Blacky är en ponny som funnits på Säterbygdens Ridklubb sedan han var i fyra årsåldern. Han är en ponny av okänd härstamning född 1994 som mäter 126 cm i mankhöjd. Jag var skötare på honom från våren 2006 till den hösten/vintern 2009. Tyvärr missade jag totalt nio månader av den här tiden tillsammans med honom eftersom jag befann mig på andra sidan jordklotet, i Thailand.

Blacky är en ponny som utvecklats från en riktig liten busponny till  optimal ridskoleponny. Jag har själv inte upplevt hans värsta "rövar år", men har däremot hört en hel del historier. Bus lyser det ur ögonen på honom, även om han under de senaste åren blivit en klok herre. Jag minns än idag hur jag och de andra yngre barnen flög som en vante efter Blacky, skulle han vändas i spiltan gick det gärna i fullfart in i spiltan mittemot och påväg ut från ridhuset efter avslutad lektion hamnade man oftast på sidovägar in i fel spilta. När spiltorna byttes ut mot boxar blev det däremot lugnare, idag händer det ytterst sällan att han smiter iväg. I ridningen är han som en liten stuttsboll, han flyger gärna över hinder så länge de inte blir allt för höga. Under hoppträningar har han gått på D-ponnyavstånd i linjer och det har hänt att han hoppat över två hinder i rad i stuttsserier. För den mer erfarne ryttaren kan han även bli en söt liten dressyrponny, men det krävs lite arbete för ryttaren innan han hittar dit.

Sommaren 2007 hade jag Blacky lite som en "sommarponny", under ungefär sex veckor red jag honom regelbundet för att han inte skulle stå hela sommaren. Blacky har nämligen sommarexem vilket gör han inte går på bete med de andra ponnyerna, men med exemtäcke på ute under dagarna och sömn inne gör att besvären blir lindriga. Under 2008 tränade jag aktivt med Blacky, i hoppning fram till sommaren och dressyr under hela året. Hoppträningarna flöt alltid på, även om vi ibland stannade på lite läskiga hinder. I dressyren hittade jag ständigt nya knappar och bjöds på massor av "aha"-upplevelser, det var tack vare Blacky som jag faktiskt gled in på dressyrens sida. Vi tävlade en del klubbtävlingar, där vi tävlade på LD-höjd (60cm) och satte nolla efter nolla. Under vår sista tävling, KM 2008, blev vi dessutom vinnande klubbponnyekipage i hoppningen. Under samma KM gjorde vi även vår enda dressyrstart, en LC:1 som landade på strax över 59% (dock anser jag idag att den är väldigt, väldigt snällt bedömd!).

Jag var egentligen lite lång för Blacky redan från början och kortare blev jag inte direkt, men jag tyckte ju så mycket om den här lilla ponnyn så därför valde jag ändå att bli skötare på honom. 2008 var sista året som jag red honom regelbundet, under våren red jag honom ganska mycket på lektion utöver träningarna men under hösten valde jag att endast träna dressyr (red även honom på några enstaka dressyrlektioner). Det var en väldigt jobbig tid för mig, det gjorde så ont att jag vuxit ur honom. Ingen förbjöd mig egentligen att rida honom, utan jag valde själv att sedan var det dags att "gå vidare". 2010 fick jag chans att att rida honom en gång, självklart tog jag den!

Många tårar har jag fällt över den här ponnyn, just för jag inte ville lämna honom. Idag inser jag hur mycket tårar jag fällt i "onödan", jag menar, Blacky står fortfarande kvar i sin box och väntar på mig om jag så vill det. I mångt och mycket handlade det just om att ta det där steget, att "lämna honom bakom mig" och istället hitta en annan ponny. Jag kände att jag svek honom om jag istället valde en annan ponny. Det tog mig ett år att samla tillräckligt med mod för att ta steget och jag gjorde det med tanken: jag ville ge någon chansen att lära känna honom lika bra som jag gjorde.

Blacky är fortfarande min lilla busponny som fortfarande ligger mig mycket varmt om hjärtat. Det händer ofta att jag går in och pussar på honom i boxen samtidigt som jag tänker tillbaka på de otroligt många minnen som jag delar med den här fantastiska ponnyn. Han var den första ponnyn som verkligen stal en del av mitt hjärta och jag tror aldrig att han kommer att ge tillbaka den.