En gång i tiden såg jag mig själv som hopryttare, min dröm var att jag någon gång i framtiden skulle ha en egen ponny att träna och tävla med i hoppning. Tänk vad saker kan ändras, idag står jag här med en dressyrponny som dock är väldigt duktig på att hoppa, en hopponny och jag själv vågar jag på min höjd trava och möjligen galoppera över några bommar med dem. Jag är helt enkelt en typisk dressyrryttare.

Min hopprädsla är någonting som jag jobbat med i närmre tre år nu. Det började med att jag under sommaren 2008 blev osäker när jag var på ridläger och det blev inte bättre av att jag samma sommar tog de sista sprången med lille Blacky. Det fanns ingen trygghet i hoppningen längre, Blacky kände jag utan och innan och visste precis hur han fungerade. Med honom var hoppningen aldrig i ett problem. Min sista hopplektion innan Thailandsvistelsen (tre månader) åkte jag dessutom av Zanzibar, förtroendet för hoppning sjönk därmed ännu mer.


Jag och Blacky, KM -08. Vår sista hopptävling tillsammans ...
När jag kom hem igen ville jag inte hoppa, men jag genomförde i alla fall de hopplektioner som fanns kvar till sommaruppehållet på snälla och säkra hästar (Harley och Surprice). Trots min rädsla anmälde jag mig faktiskt på hopp- och dressyrkursen senare den sommaren, på ingen mindre än Zanzibar. Senare böt jag dock häst till Harley, för att få en säkrare häst i hoppningen.

Hoppkursen gick bra och jag genomförde alla hoppass med hjärtat i halsgropen, men jag och Harley hoppade faktiskt 70cm under lägrets sista dag. Det var stort för mig. Ridskoleterminen kom igång, jag deltog på hopplektionerna med de snälla hästarna. Mitt självförtroende blev större och större. Efter juluppehållet fick jag Zanzibar under den första hopplektionen, vilket jag inte var allt för glad åt. Jag älskade Zanzibar, men jag visste hur mycket stötning och hur osäker han var i hoppningen.

Var hopplektion fick jag hoppa Zanzibar, det var en skräckblandad förtjusning varje gång. Han stannade faktiskt sällan, utan de gånger det blev en nit var det mitt fel. Jag är imponerad över att han tog hand om mig så pass bra, speciellt med tanke på att jag tvärnitade honom öga mot öga med hinderstödet ibland när jag fegade ur totalt. Vi hoppade endast räcken, Susanne fick alltid lägga ner bakbommen på oxrarna. Hindren låg aldrig på högre än 50 cm, men mitt självförtroende växte för var hopplektion. Jag och Zanzibar klarade det tillsammans, vi tog oss igenom alla hopplektioner (utom den sista då jag hoppade Grey) den terminen utan ofrivilliga avsittningar. Vi deltog även på Påskhoppningen det året, visserligen bara i 30 cm klassen (hade det eller 50 cm och uppåt att välja på). Vi kom runt felfritt.

Mitt självförtroende var tillbaka i hoppningen, den där pirriga och nervösa känslan fanns fortfarande kvar i magen: men jag trodde på att jag kunde om jag bara ville. Jag fick blodad tand och hoppade lite med Miro under sommaren, första gången gick det bra trots att mitt kontrollbehov satte honom i skiten flertalet gånger. Andra gången slutade med att jag åkte i backen då han hoppade mig ur sadeln, därefter hoppade jag honom en lektion. Jag var livrädd hela lektionen eftersom jag var rädd att samma sak skulle hända igen, det var sista gången jag hoppade honom. Följande två lektioner hoppade jag Zanzibar, det gick bra tills vi hoppade 5½an och jag fegade ur mot andra hindret. Vi tog oss till sist över (utan ofrivilliga avsittningar), men mitt självförtroende försvann än en gång.


Jag och Zanzibar, på ridskoleavslutningen -10.
Efter det hoppade jag enbart Grey och Harley under en tid, hoppade även Gerda en gång. Hon hoppade mig ur sadeln så det sjöng om det, men kvar satt jag! En lektion den terminen minns jag dock såväl, det var den när jag och Grey hoppade en oxer på 80 cm tillsammans. Känslan av att segla över hindret med lätthet sitter fortfarande kvar i bakhuvudet. Det gav mig dessutom et skjuts upp på självförtroendeskalan.

Strax därefter det tillfället provred jag Evita på årets sista hopplektion, en halvgalen och hoppglad sådan som inte hoppat på ett tag. Trots att hon stod och taggade på bakbenen, var stark och på kändes det otroligt tryggt. Det var en stor anledning till att hon skulle få komma hem till oss, hon skulle bli min läromästare till att våga igen. På jullovet kom hon hem till oss, jag var med på någon markarbetsträning med henne. Efter juluppehållet hoppade jag henne på varje hopplektion, med framgångar för var tillfälle. Jag började känna mig säkrare och tryggare i hoppsituationen, Evita stöttade mig till fullt och hjälpte mig ur svårare situationer. Vi var verkligen på väg framåt! Sedan kom min skada mitt upp i allt ihop, ett ofrivilligt avbrott som än en gång drog ner självförtroendet.

Att börja hoppa efter skadan igen var inget större problem egentligen, visst fanns det lite osäkerhet fortfarande men jag visste innerst inne att Evita skulle ta hand om mig. Tyvärr kändes det som att vi tappat mycket av det flyt som vi haft innan. Jag kom inte till ordentlig ridning och vi hade lita oflyt i avsprångspunkterna, men det var fortfarande lika säkert.

Svackan blev dock större. I början av sommaren fick jag en kommentar på bloggen som knäckte mig totalt, men det är en helt annan historia. Jag slutade rida Evita efter det, det fanns ingen anledning till att rida när det fanns någon som inte uppskattade det jobb som gjordes.

Den planerade terminsavslutningen, med stilhoppning på Evita strök jag. Från början tänkte jag inte vara med alls eftersom jag hade noll motivation till ridning över huvud taget ett tag efter allting hände. Det slutade dock med att jag samma dag bestämde mig för att vara med på ridskolehäst, det slutade med att jag red Harley. En sak ledde till den andra, rätt som det var hade jag anmält mig till CR-klassen på KM samma helg. Jag och Harley hoppade en runda på 60cm, med ett nedslag som var mitt fel.


Jag och Harley, 60cm CR KM -11. Foto: Barbro Sjöholm
Under sommaren hade jag ett uppehåll från hoppningen, när ridskoleterminen sedan drog ingång höll jag mig till de trygga ponnyerna framför allt. Självförtroendet började växa igen, jag hoppade senare Svartis vid ett tillfälle och senare även Helios. Jag började självständigt hoppa lite med Evita igen och gudars så roligt det var, ponnyn taggade satan och jag styrde, reglerade tempot och följde sedan mest med. Tyvärr tog vår tid snart slut och på slutet var Evita inte riktigt på topp (var snorig och fick vaccin) vilket gjorde att vi inte hann med så många pass. Jag önskar att vi hade haft mer tid tillsammans där allt var solsken, för jag tror faktiskt att om vi haft henne kvar idag skulle jag utan tvekan velat starta en LD lokalt med henne till hösten.


Mitt och Evitas sista språng tillsammans, november -11.
Nog om vad som skulle kunnat ha hänt. Jag fortsatte att hoppa ridskolans ponnyer på lektion, utan problem. Vi står ungefär på samma post idag. Jag hoppar ridskoleponny och har faktiskt blivit säkrare i mig själv igen. Idag vågar jag mycket mer och jag har till och med hittat en ny liten hopponny, nämligen Helios. Även med honom är det lite skräckblandat förtjusning, men det är ändå tryggt eftersom han hoppar i alla lägen. I sommar är planen att jag ska börja småskutta lite med Jumanji, vi får se hur det blir med det. Han hoppar ju, dock lite för mycket för min smak. Vi börjar med bommar på marken, sedan bygger vi uppåt och ser vad det slutar.

Jag må ha haft många svackor under de senaste åren, men det känns otroligt bra så här i efterhand trots det. Mitt självförtroende har växt och jag tror att det växt lite extra mycket tack vare alla svackor som kommit. En sak som jag verkligen har lärt mig är att hoppning inte är så farligt egentligen, det är som dressyr fast med hinder i vägen. Rider jag ordentligt emellan hindren så löser sig det mesta efter vägen. Hoppar gör jag inte oftare än vad jag behöver och det tror jag inte kommer att ändras, dressyrryttare kommer jag att förbli.