Nittonde november tjugohundraelva, det var sista gången som jag fick uppleva känslan av att sitta på Evitas rygg. Evita gav, precis som alla andra, sin helt unika ridkänsla och för mig kommer hennes alltid att vara speciell. Det var sällan man fick känslan av att det bara var att "alla bitar föll på plats", oftast var det alltid någonting som inte föll helt på plats för en kräsen dressyrryttare som mig. Den där känslan av att "alla bitar föll på plats" fick jag endast uppleva några fåtalet gånger under dessa månader, något som var underbart, men å andra sidan älskade jag den riktiga Evita minst lika mycket om inte mer.

Jag vet inte hur många gånger vi diskuterade faktumet om att hon inte skulle sprätta iväg likt en travare i traven med huvudet i vädret eller att hon skulle galoppera lugnt och sansat. Det var diskussioner vi hade i princip varje ridpass, men det var bara så Evita var. Ena dagen var bättre än den andra och att veta vilket humör hon var på för dagen, det visste jag inte förens jag satt där på hennes rygg. Vissa dagar var det bara att släppa allt vad dressyr hette och låta henne busa och ha roligt. Andra dagar dansade hon fram som en riktig dressyrponny desto längre in i passet vi kom.

Det där sista passet kommer jag dock aldrig att glömma. En hel del skrittarbete som avslutades med en lite kort sund med trav. Under det där passet insåg jag hur otroligt mycket Evita utvecklats under tiden hos oss. Hon var på sitt bästa humör och jag kunde inte annat att le, samtidigt som sorgen trängde sig fram långt där inne. Tänk om vi haft henne kvar, hur hade hon varit då? Det vet jag inte svaret på, men jag skulle så gärna vilja veta.

Evita kommer alltid vara en ponny som ligger mig varmt om hjärtat och jag saknar henne var eviga dag. Jag älskade och älskar henne så obeskrivligt mycket. Hon kommer alltid vara speciell, Evita är alltid Evita.

Bilderna här nedan är från sista gången på hennes rygg. Jag vet att det är många, men jag kunde inte välja ut färre. Världens finaste Tomacs Evita. ♥