Ni som följt mig och Miro ett tag är säkerligen väl medvetna om hur våra tävlingskariär sett ut hittills. En berg- och dalbana som gått från blod, svett och tårar till oändlig glädje där vi svävar på rosa moln. Jag har varit besviken och jag har varit lycklig, men jag har framför allt lärt mig att hantera mina känslor.

De första starterna förra året var helt okej, jag kunde ta att det gick sådär bra inne på banan. Men tillslut slog det över, det var en enorm frustation att aldrig lyckas ens hälften på bra på banan som vi gjorde på träning och framridningen. Att veta att jag satt på en ponny som det väldes fina kommentarer över, till både rakt till mig och sådant jag hörde i smyg. Det for så många tankar genom mitt huvud, "tyckte andra att jag var dålig?" eller "kanske tyckte de inte att jag klarade av min ponny?". Många tårar har runnit ner från mina kinder, jag har många gånger tänkt tanken "vi hoppar över nästa klass". Samtidigt lyste jag upp som en sol de gånger någon tilltalade mig fina kommentarer, när jag hörde andra prata om Miro eller de fina lovord dommaren gav oss. Det är det som fått mig att fortsätta kämpa: positiv respons och stöttning.


Sitter på min anslagstavla, som motivation och peppning.
Jag har aldrig varit påväg att ge upp helt, även om det tagit emot att resa sig upp igen vissa gånger. Viljan att lyckas har alltid varit större, jag vet och har alltid vetat att vi kan egentligen. Jag har verkligen fått lära mig att ändra min tanke, även om det känns jobbigt och tar emot. Idag tänker jag att folk får tycka vad de vill, det jag inte vet mår jag inte dåligt av. Jag älskar min ponny över allt annat och kommer göra allt för att nå dit jag vill. Bara för att vi kommer långt ner i resultatlistan betyder inte det att vi är dåliga, vi lyckades bara inte lika bra som de andra. Tack vare alla erfarenheter kan jag idag ändra min tanke på ett helt annat sätt jämfört med förut, se det positiva i det negativa och på så vis blicka framåt. Ett misslyckande är ett lyckande med en miss, ett steg på vägen men vi nådde inte enda fram. Sedan finns det de gånger där lyckan är enorm, stunder som jag kan leva på föralltid.

Miro betyder så otroligt mycket för mig, han betyder iprincip allt. Jag älskar honom mer och mer för varje dag som går. Han ger mig mod och styrka, vi ska lyckas tillsammans. Under resans gång har vi vuxit ihop mer och mer. Vi har tillsammans bestigit de högsta bergen och tagit oss ner igen, vi har vandrat genom djupa dalgångar och simmat genom de djupaste vattnen. Vår resa är långt ifrån slut, vi har en bra bit kvar. Tillsammans ska vi klara det, en dag ska vi visa världen vad vi egentligen går för.


Första (och hittills enda) placeringen tillsammans <---> En dag med procentrekod i båda klasserna