Hur länge Zanzibar stod på Säterbygdens Ridklubb har jag faktiskt ingen aning om, men han stod där när jag började rida år 2003 i alla fall. Han var en Holländsk import född 1993 av okänd härstamning som var 136 cm i mankhöjd. Jag började rida Zanzibar sommaren 2009 men blev inte skötare på honom förens till hösten/vintern samma år, jag var sedan skötare på honom fram till sommaren 2010.  Zanzibar befinner sig idag på de evigt gröna ängarna sedan den 12 augusti 2011 eftersom hans hälta inte gick att bota och blev allt sämre.

Zanzibar var även han lite av en busponny och drog gärna med de andra ponnyerna när de busade till. Han var även lite tittig av sig och kunde blir spänd eller rädd för ljud. I hoppningen behövde han rätt stöttning av sin ryttare, då var det inga som helst problem men annars kunde han likt väl lägga på en nit. I dressyren var han väldigt bra att lära sig rida på, enkel att rida fram mellan hand och skänkel samtidigt som han var en dröm att sitta ner på. Den största utmaningen var att få honom helt ordentligt fram till handen, han ville gärna tippa lite bakom lodplanet. På dressyrbanan trivdes han riktigt bra, känslan av hur han spände upp sig lite extra när du red upp på medellinjen var verkligen häftig. Han älskade verkligen att visa upp sig där inne!

Jag började rida Zanzibar lite av en slump under igångsättningen av hästarna sommaren 2009. Vi utvecklades snabbt och jag hittade allt fler och fler knappar i takt med att han fångade mitt hjärta allt mer. Jag hade bara ridit honom i knappt en månad innan jag gjorde min lokaldebut med honom, i Div II-laget, med en fjärde placering individuellt. Den hösten red vi alla tre omgångar, som gick i LB:1, och gjorde vi gjorde en ständig utveckling framåt och låg precis utanför placering i den andra omgångarna. Vi red även hem en seger i lektionsponny KM den hösten. Under hela hösten och vintern tränade jag honom regelbundet i dressyr. Under vinter fick jag ofrivilligt börja bearbeta min hopprädsla eftersom jag tilldelades just Zanzibar på hopplektionerna. Det var med skräckblandad förtjusning men de gånger han stannade var det oftast jag som nödbromsade honom öga mot öga med hinderstöden. Jag tror hoppningen var bra för oss och att det hjälpte oss till ett bättre team, jag fick dessutom ett mycket bättre självförtroende tack vare hoppningen. Under våren deltog vi i en 30cm klubbhoppning för skoj skull, och nollade. Vi red även en bra programridning i LB:1, två mindre bra lokala starter (LC:2 och LB:0) på hemmaplan där jag i första klassen stressred och i andra klassen blev vi störda av ett avbrott i tävlingen på grund av åska vilket gjorde oss båda väldigt spända. Däremot tog vi revanch på KM någon vecka senare där vi satte en bra ritt i LC:1 och red hem ytterligare en KM titel på lektionsponny i LB:1.

Efter KM 2010 slutade jag som skötare eftersom vi köpte Miro. Under sommarens igångsättning red jag Zanzibar en del men senare under hösten red jag honom enbart under två hopplektioner. Jag red honom sedan en gång under jullovet och det blev även mitt sista ridpass på honom. Tanken var att vi under våren skulle trimma ihop oss lite för att få rida ett sista KM tillsammans och försöka få en tredje vinst vilket skulle göra att pokalen blev vår. Tyvärr blev Zanzibar halt under vintern vilket gjorde att den planen fick strykas. Sommaren 2011 blev Zanzibars sista, han fick avnjuta den på bästa sätt genom sommarbete i Solvarbo med sina trogna kompisar.

Jag kommer aldrig glömma den dagen jag fick beskedet att Zanzibar skulle få vandra vidare. Två dagar senare tog jag mitt sista farväl av en ponny som jag själv anser att jag fick en för kort tid tillsammans med. Zanzibar var ingen ponny jag såg som speciell till en början, trots att han stått på ridskolan sedan jag började rida. De sista åren fångade han därmot verkligen en del av mitt hjärta och den delen har han kvar än idag. Jag saknar honom verkligen och önksar att vi fått mer tid tillsammans.