Jag tror att min största ridrelaterade rädsla är att tappa kontrollen. Som person har jag ett väldigt kontrollbehov, jag måste känna att jag har kontrollen över allt. När jag tappar kontrollen känner jag mig orolig eller stressad, det blir samma sak i ridningen.

Jag har aldrig varit den som har gillat att tokgaloppera eller hoppa de högsta hindren, jag har alltid varit lite mer tillbaka. De hästar jag uppskattar mest är de hästar som håller sina fyra fötter i rätt förflyttning i alla gångarter utan att göra någonting oväntat, visst kan jag ta lite bus men de stora håller jag mig gärna ifrån. Min hopprädsla grundade sig till stor del i när jag på ett ridläger fick hoppa en både lite för stor och lite för pigg häst, som jag helt enkelt kände att jag inte kunde kontrollera. Robbie ville jag inte rida på flera år efter hon stack med mig i galoppen så jag for i backen.

Nog har jag blivit tuffare med åren, men jag vill ändå ha kontroll. Jag vill veta vart jag har hästen och jag vill känna att jag klarar av den. När vi köpte Miro trodde jag att han var en liten trotjänare som aldrig gjorde något dumt, det har jag allt fått svälja men ändå känner jag mig väldigt trygg med honom idag.

Kontroll är A och O för mig helt enkelt, vilket jag i vissa fall fått lära mig att undvika. I hoppningen har det många gånger satt käppar i hjulet för mig och än idag brukar Susanne säga att "Jennie är den enda som får rida okontrollerat", för trots det är det allt annat än okontrollerat.