Ibland händer det saker som verkligen får en att haja till, idag har det gått ett år sedan en förändring skedde snabbt och orförberett i mitt liv. Idag är det ett år sedan min älskade Trulsa tog sina sista andetag.

Jag har svårt att tro att tiden faktiskt har gått så fort som den har, att det faktiskt var ett år sedan en del av min värld rasade samman. Samtidigt får det mig att inse hur stark jag faktiskt varit. Jag är fortfarande imponerad över hur jag dagen efter enbart faktiskt utnyttjade min sovmorgon för en gångs skull och sedan bara torkade bort tårarna, la dit ett fejkat leende och tog mig igenom en skoldag med mentorstid, ibarb, matte och dubbel mediaproduktion. Tårarna de brände bakom ögonlocken hela dagen, jag minns så väl hur de höll på att svämma över varje gång jag passerade den där affischen i korridoren där hon fanns med på ett litet hörn och jag har nog aldrig varit så tyst en hel dag. Jag berättade aldrig för någon vad som egentligen hänt dagen innan, ingen påpekade heller att något inte var som det brukade vilket jag även var och är glad över. När jag väl kom innanför dörren hemma igen brast allt igen, det är så typiskt mig: jag vill inte dela med mig av allt för starka känslor inför vem eller vilka som helst.

I Trulsas fall hände allting så plötsligt. Ena veckan fyllde hon tretton år, lekte som en galning med sina leksaksmöss och tiggde glatt skinka vid frukostbordet, veckan därpå låg hon bara på ett varmt ställe och maten ville hon knappt titta på. Den här förändringen hände bara på ett par dagar. Det är saker som den här som får en att inse hur skört livet egentligen är, att allting kan vända i ett handslag. Allting hände så fort och oförberett, rätt som det var fick vi ta farväl av henne när hon låg där på bordet i Torkels garagemottagning. Pappa fick inte ens chansen att vara med i den stunden. Jag kommer aldrig att glömma känslan av hur hon tog sina sista andetag och blev alldeles tung i hela kroppen eller synen av att lämna rummet och se hennes kropp ligga där alldeles stilla på bordet. Samtidigt som det var en oerhört jobbig stund var det så oerhört fint, en stund värd att minnas av flera anledningar helt enkelt.


Än i dag kan jag sakna hur hon ständigt skulle springa in och ut genom dörren, hur hon svansade runt frukostbordet i hopp om att få en skinkskiva, hur hon kom för att möta mig när jag kom hem från skolan, hur hon lekte med det mesta som kom i hennes väg eller hur hon tog upp halva sängen på nätterna. Jag saknar hur hon försiktigt smög runt överallt och hur hon blygsamt sökte uppmärksamhet, för det var precis så hon var blygsam, försiktig och lite tillbakadragen. Precis som jag. De gånger hon tillät mig att ha henne i mitt knä kände jag mig så oerhört speciell, för det var inte många som hon litade tillräckligt så pass mycket så att hon kunde finna sig till ro i sådana situationer.

Det kanske låter galet, men jag kan fortfarande inbilla mig hur min sovrumsdörr skjuts upp på kvällarna, hur någon hoppar upp i min säng eller hur jag rent av faktiskt ser henne. Jag har flertalet gånger drömt att hon kommit tillbaka till livet, dessutom. Ärligt talat tror jag faktiskt att hon vakar över oss här hemma från ovan.


Jag lovar att Trulsa lämnade ett stort tomrum här hemma, för såväl oss mig, mamma, pappa och Johanna men även för hennes bror Bamse. Trots att de inte var de absolut bästa vännerna alla gånger har det märkts tydligt på honom att det är något som saknar. Tiden efter vi tagit bort Trulsa gick han runt och småletade efter henne och efter det gick han in precis som i en depression. Han har även förändrats mycket under det här senaste året, sedan om det har med att han är själv kvar vet vi inte men det kan mycket väl vara så.

Jag saknar Trulsa så oerhört mycket vissa stunder när jag kommer att tänka på henne. Samtidigt är jag tacksam för de nästan tretton år vi fick tillsammans. Alla sätter sina speciella spår i hjärtat och i mitt minne kommer hon leva förevigt. Det finns även saker runt om i min vardag som gör att jag gång på gång påminns av henne, vilket jag är väldigt glad över.


29 mars 1999 - 3 april 2012
Tack för allt min älskade vän. Sov sött så ses vi en dag igen. ♥

Nu är det mindre än en månad kvar till min artonde födelsedag, helt galet! Jag förstår inte riktigt vart åren har tagit vägen faktiskt om jag ska vara ärlig. Som vanligt när det är dags för julafton eller födelsedag kommer frågan "Vad önskar du dig?", lika svår att svara på varje gång. Vissa saker går inte att önska sig i present och det som jag vill ha är oftast i en väldigt hög prisklass, haha.

Här kommer i alla fall en lista med en del saker jag vill ha, de flesta i en lite högre prisklass men den är svårt att hålla ner. Vissa är i en väldigt hög prisklass men jag förväntar mig inte precis att jag ska få allt som finns med här, drömma får man alltid! Understrykningarna är direktlänkar till vart produkterna kan finnas.

 

 Den sista delen av vår hästletarhistoria kommer nu äntligen, efter lite fördröjelse. Det är givetvis i den här delen som den andra prinsen hittas. Den första delen hittar du HÄR, den andra delen hittar du HÄR och den tredje delen hittar du HÄR.

Redan i slutet av sommaren 2011 började tankarna om att skaffa ytterligare en till ponny att skapas. Johanna började får upp ögonen för att tävla på riktigt och även om Evita dög så det räckte och det blev över (bättre första tävlingsponny inom hoppning får man leta efter!), visste vi å andra sidan att Evita aldrig skulle finnas med Johanna ponnytiden ut. Mamma och Johanna började lite lätt att titta efter ponnyer på hästnet och hittade några intressanta, men några provridningar blev aldrig aktuella eftersom tiden inte räckte till. Vi hade dessutom bestämt oss för att inte stressa i letandet eftersom vi hade två fina ponnyer i stallet redan.

När höstlovet närmade sig tog vi dock upp letandet igen, vi hittade fyra intressanta som vi bokade in provridning på. Första helgen i November satte vi oss i bilen, förväntansfulla för ytterligare en hästletarhelg. Inställningen var inte att hitta den rätta, utan snarare att se vad marknaden erbjöd.

Första stoppet gjordes i Mjölby, där vi vi tittade på en ponny som vi hittat redan i Augusti när sökandet började lite lätt. Ponnyn hade vi dessutom sett en skymt av på NF-SM samma sommar, vilket gjorde det lite extra intressant. Vi fick börja med att träffa ponnyn i stallet för att vara med vid borstning och sadling, innan vi gav oss ut på ridbanan. Ponnyn visades av en bekant till ägaren då hon för tillfället var skadad, sedan fick Johanna sitta upp och rida samt hoppa. Själv satt jag upp sist för att bara känna lite dressyrmässigt och hon matchade inte riktigt mina förväntningar. Gångarterna och det fanns fdär, tyvärr fanns inte styrkan där för att hon skulle komma helt till sin rätt. Jag och Johanna var dock överens om att det inte var rätt ponny för oss.

Keimos Tanja, New Forest -04

Nästa ponny fanns utanför Jönköping, en ponny som var lite äldre än vi tänkt oss men eftersom mamma fastnade så för hans annons tänkte vi att vi inte hade något att förlora. När han var borstad och sadlad gick vi i mörkret till ett närliggande ridhus där provridningen skedde. Ägaren visade honom innan Johanna satte upp för att känna på honom, i hoppningen hade Johanna lite svårt att hänga med i sprången när han tog i med ryggen men trots det tog de sig över högre hinder med lätthet och utan problem. Jag satt sedan upp och kände en stund på honom dressyrmässigt, en trevlig ponny som var något stark i galoppen var min tanke. Annars var han väldigt stabil och så vidare, jag fick även skritta honom i mörkret tillbaka till stallet, en helcool ponny som inte viftade ett öra åt höger eller vänster. Både jag och Johanna gillade honom.

Cristalls Jumanji, New Forest -00

Natten spenderade vi i en campingstuga i Habo, dagen därpå styrde vi sedan mot Brålanda. Vi fick först se ponnyn under sadling och borstning  innan vi intog en blöt ridbana, men det fungerade bra även det. Ägaren visade honom lite först innan Johanna satt upp och provade rida samt hoppa honom. Jag satte mig sedan upp och han passade mig ganska bra ridmässigt, han var pigg (nästan lite het, men i laom mängd) men samtidigt lugn och samarbetsvillig. Galoppen var ett extra plus, helt klart. Min enda fundering var hur han var att rida på vanligt tränsbett (han hoppades på pelham, så fick rida på det). Dressyrmässigt gillade både jag och Johanna honom, men i hoppningen föll Johanna inte speciellt mycket.

Ultimo, Tysk Ridponny -02

Resans sitsa stopp gjore vi i Karlstad, där vi träffade ägarna för provridning på en av stadens ridanläggningar. Efter att ha fått sett stoet under ägaren satte Johanna upp för att känna på henne, både i hoppningen och dressyren. Jag satt sedan upp sist och kände lite, min största tanke va: stor ponny! En maxad d-ponny jämfört med Miro är skillnad och hon gav dessutom lite storhäst känsla. Hon var trevlig att rida, om än inte en häst riktigt i min smak. Johanna hade ungefär samma uppfattning.

Oh, My Pretty Eowine, Tysk Ridponny -03

Hemma i Säter valde vi att lämna alla filmer utom Tanjas vidare till Pernilla för granskning. Vi var mest intresserade av Jumanji, men valde att lämna de andra två för jämförelse och alternativ mer. Pernilla delade våra tankar om att Jumanji var mest intressant, vi valde dock att avvakta över att bestämma oss då vi hade en provridning till inbokad.

Jag åkte tillsammans med Johanna och mamma ner till Avesta en vardagskväll för att provrida en ponny, som var väldigt sent tagen och därför inte speciellt utbildad för sin ålder. Vi valde dock att chansa eftersom det var nära + att Susanne sett den på en tävling och tyckte att han såg trevlig ut. Efter att ha fått se honom lite i stallet fick vi se honom uppsuttet i ridhuset innan Johanna provred. Sist ut var det min tur, i vanlig ordning, och det var en trevlig ponny att rida även om han kändes orutinerad. Både jag och Johanna tyckte det var en trevlig ponny, men kände samtidigt att det fanns en del jobb.

Silver Dream, Irländsk Sporthäst -03

redan i bilen på väg hem uteslöt vi honom, vi kände oss helt enkelt inte redo för att ta oss ann ett sådant utbildningsprojekt. Våra tankar gick istället åt Jumanji och trots att vi bestämt oss för att inte stressa, så kändes det rätt. Vi kunde inte släppa honom, helt enkelt. Besiktningstid bokades och någon vecka senare satt vi i bilen påväg ner till Jönköping igen. Vi mötte upp ägarna på kliniken och Jumanji gick igenom besiktningen utan problem, inför den här besiktningen var jag inte alls lika nervös.

Efteråt följde vi med tillbaka till stallet för att skriva lite kontrakt, innan vi for hemåt igen. Senare samma kväll bestämdes det att de skulle köra upp honom redan två dagar senare, vilket betydde att Evita skulle behöva flytta hem där innan.

Söndag den 20 november körde vi hem Evita på förmiddagen och strax därpå anlände en ny ponny till Säterbygdens Ridklubb. Miro fick under dagen hålla honom sällskap inne, + att de fick en chans att bekanta sig med varandra. De förra ägarna åt sedan mat hemma hos oss samt att vi fixade det sista med papperen. Där efter började Jumanjis resa i vår ägo!

Trött Jumanji efter den långa resan.

Gör som jag, var med i Henrik Barrys bloggtävling arrangeras i samarbete med Perfect Sit of Sweden.

Idag är det två år sedan som jag var med om min värsta skada i livet, givetvis hästrelaterad dessutom. Minns fortfarande allt så klart, hur jag i skritt precis höll på att avsluta en svag bogen in på Miro strax innan "det läskiga hörnet" i höger varv när Miro på en tusendels sekund gjorde en helomvändning och drog iväg åt andra hållet. Jag minns hur jag tappad höger stigbygel och hur jag fick stopp på Miro på andra sidan ridhuset, i samma sekund som han kastar sig åt höger och jag sätter mig på huk. Sedan är det första jag känner hur vänsterarmen är helt konstig, den går inte att röra och allting ligger helt galet känns det som.

Väl på akuten blev jag väldigt väl mottagen, fick ett eget rum på en gång och morfin för att klara av röntgen. Röntgen var dock hemsk trots det, armbågen skulle vridas åt alla möjliga konstiga håll och kanter. Bilderna visade  att armbågen var ut led och att det fanns en liten fraktur. Efter mer morfin och lite lugnande fick jag armbågen tillrätta lagd, väldigt obehagligt var det trots att jag såhär i efter hand mest minns att taket snurrade. Sedan fick jag armbågen gipsad.

Jag är glad över att jag bara behövde ha gipset i åtta dagar och inte tre veckor som det var sagt från början, det snabbade givetvis på hela läkningsprocessen. Istället följde det några veckor med en ställning på armen som jag själv kunde reglera för att armen successivt skulle kunna rätas ut. Strax under två månader blev det utan ridning, tänk vad den lilla skitponnyn orsakade.

Idag är jag helt återställd, något som jag är väldigt glad över. Envis som jag var lyckades jag få tillbaka mer rörlighet än vad läkaren trodde jag skulle kunna få. Allt som skiljer är att jag inte får ut den helt till 100%, att jag känner lite motstånd vid rotation och att det är något som knäpper till när jag rör på den.

Några dagar innan skadan.

Nu har äntligen anmält mig till årets första planerade tävling, som går av stapeln om strax över en månad. Vi har inte tagit oss ann att fixa med alla licenser (det vill säga, uppdatera ponnyernas och betala våra) förens i helgen men nu är allt sådant löst och det är bara att börja anmäla.

Blir att rida en LB:1 som jag nämnde tidigare bara för att få en mjukstart där vi bara kan känna lite på banan och komma igång. Jag har satt upp små mål för årets första start som jag hoppas att vi ska uppfylla, inga stora eller krävande mål utan snarare tillräckligt för att komma igång skulle jag vilja säga. Har inte ridit LB sedan i början av oktober, känns helmystiskt men det programet kan jag i sömnen skulle jag vilja säga. Jag hoppas i alla fall på att vädret är på rätt sida för att framridningsmöjligheterna ska bli så bra som möjligt.

Jag är riktigt taggad på att tävla, det verkligen kliar i hela kroppen på mig. I helgen får jag i alla fall lugna mina tävlingsnerver något när Johanna ska hoppa Pay & Jump med Jumanji i Åsebo. Saknar verkligen tävlingarna, stämningen och allt som hör till.

Upptäckte här om dagen att min design blivit lite kaos då mina designdelar bestående av bilder inte ville visa sig som just bilder längre. Nu är i alla fall det problemet fixat, så nu ska allting se ut som det ska!

När jag ändå var inne i alla kodmallar passade jag på att göra ytterligare några ändringar, som ni kanske märkt. Tog tillbaka en av mina gamla headrar då jag verkligen inte var nöjd med den jag hade, så nu få den här pryda bloggen ytterligare en tid framöver. Jag la även in en liten söt bild på ponnyerna i presentationen, för jag ville verkligen ha med den i designen på något sätt.

Det här är tredje delen av vår hästletarhistoria, en liten avvikelse om hur vi innan den andra prinsen hittades fick chansen att lära känna en prinsessa. Första delen hittar du HÄR och andra delen hittar du HÄR.

Jag tror att det var i början av november, året var fortfarande 2010, som vi började inse att dela på en ponny var för lite. Både jag och Johanna ville rida mer vilket ledde till missnöjen, speciellt när båda ville träna. En till ponny hade vi absolut inga planer på att skaffa, tills Pernilla nämde foderponny för mamma. Ponnyn i fråga visste vi (framför allt jag) mycket väl vem det var och efter en del överläggningar hemma med pappa fick vi tillslut klartecken. Mamma pratade sedan med Pernilla igen, som i sin tur pratade med ägaren och tillslut fick vi beskedet: vi fick ta henne på foder om vi så önskade. Stallplats löste sig även det i samma veva.

Vi bestämde att jag skulle provrida Evita under en hopplektion, så sagt och gjort. Evita var som en tickande bomb den dagen, dessutom överlycklig för hindren som fanns i ridhuset. Hon var verkligen inte den ponnyn som jag föredrog, otroligt pigg, stark och på men samtidigt kändes allt väldigt tryggt. I hoppningen var hon väldigt på, stod och taggade på bakbenen i perioder men ändå gillade jag henne.

Tomacs Evita, New Forest -92

Antagligen skulle jag aldrig valt just Evita om det var en provridning inför köp. Många har nog ansett att jag(vi) valde "första bästa", men jag hade i alla fall en tanke bakom mitt val. Jag förstod att Evita hade massor att ge både mig och Johanna, även om hon inte var världens bästa läromästare inom just dressyr. Inom hoppningen däremot, där visste jag att hon hade massor att ge oss. Hennes ärlighet kunde hjälpa mig med min hopprädsla samtidigt som hon kunde hjälpa Johanna att vidareutvecklas.

Den 30 december anlände Evita hem till oss, Johanna red henne för första gången samma kväll på en markarbetsträning. Johanna var allt annat än imponerad över den hoppgalna ponnyn till en början, men ju mer tiden gick desto mer fastnade hon allt för det där hoppgalna stoet. I dressyren hittade både jag och Johanna mer och mer knappar, det fanns dagar då Evita faktiskt dansade fram som vilken dressyrponny som helst. Hon utvecklade både mig och Johanna så mycket, läromästare är verkligen vad hon är kan jag säga. Trots att jag fick ta några käftsmällar utifrån ångrar jag inte tiden med Evita, även om den var väldigt motig ett tag (jag ångrar dock så att jag valde bort Evita under den tiden, det var trots allt inte hon som gjort något, men det är lätt att vara efterklok). Vi är i alla fall så oerhört tacksamma över att vi fick chansen att lära känna den här underbara prinsessan!

I hagen samma dag som hon kom.

Fortsättning följer...

Jag hatar verkligen att komma för sent och tror alltid att saker tar längre tid än de gör. Är alltid bland de första på busshållsplatsen och tar alltid en buss som gör att jag är i skolan 30-40 min innan den börjar. Tåget vågar jag nämligen inte lita på och nästa buss gör att jag skulle komma till skolan typ fem minuter för sent, går inte ann i min värld. Ska jag dessutom göra i ordning hästen för träning till exempel, då står hästen alltid färdig borstad och lindad minst 10 minuter innan det är dags att sadla.

... jag har ett extremt kontrollbehov?
Det är något som skapats det senaste året, men jag måste alltid ha koll på allt. Jag känner alltid igenom alla fickor innan jag går hemifrån så allt är med och jag måste alltid dubbelchecka att kaninburen är ordentligt stängd till exempel. Om jag missar att dubbelchecka kaninburen på morgonen har det hänt att jag smsat Johanna att hon måste kolla att den är ordentligt stängd.

... jag är perfektionist ut i fingerspetsarna?
Arbetar jag i Photoshop sitter jag bokstavligt talat och räknar pixlar för att få det exakt som jag vill och Miros småhår måste alltid hållas i trim. Word-dokument i skolan måste se ut på ett speciellt sätt och det händer även att jag designar om lärarnas dokument ibland för att jag vill ha det på ett speciellt sätt.

... jag tycker att mörka hästar med stjärn och pussfläck är det finaste som finns?
Finns ingen finare teckning än en mörkbrun eller svart häst med en stjärn i pannan och en pussfläck på mulen, tecknen får dock inte bli för stora. Båda bröderna Bus, alltså Blacky och Miro, bär den här teckningen i precis rätt utsträckning. Ni kan ju dessutom förstå att jag föll lite extra för den nya ridskoleponnyn, som även han var mörk med stjärn i pannan och pussfläck på mulen.

... jag sällan äter godis, chips eller liknande?
Ibland kan jag känna mig sugen på det ena eller andra, men oftast brukar suget försvinna när jag äter mat. Väldigt ekonomiskt och nyttigt är det i alla fall, men de gånger jag äter något bli det Marabouchoklad eller Nutella vilket är bland det bästa som finns i onyttighetsväg.

Om lite mindre än två månader är det äntligen dags för min tävlingssäsong att dra igång. Mitt och Miros tredje och sista ponnyår drar igång, det är verkligen helt galet vad tiden har gått fort. På något sätt känns vår tävlingsdebut den 11 september 2010 var igår, samtidigt som det datumet känns väldigt avlägsen.

I år ska jag förhoppningsvis, peppar peppar, kunna starta säsongen som planerat. 2011 fick jag tack vare armbågsfrakturen skjuta upp min planerade årsdebut och 2012 var det ULK-kurs som saboterade min planering. Jag hoppas helt enkelt att 2013 är tredje gången gillt. Enligt mina planer kommer årsdebuten ske den 9 mars hos Svärdsjö Ridklubb där vi mjukstartar med en LB:1. Förhoppningsvis finns det vid den tidpunkten ett optimalt underlag för framridning utomhus. 

Tävlingsplaneringen därefter är ännu inte helt färdigställd då det inte finns speciellt många godkända tävlingar godkända i TDB ännu, men jag väntar spänt tills allt är färdigt. Lite tråkigt är det dock att bo i Dalarna, det finns en del tävlingar men för att utöka valmöjligheten har jag även börjat söka mig runt i närliggande distrikt. 

Det här är den andra delen av vår hästletarhistoria, men även delen där den första prinsen hittas. Första delen hittar du HÄR.

Ska jag vara ärlig var det svårt att släppa tankarna på Shanti och lusten att leta ponny gick faktiskt ur mig något. Vi gav dock inte upp utan fortsatte att leta alternativa ponnyer på hästnet. Det fanns det ena mer intressant än det andra. Några veckor senare satt vi där i bilen igen, lite hastigt och lustigt styrde vi oss mot Norrtälje.

Stoet vi skulle provrida var för tillfället inte i full kondition, hon hade blivit lite skogsridning under de senast åren men hade sedan tidigare visat framgång inom framför allt dressyren. Ponnyn träffade vi vid ridhuset där vi skulle provrida och provridningen, ja, det var nog en ponny som ints stämde in för hur jag vill att en ponny ska vara att rida. Fruktansvärd pigg var hon och jag lyckades inte precis hitta några knappar, men trots det föll jag för något hos den ponnyn.

Unexpected Surprise, Svensk Ridponny (Holländsk import) -00

 

Filmer visades för Pernilla men tillsammans kom vi fram till att vi skulle fortsätta leta vidare. Hästnet fortsattes att uppdateras dagligen och vi skrev även ihop en köpesannons som la upp. Vi fick en hel del svar på vår annons, vissa mer seriösa än andra. En ny liten rutt neråt i landet planerades och vi satte oss än en gång i bilen för att provrida lite ponnyer.

Första ponnyn var en valack, som vi provred på en relativt stor anläggning i Mantorp. Ponnyn var lite yngre än vad vi tänkt oss från början men vi valde att göra en chansning, vi hade trots allt inget att förlora på det. I ridningen klickade jag inte alls med honom, men i övrigt verkade han väldigt trevlig.

Vi drog oss sedan ner utanför Vetlanda, där ett besök på en hästgård väntade oss. Väl framme möttes vi av en valack som för tillfället var ur kondition men jag smälte vid första anblick. Vi fick hjälpa till att göra iordning ponnyn och sedan var det dags för själva provridningen. Från första stunden på hans rygg kändes allt så rätt, jag hade hittat min nya drömponny. Han fans där, bakom sitt skal av fett.


Natten spenderades i en lägenhet på gården, dagen efter åkte vi vidare till Lenhovda. Där provred vi en valack som för tillfället stod på ridskolan där nere. Ponnyn var inget som det klickade med, han var en ställ ponny som gjorde det han skulle men det var inget som lockade helt enkelt.

Klippte ihop en ny header idag, kände att det var dags att städa bort julen igen. Har lite dåligt med inspiration för tillfället så därför tog vad jag hade helt enkelt. En liten förnyelse blev det i alla fall, även om jag inte är helt nöjd. Själva designgrunden är jag väldigt nöjd med, den känns verkligen helt rätt men sedan har jag lite idéebrister när det kommer till själva headern. Jag spånar vidare på headern och har även lite andra ideér i bakhuvudet för ytterligare utveckling i själva designen!

I fredags tillkom ytterligare ett iPhone-skal in i min samling och jag kan garantera att det här skalet kommer förbli min favorit för en tid framöver. Ett skal vars baksida fylls av utstrålning från min vackra och älskade ponnyprinsar, jag blir så otroligt glad av att bara titta på det.

Jag har länge funderat på ett egetdesignat skal bestående av en bild på Miro och Jumanji, men har backat lite på grund av priset (300:-). Precis när jag bestämt mig för att köpa ett trots allt fick jag ett mejl, som berättade att jag vunnit ett i Caroline Bågfeldts bloggtävling. En helt perfekt vinst som ledde till ett bra slutresultat, jag är bara så nöjd.

De senaste dagarna har jag försökt att göra skalet sig rättvist på bild, här nedan ser ni de mest lyckade resultaten. Jag är inte helt nöjd men bättre än iget i alla fall och helheten syns ju relativt bra trots allt!

Jag har tidigare skrivit separata inlägg om hur vägen lett oss fram till Miro och Jumanji provridningsmässigt, men jag tänker nu sammanfatta allting igen i nya ord. För att inlägget inte ska bli allt för långt har jag valt att dela upp det i flera delar.

Jag har nog aldrig varit den tjejen som dag in och dag ut har tjatat på mina föräldrar om en egen häst, men självklart var det någonting som jag nämnde till och från. Beslutet att ställa oss på kö till stallplats var helt deras beslut och när det skedde har jag ingen aning om, men vi ställde oss i kö för att i alla fall ha möjligheten. Den 27 april 2010 skedde dock något, det var dagen då vi verkligen tog "tjuren vid hornen".

Det hela började med Klara nämnde att hon hittat en ponny som stod i närheten som hon trodde skulle kunna passa oss, jag tänkte inte mer på det förens jag fick länken. Jag visade mamma och pappa annonsen och helt plötsligt väcktes hela deras intresse och redan samma kväll kollade de upp hur det såg ut i stallplatskön, beskedet var att vi hade en box om vi ville ha den.

Redan dagen efter ringde vi på den ponnyn och bokade in en provridning dagen efter. I väntan på provridningsdagen fortsatte vi även att leta efter fler alternativa ponnyer och någon mer provridning bokades även in. Tillslut kom dagen som jag så länge väntat på och med en förväntansfull känsla i magen styrde vi bilen mot en annan del av Säters kommun för att provrida första ponnyn, som var ett sto.

Vi träffade henne först i stallet och där fick hjälpa till att göra i ordning henne innan vi åkte vidare mot ridhuset. Ridmässigt vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva henne, jag var mest van vid ridskolans ponnyer och hade inte så mycket att jämföra med. Minns i alla fall att i slutet fick jag en bra känsla i ridningen, där innan minns jag ärligt talat inte så supermycket.

Ett beslut om vi ville ha henne eller inte behövdes göra redan samma kväll, då en annan bestämt sig för henne samma dag som provridningen ägde rum. Jag, 15 år visste att man inte skulle ta "första bästa", men visste samtidigt inte vad rätt ponny var heller. Pernilla fick titta på lite filmer och efter lite diskussion kom vi fram till att det var bättre att leta vidare, vilket jag tror var ett klokt beslut i efterhand. Hon var inte rätt ponny för mig eller Johanna.

Dahlina, New Foreststo -03
Till helgen gav vi oss iväg på vår första hästletartur ner mot Göteborgstrakten. På väg ner stannade vi till i Örebro för att provrida en valack. Jag har aldrig känt mig så liten som under den provridningen, där jag red runt på en liten korsningsponny samtidigt som ridhuset fylldes med flotta dressyrhästar och ryttare utom hjälm. Det var precis som ur en av Mulle-serierna. Ponnyn var i vilket fall trevlig ridmässigt, jag hittade snabbt knapparna och han tuffade på. Han var i en lite kraftigare modell vilket gjorde honom något "tungriden" och stark i galoppen, något som varken föll mig eller Johanna i smaken. Av den anledningen valde vi bort honom.

Hot Navajo, Irish Cob korsning -02
Efter en lång bilresa nådde vi slutligen Göteborgstrakten där ytterligare ett sto skulle provridas. Stoet vi mötte var så otroligt perfekt och vackert, hon var gudomligt fin att se på. Vi fick hjälpa till att göra i ordning henne innan vi åkte till ett närliggande ridhus för provridning. Jag visste nästan på en gång när jag suttit upp på henne, det här är den rätta ponnyn. Hon var så otroligt välriden, känslig och gav en enorm ridkänsla. En ponny i storhästformat. Det första jag sa till pappa var: "Den här ponnyn ska jag ha!". Resten av familjen blev likt som jag förälskade i henne, följande efter bara ett enda möte.

Shanti, Svensk Ridponny (halvblod/welsh) -03
Vi spenderade natten i en campingstuga innan vi fortsatte vår lilla hästletartur. Första ponnyn för dagen var ett sto som stod på Tjörn så vi styrde helt enkelt dit. Vi fick hjälpa till att göra i ordning henne inför provridningen och sedan var det dags för provridning på en gräsbana. Jag kände från start att det inte var en ponny för mig, men gav henne givetvis en ärlig chans för det. Hur jag ska förklara henne vet jag inte riktigt men det kändes inte rätt ridmässigt. Hon var dessutom brunstig för tillfället, vilket kanske inte gav oss rätt intryck.

Rozitha, Dansk ridponny -00

Sista ponnyn för resan var ett sto i Kungsbacka. Vi hälsade först på henne lite i stallet innan det var dags att provrida. Ridmässigt var hon trevlig, dock en bestämd dam som gärna testade gränserna hos nya ryttare. Oss testade hon genom att vägra börja trava, men efter jag fått på mig ett par sporrar gick det utan problem. Hon var som sagt väldigt trevlig och enkel att rida, jag gillade henne mycket på det sättet.

Mira II, New forest -02

Väl hemma igen valde vi att visa filmerna på Shanti och Mira, för de två kändes mest rätt för oss. När Pernilla granskat de båda filmerna var hon helt på vår sida, självklart var Shanti ett bra val. Perfekt tyckte vi eftersom det verkligen kändes rätt för oss alla med just henne, men självklart ska det finnas förhinder: Shantis storlek. Shanti var vid de här tidpunkten 7 år och skulle slutmätas året därpå, saken var bara den att hon var väldigt stor redan. Efter en liten kontrollmätning som tydde på att hon var för stor blev det inget köp.

Shanti är en ponny (eller om hon nu är en storhäst) som verkligen satt sina spår i mig, även om jag bara träffat henne en gång. Hon var så vacker och perfekt, nästintill för bra för att vara sant. Än idag går tankarna tillbaka till den här ponnyn trots att det gått så länge sedan, men jag kan inte låta bli att fundera. Hon är en på miljonen, verkligen.

Fortsättning följer...

Nytt år betyder nya möjligheter. Vissa ser det nya året som en nystart på ett nytt liv, där man lägger 2012 bakom sig och börjar leva nytt 2013. Jag däremot kommer fortsätta leva precis som innan, 2013 är 2012 uppföljare. Likt som 2012 var en uppföljare av 2011. Jag är nöjd med mitt liv precis som det är. Mitt liv behöver ingen omstart, det behöver bara utvecklas och gå framåt.

Jag har inte gett några nyårslöften, det brukar ändå bara sluta med att de bryts ändå. Det är bättre att ta livet som det kommer och göra det till det bästa, utan att känna krav på sig själv att man måste hålla det man lovat. Personligen har jag, likt som många andra har, satt upp mina egna små mål att jobba mot istället. Mycket bättre tycker jag, jag blir mer motiverad till att nå ett mål än att leva upp till ett löfte.

Nu hoppas jag på att 2013 har minst lika mycket att erbjuda på som föregående år. Jag kan dock fortfarande inte förstå att mitt sista ponnyår nu har börjat och att jag fyller arton på långfredagen. Vart har åren tagit vägen?

För två år sedan slog jag för första gången upp portarna för min nya blogg, nämligen den här. Under den här tiden har bloggen haft sina toppar och dalar, både när det kommer till uppdatering och statistik. Det har funnits tider där motivationen varit 110 procentig och bloggningen på topp likväl som allting stått stilla. Kommentarer och beröm har rullat in samtidigt som jag flertalet gånger slagit besöksrekod.

I bloggen finns näst intill hela min och Miros historia samlad, hela Evitas och hela Jumanjis. Hela min tid som aktiv tävlingsryttare finns dokumenterad, i med och motgång. Samtidigt finns det en blandad kompott med inlägg som handlar om allt från utrustning och tips till mina egna åsikter och erfarenheter. Ett antal olika designer har passerat, men rosa har i princip alltid varit den genomgående färgen.

I dagens läge har jag ingen aning om bloggen någonsin kommer växa upp till sitt "bästa skick" igen med uppdatering, statsetik eller kommentarer. Just nu är inte bloggen mitt prio-ett, men bloggen kommer alltid finnas här med dokumentation om tävling och träning. Vad framtiden har att utvisa får vi helt enkelt se.

Tack till alla er som följt mig under de här två åren! Jag hoppas ni vill följa mig även i framtiden!

Idag på dagen fotade vi lite julbilder med hästarna, jag passade därför på att slänga ihop en lite mer julig design här på bloggen. För mig har det blivit som en liten tradition att föra in julstämningen även här på bloggen och i år är inget undantag, även om jag är ute i sista sekund.

Som ni märker har jag i stort sätt bytt ut bilden i headern, bytt de rosa detaljerna mot rött samt tagit bort rolloverknapparna i menyn. Tyvärr bjöd inte dagen på något strålande fotoväder, fallande snö och inget speciellt bra ljus. Man kan inte få allt här i världen, men jag har i alla fall fått min juldesign som kommer att få sitta uppe tills vidare.

Fler bilder från dagens tomtefotografering kommer att dyka upp, håll utkik!

Första mötet kanske var att ta i, jag hade trots allt träffat den lilla damen flertalet gånger innan. I vilket fall är det idag två år sedan som jag för första gången red Evita!

Evita under provridningen kan beskrivas som en överladdad och hinderglad lurv-ponny, som inte hoppat speciellt mycket den senaste tiden. Hon var väldigt pigg, glad, stark och framåt, inte alls en ponny som jag var van vid att rida. Det var dock något som gjorde att jag fastnade för henne, trots att hon var raka motsatsen mot hur jag vill att en ponny ska vara att rida, men jag kände mig så trygg. Hon hoppade i alla lägen och trots sitt pigga jag kändes allting så tryggt.

Jag är så glad att vi tog chansen att få låna den här underbara lilla prinsessan. Saknar henne så mycket!

Idag har himlen fått ännu en ny invånare, nämligen vår lilla kanin Elvis. Han har under kvällen självständigt somnat in i sin låda, samma låda som han föddes i den 22 juli 2009. Jag har varit med sedan hans tredje levnadsdag (var på annat håll när han föddes), så jag har fått se hans utveckling från en liten råttliknande varelse, som senare tog sina första kravlande steg för att tillslut växa upp till en alldeles egen individ.

Det var egentligen inte planerat att Elvis skulle bo kvar här hos oss, men när det var dags för han och hans syskon att flytta iväg var det ingen som valde Elvis. Varför är dock svårt att förstå, för enlgit mig var han både den finaste och charmigaste. Jämfört med sina syskon hade han en mycket mörkare nyans och han slickade dessutom ständigt ens fingrar och var väldigt gosig. Vid fem månaders ålder upptäckte vi att Elvis hade tandproblem, han klarade inte självständigt av att slipa ner sina växande tänder eftersom han hade bettfel. Men med regelbunden tandklippning har han klarat av att äta och leva ett bra liv trots allt.

Elvis har genom sin livstid varit en väldigt livlig och positiv kanin. Han har gärna hoppat runt och skuttat över hinder, jagat katten och bara njutit av livet. Det känns väldigt konstigt att han faktiskt inte finns kvar här med oss längre, utan istället skuttar över ständigt gröna ängar någon annanstans.

Jag kommer alltid att minnas honom som den livliga kanin har var. Trots att jag inte ägnat honom någon större tid så känns det fortfarande ledsamt och jag kommer att sakna honom, för han har trots allt lämnat ett tomrum här efter sig. Lilla älskade vännen.

Sov gott min lilla älskade Elvis, en dag ses vi igen. ♥

Nittonde november tjugohundraelva, det var sista gången som jag fick uppleva känslan av att sitta på Evitas rygg. Evita gav, precis som alla andra, sin helt unika ridkänsla och för mig kommer hennes alltid att vara speciell. Det var sällan man fick känslan av att det bara var att "alla bitar föll på plats", oftast var det alltid någonting som inte föll helt på plats för en kräsen dressyrryttare som mig. Den där känslan av att "alla bitar föll på plats" fick jag endast uppleva några fåtalet gånger under dessa månader, något som var underbart, men å andra sidan älskade jag den riktiga Evita minst lika mycket om inte mer.

Jag vet inte hur många gånger vi diskuterade faktumet om att hon inte skulle sprätta iväg likt en travare i traven med huvudet i vädret eller att hon skulle galoppera lugnt och sansat. Det var diskussioner vi hade i princip varje ridpass, men det var bara så Evita var. Ena dagen var bättre än den andra och att veta vilket humör hon var på för dagen, det visste jag inte förens jag satt där på hennes rygg. Vissa dagar var det bara att släppa allt vad dressyr hette och låta henne busa och ha roligt. Andra dagar dansade hon fram som en riktig dressyrponny desto längre in i passet vi kom.

Det där sista passet kommer jag dock aldrig att glömma. En hel del skrittarbete som avslutades med en lite kort sund med trav. Under det där passet insåg jag hur otroligt mycket Evita utvecklats under tiden hos oss. Hon var på sitt bästa humör och jag kunde inte annat att le, samtidigt som sorgen trängde sig fram långt där inne. Tänk om vi haft henne kvar, hur hade hon varit då? Det vet jag inte svaret på, men jag skulle så gärna vilja veta.

Evita kommer alltid vara en ponny som ligger mig varmt om hjärtat och jag saknar henne var eviga dag. Jag älskade och älskar henne så obeskrivligt mycket. Hon kommer alltid vara speciell, Evita är alltid Evita.

Bilderna här nedan är från sista gången på hennes rygg. Jag vet att det är många, men jag kunde inte välja ut färre. Världens finaste Tomacs Evita. ♥