade rakt bakåt under framridning, framhoppning och innan startsignal. Värst är det innan han får börja galoppera, då är det precis som att han blir så laddad att han lägger i backen istället för växeln framåt. Så snart han kommer igång och får syn på hindren däremot, då är det inga som helst problem.

Resultatet i deras runda blev en felfri grundomgång där det verkligen såg ut som de hade alla bitar med sig som jag från läktaren kan förvänta mig: det ser bra ut både mellan och över hindren. Det ser väldigt säkert ut helt enkelt. Omhoppningen var bra även den, tyvärr ett nedslag då Miro fick med sig frambommen på en oxer. Å andra sidan kan vi se det positiva ur det, Johanna vågade släppa fram honom ordentligt och han blev därför lite lång. Vi är i alla fall alla väldigt nöjda av busponnyns insats!

Det var sedan Jumanjis tur att hoppa. Han var väldigt spänd men samtidigt såg han väldigt taggas ut, speciellt så snart det kom hinder med in i bilden. Idag glimtade verkligen den där glädjen i ögonen på honom, när han verkligen tar i för kung och fosterland. Det är så roligt att se!

Johanna och Jumanji hoppade 80cm-klassen och satte en prickfri nolla. När de sätter rundor som det här är det lycka att se från läktaren, speciellt eftersom den där nevositetsklumpen alltid finns i magen över att Jumanji lika väl kan lägga in ett stopp. Idag var den där orosklumpen bara onödig däremot, för fytusan vad han hoppade. Idag hade de farten med sig ordentlig och Jumanji såg ändå väldigt lättstyrd ut, sprången såg ut att komma så naturligt oavsett om de kom långt ifrån eller nära. En riktigt bra runda helt enkelt! Jumani avslutade dessutom med att göra några små bockliknande hopp efter mållinjen, min tanke var mest: vadå, vet Jumanji hur man bockar? Hellyckliga såg både Johanna och Jumanji ut att vara, när det var dags för ärevarv i Petras Minnespris passade Jumanji dessutom på att ta några tjuvärevarv. Han var vrålladdad och bara hoppade, for och galopperade.

Jag hoppas att de kan hitta in i just det här flytet även på bortabanorna, för jag lovar er, när de ser ut så här blir det grymt bra resultat oavsett vad hindren ligger på. Jumanji har gott och väl med luft under hovarna och om hindren kommer upp kommer det där luftrummet fortsätta att finnas. Det gäller bara att Johanna och Jumanji litar på varandra och kan slappna av i det hela samt ta det med ro.


Vill du läsa Johannas egna inlägg om dagens tävling, klicka in på hennes egen blogg här!

Åkte hem vid lunch och åt hemma istället innan jag bytte om och tog mig upp till stallet för fixa. Tränade sedan Miro för Pernilla (utvärdering/reflektion kommer imorgon) och direkt efter den fick jag snabba på för att även hinna rida Jumanji innan insläppet. Jumanji var väldigt spänd men det släppte mer och mer, tillslut kändes han fin om än lite spänd. Det är dessutom alltid svårt att gå från Miro till Jumanji, men jag var i alla fall duktig på att hålla mig inom Jumanjis ramar utan att sätta för mycelet press.

Fick även rida Helios på kvällen! Pernilla frågade om jag ville och svaret var väldigt självklart, ja. Red fram honom lite och sedan fick vi visa hur bogen in går till för mammas ridgrupp (syftet med att jag skulle rida honom). Innan de kom in var känslan sådär men sen bara flöt det på och han kändes så fin, fick precis den där känslan där jag vill ha honom. Vi fick visa hur en bogen in ska se ut både för hästen och ryttaren, jag fick även göra medvetna fel för att visa resultatet. Red sedan lite mer, i traven var han väldigt fin. Travade på fint fram till handen med en fin och rund nacke utan att krypa ihop. Galoppen var jobbigare, han vill gärna hellre gå på fart än styrka men bitvis så hittade han det bra!

Imorgon blir det dressyrträning med Jumanji, väldigt roligt! Har inte tränat med honom sedan i början av juli men imorgon är det dags igen.

Måndagar och tisdagar brukar alltid bli lugna stalldagar, utöver de vanliga stallsysslorna brukar det stå vila, promenad eller skritta ut på ponnyernas scheman. Jag brukar sällan vara hemma före fyra och från fyra är det bokat lektioner i ridhuset fram tills kvällen. Veckorna börjar helt enkelt lugnt nu på vintern när det är mörkt och snöigt (eller is, slask och snö som nu..), men det är ganska mysigt faktiskt.

Idag blev det mockning för min del och sedan borstade jag Miro. Egentligen borde jag uppskatta tiderna som är nu utan lera och dam samtidigt som Miro är täckad, men ärligt talat, det är mycket roligare att se resultat. Nu blänker ju Miro redan från början, allt som fanns att borsta bort var några sågspån. Lite mysigt i alla fall och jag får helt enkelt glädjas åt Miros blanka hårrem.

Utöver borstningen stod jag en lång stund och bara tittade på honom med han tuggade sin halm. Det är så rofyllt att se honom stå där och tugga samtidigt som han noggrant väljer ut de bästa stråna för stunden. Han är verkligen lycka på fyra ben för mig och samtidigt som jag stod där bara välde både den ena och den andra känslan fram.

Min lugna dag har fortsatt även här hemma. Podcast i öronen med ett väldigt bra ämne, men som samtidigt gjorde alla känslor ännu fler. Det finns så mycket tankar, så mycket olika vägar. Mitt i allt står jag och försöker komma på vilken väg som är bäst att gå och om vissa vägar borde stängas. Annars har jag tittat på Familjen Annorlunda, alltså seriöst, det är ett av mina favoritprogram som jag följt i många år nu.

Nu ska jag fila på ett litet layoutprojekt. Jag älskar verkligen att hålla på med design och layout men samtidigt gör det mig galen och frustrerad när inspirationen tryter. Idag satt jag och stirrade på det där vita projektet i photoshop i säkert en timme utan att komma någonvart, samtidigt vet jag att rätt som det är släpper bara spärren och allt blir solklart. Precis så var det med den här designen, satt säkert i veckor och sedan såg jag den bara framför mig!

Idag har jag tränat dressyr för Pernilla, en av veckans höjdpunkter. Redan i den individuella framridningen kände jag att idag var en bra dag, för jag kunde på en gång börja där jag och Miro avslutade igår. En ponny som känns väldigt avslappnad i kroppen och som kommer framåt neråt till bettet.

Vi började med att trava och galoppera fram lite för att få lite mer aktivitet från bakbenen, vi hittade det ganska på en gång faktiskt utan att jag behövde påminna honom jämt och ständigt. Fick sedan rida en övning i trav som gick ut på att jag skulle rida in i öppna på långsidan och efter halva långsidan rida ut på en diagonal i mellantrav innan jag gick över i en båge för att komma ut i samma varv igen. Gjorde den åt båda hållen och Miro var fin. Fick därefter jobba en del med skritten, mellanskritt utan att han tappar bekbensaktiviteten. Inte en helt lätt historia kan jag säga, de vill gärna släpa sig fram istället för att verkligen lyfta sig.

Det resterande arbetet låg längs fyrkantsspåret och på mittvolten. På mittvolten jobbade vi mycket med galoppen idag, fick bland annat gå in på en mindre volt vilket Miro tyckte var väääldigt jobbigt. Var ett tag sedan vi verkligen samlade ihop den där galoppen på ett mer krävande böjt spår. Miro skötte det däremot bra även om han i båda varven gjorde sig väldigt stark och försökte dra sig utåt, men med tålmodig ridning fick vi ordning på det. I högervarvet fick jag gå ut på en större volt igen och där kunde jag verkligen känna skillnaden på galoppen. Det var verkligen ett avstamp i varje galoppsprång som kändes ända fram till handen, en helt annan känsla än när bakbenen bara blir korta och stötiga. I vänstergaloppen fick jag också känna den känslan lite grann, även om den inte blev fullt lika tydlig eftersom jag bara låg på den lilla volten där ha försvarar sig mer.

Resultatet av galoppen blev en otroligt bra trav. Fy sjutton så han travade på och med vilken känsla. Fick i vänstervarvet rida öppna övergång förvänd sluta på långsidan för att få tag på yttersidan mer bland annat medan jag i höger fick ta igenom det på volten istället. Avslutningsvis fick jag även flytta bogarna precis som i skänkelvikning, fast det bara är bogarna som flyttas. Ska absolut ta med mig den övningen för där fick jag verkligen koll på bogarna, känslan var som att jag fick till en bättre böjning.

Jag är riktigt nöjd med dagens träning. Känslan var väldigt bra och Miro var väldigt fin. Han kom verkligen över sin bekvämlighetszon där han är otroligt lat och behöver påminnas hela tiden, idag kom han istället in i arbetszonen där han verkligen ger allt. Han bara maler på och öronen är spikade framåt, hur söt som helst. Miro har verkligen helt två olika sidor när det kommer till arbete. Jag är hur som helst väldigt nöjd, vi kom verkligen åt bra saker idag och jag kan knappt vänta för att arbeta vidare med det här. Bästa ponnyn!

Nu en sömnlös timme senare, där jag bland annat funderat på: vart min simkortsadapter är, om det är värt att köpa en ny om jag inte hittar den, om jag hade några jätteviktiga bilder på den döda telefonen och hur ska jag göra med ny telefon, bestämde jag mig för att prova igen. TROR NI INTE TELEFONEN STARTAR!

Tack älskade telefon för det, nu blev allt mycket enklare. Du har även bevisat att iPhones inte är kassa, vilket jag försökt motbevisa typ varje dag i typ en veckas tid. Ååååh, vad glad jag är nu!

Idag har jag gjort något som jag inte har gjort på de senaste tre åren: jag har ridit Miro på lektion! Senast var den 8 februari 2011, den gången åkte jag i backen redan på framskrittningen och det resulterade i en armbåge ur led samt lite sprickor i armbågen. Miro har växt otroligt mycket på de här tre åren och min ridning har dessutom utvecklats, så det kändes som vi var redo för utmaningen igen.

Lektionen gick bra! Fokuset låg på voltarbete vilket jag tyckte passade Miro som handen i handsken. Till en början var det lite sådär med högersidan men ju längre in i passet vi kom, desto bättre blev det. Red inte upp honom i formen utan idag fick han vara lite lägre i nacken, utan idag fokuserade vi på annat. Det kändes verkligen att han hittade framåt och neråt med näsan vilket kändes bra, han behöver kunna komma till arbete i det läget. Kunde dessutom variera tempot och lägga fram handen utan att någonting sprack på slutet.

Jag kan helt enkelt känna mig nöjd. Har inte ridit Miro för Susanne sedan den där senaste lektionen, det var helt enkelt ett tag sedan. Hon sa i alla fall precis samma saker som Pernilla, så det var bra. Det är skönt att vi bara är fyra stycken också, det ger mer utrymme till att rida me individuellt än om man är typ sex stycken i gruppen. Miro kommer definitivt få gå med på fler dressyrlektioner, ganska bra det för det är så stressigt att hinna med ridningen annars nu på vintern.

Idag har min älskade iPhone 4s lämnat mig. Jag skulle köpa en burk Nutella (ni har väl inte missat att det är internationella Nutelladagen idag va?!) och när jag skulle sträcka mig efter burken i affären sa det pang och telefonen låg på golvet. Tog upp den och gick för att betala mina varor, när jag betalat skulle jag titta vad klockan var: telefonen var helt svart. Försökte starta upp den utan framgång på vägen hem, väl hemma provade jag med laddsladden i både dator och väggutag utan framgång samt testade alla olika knappkombinationer. Det blev en väldigt dyr Nutellaburk det där.

Den får ligga i laddaren under natten så provar jag starta den igen imorgon, men jag har nästan gett upp hoppet faktiskt. Ni anar inte hur många gånger jag tappat den i stallets betonggolv, men stengolvet på Willy:s Hemma var tydligen farligare för den. Inte en enda spricka i glaset däremot, bara en stendöd och svart skärm. Pappa ska ringa försökringsbolaget imorgon (tack skoldatorn, det är tack vare dig som vi har en drulleförsäkring!), så förhoppningsvis ska jag få ut lite försäkringspengar. Känns inte värt att laga den gamla, det får bli en ny istället. Jag har dessutom sparat mycket pengar (även om mycket även blivit upphandlat) det senaste halvåret, så det känns bra.

En sak som jag upptäckt är hur fäst jag är vid min telefon. Det kändes som jag glömt någonting när jag var i stallet och jag tänkte ta upp och titta på telefonen flera gånger, men den fanns ju inte med. Här hemma har jag flera gånger tagit i den för att låsa upp den. Hela den här historian känns så ovärd, varför köpte jag Nutella? Aja, nu är jag telefonlös. Hoppas på att jag hittar min simkortsadapter så jag kan få in simkortet i en gammal telefon tills jag skaffat mig en ny.

Tävlingssuget börjar krypa sig på ordentligt nu kan jag säga. Träningen går väldigt bra och det känns verkligen som att jag och Miro blivit ännu mer sammansvetsade. Jag har kommit till en helt ny ridning, som han även accepterar, vilket gör att jag får ut ännu mer av honom nu än innan. Hoppas och jobbar verkligen för att kunna hålla den här ridningen även på tävling.

Jag har gjort en liten grovplanering fram tills Thailandsresan i april, förhoppningsvis ska allt klaffa i år så att vi kan börja tävlingsterminen enligt mina planer. Vi får väl se, jag skrev precis så förra året också. Det här med att komma igång i tid har inte gått så bra för mig och Miro, under alla vårsäsongsstarter vi haft har det skjutits upp av en eller annan anledning. 2011 kastade Miro av mig i början av februari, det slutade med en armbåge ur led, en spricka i armbågen och ett riduppehåll på 7-8 veckor. 2012 var jag på ULK-kurs under säsongens första tävling, sedan var det ett glapp till nästa. 2013 var Miro trotsig och den dåvarande dressyrsadeln började ligga allt sämre, därför kändes det inte rättvist mot varken honom eller mig att starta. Jag är i alla fall anmäld till de två första tävlingarna nu, tyvärr ligger jag som reserv i båda. Inte visste jag att det sa "PANG!" och storhästtävlingarna var fulla. En lärdom jag verkligen kommer ta del av.

Planeringen just nu sträcker sig fram tills vår Thailandsresa 11/4, hur jag lägger upp tävlingarna efteråt får vi se. Jag har en planering även för efter det men jag vill inte ta ställning till det helt förens jag vet till 100% hur Miros aktivering kommer se ut, han kräver nämligen en del för att hålla sig i toppform. Helst av allt vill jag ju trimma själv även då, men det blir lite trixigt! Har även en "liten annan" sak planerad efter resan. Åter till planeringen, den ser ut såhär:

En regnig dag i oktober fick jag och Johanna för oss att fota höstbilder, sagt och gjort gjorde vi det även om det bokstavligt talat spöregnade ute. Trots regn fick vi faktiskt väldigt mysiga och fina bilder, några av mina favoriter klickades just under den här dagen. Miro är dessutom väldigt söt på dessa bilder, han ser ut som en riktig liten musse-ponny.

Tycker dessutom att bilderna, rubriken och känslan stämmer väldigt bra på mitt band till Miro. Oavsett väder och dagsform känns allt lite bättre så länge jag är med honom. Han är min alldeles egna sol och energispridare. Min älskade och vackra prins. ♥

Vart onsdagens och torsdagens statistik kom ifrån är en gåta som jag fortfarande klurar på, dagens statistik har jag däremot fått klartecken i. Det är så roligt att se besökstoppar på statistikmätaren, idag har den dessutom slagit ännu högre!

Det här är något som gör mig glad, något som får mig att förstå varför jag ens öppnade den här bloggen igen. Jag tycker verkligen att det är roligt att blogga, jag älskar att skriva och förmedla i text och bild. Mitt mål med bloggen är att gör det framför allt för min egen skull men givetvis är det extra roligt när det även uppskattas av andra. Jag vill dela med mig, jag vill inspirera. För min skull och för andras.

Efter min nystart har jag spridit bloggen på ett sätt: genom ett ynka inlägg på min instagram. Statistiken har varit väldigt låg och jag tror att det mest är människor i min närhet som läser den faktiskt. Jag har funderat på att sprida den på andra sätt för att försöka nå den besöksnivå jag en gång hade, kanske till och med höja den ytterligare. Det skulle vara en dröm att nå ännu högre, vi får se om jag förverkligar den.

Jag har några riktigt bra inlägg på G i utkast kan jag avslöja, inlägg som jag hoppas ska kunna nå ut med bra budskap till er läsare. Det här är inlägg som jag haft på G på enda sedan bloggen nyöppnades, det kanske börjar bli dags att färdigställa samt publicera de nu. Jag känner mig extra motiverad nu när statistiken så här i slutet av dagen ligger på samma nivå som innan blogguppehållet.

Som avslutning på det här inlägget vill jag hälsa er nya läsare välkomna, jag hoppas att ni fortsätter kika in här mer än en gång. Jag vill även passa på att tacka www.dressyrponny.se för läkningen, tack så jättemycket!

Idag har jag äntligen tränat, som jag längtat. Är det inte konstigt hur alla mina blandade känslor som funnits de senaste veckorna är helt bortblåsta efter en träning på fyrtiofem minuter? Det finns inga frågetecken längre, hur skönt som helst!

Den individuella framridningen blev sådär, var nämligen så att jag fick rida fram samtidigt som ett annat ekipage tränade för en helt annan tränare. Fungerade, men jag kunde inte rida enligt min plan. Miro (och jag) blev i alla fall varma i kläderna och det var det viktigaste. Träningen fokuserade sedan på att jag skulle hitta det där suget i handen som jag saknat lite nu på slutet. Ett relativt lättlöst problem faktiskt när rätt ögon är på en.

Travarvetet gjordes på fyrkantsspåret först och sedan fick jag rida uppridningar med en volt vid x och varvbyte för varje gång, sedan la vi till en åttvolt istället. Red även lite skänkelvikningar där vi först red för ena skänkeln och sedan rakriktade och red för den andra istället. Fick även ligga på mittvolten innanför vändningspunkterna en del, i vänstervarvet varierade vi mellan att följa voltspåret och rida tagen bakdel medan vi i högervarvet istället red en svag förvänd sluta.

Galoppen låg framför allt på volt. I vänstergaloppen fick jag fortsätta rida lite tagen bakdel bitvis, men jag fick även lägga 10m volter i förvänd galopp. I högergaloppen red vi inga rörelser utan där handlade det mer om att sitta rätt, men fick även lägga förvända 10m volter. I högergaloppen var det däremot svårare eftersom han blir väldigt rak i bakbenen. För att slippa nöta och nöta fick jag istället rida förvänd vänster galopp på mittvolten i tagen bakdel, det gjorde att bakbenen blev betydligt bättre.

Överlag blev det mycket tempoväxlingar. Jag skulle vilja säga att frågan "kommer du ihåg att det alltid finns en högre växel?" borde ristas in i min hjärna. Svaret på min fråga från Miros del ska dessutom alltid vara "JA!" och inte "okej", viktigt viktigt. Jag tror även att det är de här detaljerna jag missat när jag rider själv, för även om jag rider tempoväxlingar är de inte på långa vägar att jämföra med det här. Jag får inte nöja mig med ett halvbra svar två sekunder efter, utan reaktionen ska komm på en gång när jag ber om den. Alltid. Dags att sluta mesrida nu, Jennie.

Jag är i alla fall väldigt nöjd. Känslan jag fick idag var bra och det kändes verkligen som att vi töjde lite extra på gränserna. När jag rider själv är jag nöjd när jag känner att han får lite gung i steget, saken är bara den att det där gunget kan utvecklas ännu mer. Det är ett steg jag måste våga experimentera även när jag rider själv och inte nöja mig med det som ändå känns behagligt. För det är betydligt bekvämare för oss båda att rida i det lätta gunget, där jag enkelt "gungar med" och Miros bakben inte är maximalt vinklade. För satan vad jobbigt det är för oss båda att verkligen nå allt maximalt.

Summering av allt, jag behöver våga tänja på mina gränser och bli bestämdare för att få ett helt fullständigt resultat. Det är det jag glömt bort de senaste veckorna helt enkelt!